Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v2/1998
7/1/1998

Så börjar då det politiska livet lite långsamt att dra i gång efter de avkopplande helgerna. Riksdagen samlas inte förrän den 21 januari, men redan innan dess är det en rad viktiga frågor som står på såväl den nationella som den europeiska dagordningen.

Statsminister Göran Persson är på en resa till Chile som kommit att beskrivas som tillkommen enbart för att ge ansträngningarna att sälja JAS Gripen till det chilenska flygvapnet tydligt stöd från regeringens sida. Den beskrivningen tycker jag är orättvis. Göran Persson har förvisso mitt helhjärtade stöd i sina ansträngningar i denna fråga, men det är viktigt att säga att förbindelserna mellan Sverige och Chile har ett betydande värde alldeles bortsett från dessa.

Som statsminister var jag på officiellt besök i Chile sommaren 1992 och talade då bl a inför det chilenska parlamentet i Valparaiso om den
övertygelse om ett fritt samhälle och en fri ekonomi som förenade våra samhällen, och om de mänskliga länkar mellan våra länder som inte minst de många flyktingarna kommit att skapa. Och jag hade då också anledning att uttrycka min beundran inför de viktiga ekonomiska och sociala framsteg som landet gjort, och den modell för förändring som det därmed kommit att erbjuda för Latinamerika i övrigt.

Ansträngningarna att sälja Gripen är viktiga, och speciellt viktigt är självfallet att erövra en första exportorder. Jag tror att möjligheterna för detta i Chile är bättre än i åtskilliga andra länder som diskuteras i sammanhanget. Konkurrenterna är imponerande, men Gripen representerar detta till trots det modernaste flygplanet, och även om detta sannolikt medför att priset ligger högre än i alla fall vissa av konkurrenterna, är det inte säkert att detta i det chilenska fallet kommer att vara avgörande.

Gripen-projektet har sitt ursprung i det arbete som inleddes av de borgerliga regeringarna i slutet av 1970-talet, efter det att stark oenighet inom socialdemokratin lett tidigare regeringarna in i allt omöjligare flygplansprojekt utan någon framtid. Men projektet togs nu fram, definierades och fick godkännande av riksdagen i en omröstning där den samlade vänstern, inklusive socialdemokraterna, röstade nej. Åter i regeringsställning efter valet 1982 kom dock socialdemokraterna, efter en del krumbukter, att acceptera projektet, och det har därefter drivits vidare i bred partipolitisk enighet.

I allt väsentligt har utvecklingen av Gripen tekniskt och ekonomiskt gått mycket bra, och i alla händelser klart bättre än något annat motsvarande flygplanprojekt i någon annan del av världen. Två olyckor i samband med utprovningen var plågsamma när de inträffade, men knappast unika i sammanhang som dessa, och var inte beroende på mer fundamentala problem som inte kunde åtgärdas. De ekonomiska kalkylerna har visserligen råkat ut för valutaförändringarnas problem, men har i övrigt också de hållit relativt väl.

När den första divisionen Gripen nu är operativ på sin bas i Västergötland samtidigt som flygplanet på allvar börjar att uppträda på världens exportmarknader är detta ett resultat av en imponerande teknisk, ekonomisk och politisk prestation av vårt land. Det har vi all anledning att sträcka på oss för.

Men lite i skuggan av detta har de första stegen börjat att tas mot den nödvändiga europeiska omorienteringen av det som tidigare var en nationellt svensk försvarsindustri. Saab har gått samman med British Aerospace för att modifiera Gripen och marknadsföra flygplanet internationellt. Om det tidigare fanns de som, lite naivt, trodde att neutralitet var ett bra försäljningsargument är det nu tydligt att det är tvärtom, och det som nu växer fram är en exportversion anpassad till NATO-standard i alla avseenden där detta är möjligt. Och denna anpassning kommer också att gälla de sista av de flygplan som beställts för det svenska flygvapnet.

Det kommer emellertid inte att stanna med detta. Under de senaste åren har det skett en mycket omfattande strukturförändring av den högteknologiska försvarsorienterade industrin i USA, och denna måste nu leda fram till någon form av motsvarande strukturförändring i Europa. Med försvarsbudgetar som sammanlagt är mindre än den amerikanska är det direkt slöseri med skattebetalarnas pengar att ta fram en serie konkurrerande och kostnadskrävande försvarssystem.

I ett gemensamt uttalande den 9 december sade Storbritanniens Tony Blair, Tysklands Helmuth Kohl och Frankrikes Leonel Jospin att de “agree on the urgent need to restructure the aerospace and defence electronics industries” och uppmanade de stora flyg- och elektronikindustrierna i sina respektive länder att “present a clear plan and a detailed timetable for this restructuring and integration by 31 March 1998”.

Uppgiften att göra detta är långt ifrån enkel - det handlar om stora företag och industrier som länge ansetts nationellt betydelsefulla i samtliga tre länderna - men att det nu beställts en plan för hur det kan ske är av mycket stor betydelse. Ytterst handlar det om överlevnaden för en väsentlig del av den europeiska industrin efter det att de stora omstruktureringarna gett den amerikanska en helt ny slagkraft.

Från detta kan Sverige inte stå isolerat. Jag utgår från att regeringen gör allt det som den kan för att se till att vårt land så tidigt och så tydligt som möjligt kommer med i dessa diskussioner. På detta område har vi, vilket Gripen visar, kompetens i europeisk toppnivå, och vi har därmed ett intresse som partner som vi kanske inte på samma sätt har på andra områden.

På sina håll kommer man säkert att ha kritiska synpunkter på detta. Det finns ju de som söker att rida spärr mot snart sagt varje form av integration, och då inte minst sådan som har säkerhetspolitiska aspekter. Men hur framgångsrikt Gripen än har varit hitintills måste vi realistiskt inse att våra möjligheter att driva vidare en strikt nationell satsning på områden som dessa knappast längre finns. Då är det den europeiska vägen som ger oss möjligheter att bibehålla både kompetens och inflytande - den nationella gives icke längre.

Och så förhåller det sig faktiskt på det ena området efter det andra. De nationella möjligheterna finns inte längre, och uppgiften är att se till att de europeiska successivt växer fram.

Under de senaste veckorna har behovet av gemensamma europeiska insatser också när det gäller flyktingpolitik kommit i fokus på nytt. Jag minns hur vi under den jugoslaviska flyktingkrisens värsta år förgäves arbetade för att bördorna skulle fördelas jämnare mellan de olika europeiska länderna. Nu är det södra Italien som via Medelhavet drabbats av en väl organiserad smugglingsvåg av främst kurdiska flyktingar som åter fört upp frågan på dagordningen.

Hittills har ca 1.500 personer, huvudsakligen kurder från Turkiet och Irak, anlänt i livsfarliga fartyg som satts på grund eller till att driva längs den italienska kusten. När detta skrivs finns uppgifter om att ytterligare ca 1.300 skulle vara på väg i olika typer av farkoster.

Att det generellt inte handlar om enskilda människor som tvingats att fly p g a att de varit utsatta för förföljelse borde vara tydligt. Mönstret av organiserade exploatering av människors förtvivlan är alldeles för tydligt. Och de är oftast på väg till andra europeiska länder. Sverige har inte nämnts offentligt, men finns med stor sannolikhet med i sammanhanget.

Detta leder nu till en serie europeiska högnivåmöten mellan de närmast berörda länderna. Att Schengen-avtalet öppnat gränserna mellan Italien och t ex Frankrike och Tyskland skapar nya problem. I Tyskland har delstatsregeringen i Niedersachsen sagts att man bör säga upp Schengen-avtalet om den italienska regeringen ger dessa människor politisk asyl, och därmed den faktiska om än inte formella möjligheten att omedelbart röra sig vidare till andra europeiska länder. Den tyska regeringen har självfallet avvisat förslaget, men inte dolt sin oro för situationen.

Vi har all anledning att noga följa vad som händer och delta i den europeiska debatten om vad som kan göras. Samverkan med Turkiet, som ser människosmugglingen som ett instrument utnyttjat av extrema organisationer, liksom med FN:s flyktingorganisation UNHCR, med dess möjligheter att skilja agnarna från vetet, är en självklarhet. Men det som ytterst visats är att det behövs ett tydligare samlat europeiskt ansvarstagande i frågor som dessa.

Det är inte svårt att se andra situationer som kan uppkomma. Just nu känner vi på nytt avskyn för det som händer i Algeriet, där det fundamentalistiska islamska upproret sedan 1992 krävs ca 70.000 dödsoffer i olika mer eller mindre bestialiska terrordåd, men där våldet säkert har fler ursprung än bara ett.

Här har den tyske utrikesminister Kinkel nu krävt att EU:s presidentskap och trojka skall engagera sig genom ett snabbt besök i landet. De algeriska myndigheterna förefaller inte intresserade av denna typ av inblandning, men EU borde dock ha instrumenten för att tvinga dem att acceptera en insyn i det som pågår. Europa kan inte stillatigande och utan åtgärd acceptera att tusental efter tusental av människor mördas och massakreras i vad som faktiskt är ett grannland.

Åter visas betydelsen av den europeiska samverkan och dess institutioner. Jag ser att utrikesminister Lena Hjelm-Wallén gjort ett uttalande och fördömt våldet. Det är självfallet alldeles riktigt gjort, men ingen tror på allvar att individuella nationella uttalanden som dessa har någon reell betydelse. Möjligen läses de av någon departementstjänsteman någonstans i Alger.

Men om EU eller USA förmår sig till att agera finns det andra möjligheter att det har effekt. Jag hoppas att EU så snart som möjligt samlar sig till ett agerande med utgångspunkt från det förslag som nu kommit från tyskt håll. I första hand är det brittiska ordförandeskapet som har ansvaret för att åstadkomma detta. EU:s utrikesministrar samlas till sitt första rådsmöte för det nya året måndagen 25 januari.

På hemmaplan har regeringen nu sakta börjat att accelerera i den viktiga pensionsfrågan. Personligen tycker jag att det närmar sig skandalens gräns att man inte förmått att samla sig inom regeringen till ett samlat och konstruktivt uppträdande när det ännu fanns tid för en sansad dialog mellan de fem partierna. Höstmånaderna bara gick och gick, och de viktiga dagarna innan riksdagen åtskildes för julen tilläts också rinna i väg utan något agerande alls.

I skrivande stund föreligger ännu inga förslag från regeringens sida som kan leda till att uppgörelsen fullföljs. Det är svårt att undvika intrycket av att regeringen dessutom har svårt med den interna samordningen i frågan. Och att splittringen är djup inom det socialdemokratiska partiet, med stark opposition från LO mot uppgörelsen, vet vi sedan tidigare.

Vi kommer inte att tolerera några hastverk eller något hafsande med pensionsuppgörelsen. Har regeringen försenat allt är det den som får ta ansvaret. Och vägrar regeringen att stå fast vid uppgörelsen bär den också ansvaret för detta. Det är och förblir en nationell angelägenhet av högsta rang att fullfölja uppgörelsen från 1994 om att ge oss ett pensionssystem som kan ersätta ATP.

I sina olika nyårsframträdanden har statsministern meddelat att det inte blir några skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, att Barsebäck skall stängas oavsett om man kommer fram till en uppgörelse med Sydkraft eller inte och att han tycker att jag skall sitta i riksdagen och lyssna på hans informationsstunder.

Det senare uttalandet ledde till en mindre minidebatt mitt i helgen. Persson och jag har deltagit i exakt lika många riksdagsdebatter under hösten, dvs en, men det han vill är tydligen att jag skall vara där när han har sina informationsstunder. Och det förstår jag att han vill mot bakgrund av de regler som gäller för dessa.

Men för mig är och förblir det viktigaste att vara ute i den verklighet som finns bortom de politiska spekulationerna kring Helgeandsholmen. Mina måndagsresor och mina veckobrev må representera någonting som är nytt och känns lite ovanligt för en och annan, säkert också inom de moderata leden, men jag tror att det är viktigt att förnya den politiska dialogen mellan väljare och valda på alla de sätt som vi kan. Det kommer jag att fortsätta med.

Ibland finns det anledning att ta sig lätt för pannan när man ser på den politiska debatten i Sverige. Det senaste exemplet på detta är diskussionen om att införa en skatt på sågspån. Just det, skatt på sågspån!

Bakgrunden är inte mindre bisarr än förslaget. Regeringens och Centerns satsning på s k biobränslen innebär ju bl a att ved och sågspån skall bli en kärna i energiförsörjningen. Och en följd av detta är att priset på sågspån stigit, med konsekvens att board-industrin fått akuta svårigheter, dock också som en följd av att byggverksamheten i Sverige under dessa år varit så låg.

Att detta skulle bli fallet var inte svårt att lista ut. Om sågspånen eldas upp i stället för att gå till industrin som råvara för board är det ganska självklart att detta leder till problem för board-industrin. Och då rusar näringsdepartementet i väg och börjar att planera för en skatt på sågspån som skall användas för att subventionerna bidrag till boardindustrin. Men då stegrar sig spånpolitikspartnern Centern, eftersom detta ju riskerar att minska spåneldningen, och Centern har därför tydligt sagt nej till spånskatten samtidigt som man dock tycker att det finns skäl för en spånsubvention - förlåt, subvention till boardindustrin - oavsett hur denna sedan finansieras.

Denna historia om sågspånsskatten uppfyller alla krav på en sakpolitisk såpopera av värsta slag, med den svenska energipolitiska härvans upphovsmän som de som bär ansvaret. Att Centern säger nej till en spånskatt är tacknämligt, och kontrasterar mot att man vid detta årsskifte var med och driva fram en ytterligare höjning av den faktiska inkomstskatten på alla och envar i form av den s k egenavgiften.

Hur Centern och socialdemokraterna skall ta sig ur de problem som nu lett till diskussionen om spånskatten återstår att se. Jag kommer att följa dramat med största intresse. Man bävar onekligen fört vad den politiska utvecklingen härnäst kan tänkas åstadkomma.

Nere i sydöstra Europa går fredsprocesserna vidare. Den 15 januari - dvs på torsdag nästa vecka - inträffar två händelser som det finns all anledning att ha ögonen på. Dels installeras en ny president i den jugoslaviska delrepubliken Montenegro, och dels upphör FN-administrationen av det fortfarande serbdominerade Östslavonien i Kroatien. I bägge fallen finns tydliga risker - och möjligheter.

Den nye montenegrinske presidenten Djukanovic har en tydlig reformprofil som lett till en akut konfrontation med Milosevic i Belgrad, och man kan utgå från att den konflikten kommer att trappas upp. Här finns risker för ny repression, samtidigt som det finns möjligheter till en politisk förnyelse. Dramatik förefaller att vara det enda som man med säkerhet kan förvänta sig.

I Östslavonien återstår att se hur Kroatien nu kommer att leva upp till sina deklarationer om att skapa förutsättningar för serberna att bo kvar, eller att återvända till andra områden i Kroatien som de tidigare fördrivits från. Den kroatiska nationalistiska politiken hitintills gör det naturligt att vara utomordentligt uppmärksam på vad som kommer att hända. En stor serbisk flyktvåg skulle vara illa för framtiden, i och med att det skulle innebära ett fullföljande av en process av etnisk separation som långsiktigt kommer att öka spänningarna och konfliktriskerna i området.

Stockholm den 7 januari 1998




Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]