Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v3/1998
16/1/1998

En vecka har gått sedan det i sista minuten till sist blev en
överenskommelse om utestående frågor i samband med det nya pensionssystemet. Och det blev dessutom, enligt min mening, en bra överenskommelse.

Grunden för hela överenskommelsen är att det ATP-system som en gång var socialdemokraternas stolthet inte visade sig hålla måttet. Det tog sin tid, men ett antal decennier efter det stora ATP-beslutet 1958 stod det klart att de liberala kritikerna av detta på de flesta viktiga punkter hade haft rätt, och att det var nödvändigt att successivt glida in i ett i väsentliga avseenden annorlunda system.

När vi bildade regering i oktober 1991 sade jag i regeringsförklaringen att vi aktivt skulle sträva efter bredast möjliga uppslutning kring ett nytt pensionssystem. Då var min tanke att en sådan uppgörelse skulle kunna vara klar allra senast våren 1993 för att då kunna sättas i sjön och börja att fungera.

Så blev det nu inte. De politiska svårigheterna var betydande, och till detta kom att vi hade att hantera effekterna av den europeiska valutakrisen och dess efterbörd under senare delen av 1992 och början av 1993. Det politiska klimatet gav inte utrymme för en pensionsöverenskommelse, och inte minst inom socialdemokratin var det många som med det kommande valet i sikte inte ville ha en sådan.

Våra ansträngningar gav dock resultat våren 1994. Då slöts den historiska principöverenskommelsen om ett nytt pensionssystem, och riksdagsbeslutet om detta kunde fattas innan valrörelsen tog över. Det var ett mycket stort framsteg.

Viktiga detaljfrågor återstod dock att lösa, och den s k genomförandegruppen tillsattes för att klara av dessa. Tanken var att dessa frågor skulle kunna klaras av relativt snabbt, t ex under 1995, men av detta blev det intet eftersom det inom socialdemokratin blåste upp till storm kring viktiga delar av förslaget. Man kritiserade hårt det tydliga inslaget av premiereserver, dvs enskilt sparande, och man ville heller inte att för medborgarna synliga och tydliga egenavgifter skulle svara för halva finansieringen av systemet.

Därmed kom frågan att dra ut på tiden långt längre än vad som hade varit nödvändigt. Så sent som vid den socialdemokratiska partikongressen i Sundsvall i september 1997 stod striden hård i frågan. Och det har hela tiden funnits ett stort frågetecken kring om socialdemokraterna skulle vilja fullfölja principöverenskommelsen eller ej.

Läsarna av detta veckobrev vet att jag har varit orolig. Innan riksdagen skiljdes före jul hade jag förväntat mig en diskussion mellan partierna. Och när dagarna bara gick och gick utan antydan till politik från regeringens sida blev min oro allt större. På olika sätt försökte jag att slå larm. Hade vi våren 1994 kommit så långt som vi hade gjort, borde vi nu, trots att det var nästan fyra år senare och därmed allvarligt försenat, kunna fullfölja det vi hade varit överens om.

I förra veckan började saker och ting så att hända. Regeringen tvingades förhandla under den galge som tidsplanen utgjorde. På onsdagen presenterade de ett papper med olika finansieringsalternativ för de borgerliga ledamöterna. På torsdag morgon förklarade vi att vi stod fast vid den ursprungliga tekniken för finansiering, men kunde vara beredda att titta på alternativ med liknande inriktning om socialdemokraterna var beredda att höja premiereservavsättningen från 2,0 till 2,5 % av lönesumman.

Det var länge osäkert om socialdemokraterna var beredda till detta. När vi diskuterade inom det borgerliga lägret, där samarbetet fungerade mycket väl, var vi osäkra på om de skulle klara av detta. I sak innebar detta ju att en ytterligt väsentlig del av pensionssparandet “privatiserades” och blev föremål för individernas egna beslut. För den opinion inom socialdemokratin som högljutt opponerat sig mot att premiereserver över huvud taget tilläts i systemet, en i hög grad ideologisk opposition, skulle detta vara svårt.

Natten mellan torsdag och fredag gick telefonerna varma. Margit Gennser för oss och Bo Könberg för Folkpartiet gjorde i samverkan, och tillsammans också med Åke Pettersson för Centern och Pontus Wiklund för kristdemokraterna, ett gott arbete. Jag kopplade in Bo Lundgren för att direkt med Margit och Bo Könberg gå igenom de möjliga finansieringsalternativen. Och när vi så mycket sent fick beskedet att socialdemokraterna accepterade att gå upp från 2,0 till 2,5 % var saken i praktiken klar.

Den modell för finansiering som vi kom fram till finns det också anledning att vara nöjd med. Den ger den hälftendelning mellan arbetsgivareavgifter och egenavgifter som fanns i principöverenskommelsen, och den innebär tydliga och riktiga egenavgifter. Vi får det som vi betalar för, och vi ser tydligt vad det är vi betalar. Det är så det skall vara.

Men det viktigaste är självfallet höjningen av premiereservdelen i systemet. Vi bygger därmed upp ett än tydligare privat sparande. Vi ger ökad valfrihet för individerna. Och vi skapar med all sannolikhet också förutsättningar för att pensionerna blir högre än vad de annars hade kommit att bli.

Det var en mycket viktig förbättring. Jag tror knappast den hade varit möjlig om inte socialdemokraterna hade förhandlat på det något egenartade sätt som de gjorde, och som försatte dem själva i en mycket konstig situation.

Allt är dock inte klart. Återstår gör frågor om den statsfinansiella finansieringen av det hela och vad som skall hända med de existerande AP-fonderna, vars buffertroll kommer att betyda allt mindre och mindre, och som ty följande skall fasas ner under de kommande åren.

Även om jag utgår från att det kommer att vara möjligt att lösa också dessa frågor finns det skäl att peka på att de är viktiga. Vi accepterar inte att AP-fonderna används som maktinstrument i mer eller mindre tydligt socialistiskt syfte.


Under dagarna som gått har det för alltfler blivit allt tydligare att den asiatiska ekonomiska krisen kommer att få betydande effekter, och att detta kan komma att påverka även oss.

Krisen har under det senaste halvåret “hoppat” från det ena landet till det andra på ett sätt som för tankarna till den kris vi hade i det europeiska finans- och valutasystemet i början av 1990-talet. Och i vissa delar finns det faktorer som påminner också när det gäller bakgrunden, med uppblåsta ekonomier, banker som lånat ut för mycket och bristande övervakning av stabiliteten i de finansiella systemen.

Hur det hela i detalj kommer att utvecklas finns det i dag knappast någon som kan spå kring. Jag ser på TV-bilderna hur Lawrence Summers från amerikanska finansdepartementet och Stanley Fischer från IMF - två av de särklassigt mest kompetenta personer i frågor som dessa jag någonsin haft att göra med - nu åker runt i regionen och försöker att säkra genomförandet av olika typer av reform- och saneringspaket.

Från vänsterhåll har man i debatten försökt göra gällande att krisen för de ost- och sydostasiatiska ekonomierna visar att de som tidigare talat om framgången för liberala och öppna ekonomier haft fel. Men så är det inte. De problem som finns i dessa ekonomier beror ju inte på att de öppnat upp för mycket och för snabbt, utan så gott som genomgående att de inte gjort det tillräckligt mycket, och därmed öppnar upp för turbo-versioner av det vi själva såg med Nordbanks-eländet i början av 1990-talet.

Och de reformer som nu diskuteras handlar genomgående om att tydligare och snabbare liberalisera och öppna upp. Sedan är det viktigt att detta kompletteras med en tydlig övervakning av att de finansiella systemen fungerar på det sätt som är avsett. Men förändringsinriktningen i alla dessa ekonomier är mycket tydlig.

Avgörande för hur omfattande krisens effekter kommer att bli på världen i
övrigt är vad som kommer att hända med de kinesiska och japanska ekonomierna. Det är möjligt att den förra kan skyddas från krisens mer omedelbara verkningar, men den står so oder so inför enorma reformkrav när det gäller den lika stora som kostsamt ineffektiva statligt ägda och styrda industrisektorn.

För något decennium sedan var det något av högsta konventionell visdom att se den amerikanska ekonomin som krisfylld och den japanska som tydligt uppåtgående och utmanade inte minst USA. Det är frapperande att se hur allt detta nu ställts på huvudet. Medan den amerikanska ekonomin fortsätter sin imponerande omvandling och utveckling, har bristande öppenhet och konkurrens fört den japanska ekonomin in i en återvändsgränd som den inte snabbt kommer att kunna ta sig ur.

Överallt ställs samma krav på reformering och liberalisering. När vi väl lagt den asiatiska krisen bakom oss finns det all anledning att utgå från att vi kommer att få se en global ekonomi där kraven på konkurrenskraft kommer att bli än hårdare. Och till detta kommer ju att komma att dessa ekonomier kommer att ha förbättrat sin konkurrenskraft dramatiskt genom de mycket stora devalveringar som skett.

Därmed kommer den asiatiska krisen att, både på kort och lite längre sikt, skärpa kraven på vår ekonomi och vår ekonomiska politik.

En minskad tillväxt i det korta perspektivet kommer att göra det svårare att nå dit vi vill nå vad gäller sysselsättning och statsfinanser, och i det något längre perspektivet innebar den med all sannolikhet skärpta konkurrenssituationen att förnyelsekravet på Sverige blir ännu mycket tydligare.

Detta har vi all anledning att reflektera över när vi nu gått in i valårets kortsiktighet. Redan innan asienkrisens effekter började att tas på allvar fanns det ingen prognos för de närmaste årens svenska ekonomi som gav annat
än underliggande underskott i statsfinanserna och en lägre sysselsättning än på flera decennier. Och den situation som vi nu ser kommer inte att göra det bättre.

När jag i onsdags var nere i Bonn för att hålla ett anförande på en stor Europakongress anordnad av de regerande CDU- och CSU-partierna var det tydligt att de ekonomiska struktur- och framtidsfrågorna kommer att bli viktiga i den valdebatt som nu tagit sin början inför förbundsdagsvalet som
äger rum en vecka efter vårt svenska val.

Inte minst handlar det om effekterna av införandet av euron från det kommande årsskiftet. Alla är medvetna om att det är ett stort, krävande och i sina detaljer alls icke riskfritt steg man kommer att ta. Men samtidigt ser man tydligt den enorma förstärkning av Europas möjligheter till stabilitet och ekonomisk förnyelse som ligger i detta.

Enigheten i Tyskland om euron är också stor. Att det finns en skepsis ute bland människor är självklart mot bakgrund av den närmast magiska betydelsen som D-markens stabilitet haft för landets utveckling sedan slutet av 1940-talet. Men bland de politiska partierna finns i dag inget enda som går mot euron. Tysklands Persson, Tysklands Schyman och inte minst Tysklands Schlaug accepterar eller engagerar sig entusiastiskt för den.

Det faktum att de svenska partier som ser motståndet mot euron som sin livsluft har svårt att hitta partners i andra länder borde rimligen få dem att tänka till. I Finland genomfördes nyligen en stor medlemsomröstning inom De Gröna, motsvarigheten till vårt miljöparti, som slutade med ett stöd för euron som var tre gånger större än motståndet. Därmed har Finlands De Gröna tydligt markerat sin regeringsfähighet på ett sätt som deras svenska motsvarigheter fortfarande förefaller att ha alldeles för långt till.

I dag befinner sig de tre baltiska presidenterna i Vita Huset i Washington för att tillsammans med president Clinton underteckna ett vittgående och betydelsefullt samarbetsfördrag. Fördraget innebär ingen explicit säkerhetsgaranti, men går trots detta långt i sina formuleringar. Därmed förstärks det amerikanska politiska engagemanget för de tre baltiska staternas säkerhet och utveckling ytterligare.

Det heter i fördraget, att ”the United States of America has a real, profound and enduring interest in the independence, sovereignty, and territorial integrity, and security of Estonia, Latvia and Lithuania.”

Detta har vi all anledning att mycket tydligt välkomna. Jag utgår från att vår regering också kommer att göra det, och att den kommer att vara villig att i ord såväl som handling gå lika långt när det gäller stödet till dessa länder som USA nu gör. I och med att vi engagerat oss för deras medlemskap i EU har vi ju också engagerat oss i att de skall bli delar av samma säkerhetsgemenskap i detta hänseende som också Sverige är med i.

Mötet i Vita Huset är en viktig del av den politiska aktivitet kring
Östersjön som vi ser just nu. I slutet av november lade ju Moskva fram sina tankar om bl a säkerhetsgarantier, och trots att företrädare för regeringen efter Jeltsins besök i Stockholm sade att dessa nu inte längre var aktuella, förefaller så fortfarande att vara fallet genom olika ryska framstötar.

Betydelsefullt blir att också EU markerar sin linje genom det förslag om att utveckla samarbetets “nordliga dimension” som nu håller på att arbetas fram. Att det handlar om ett finskt initiativ hoppas jag inte leder till de sura uppstötningar som vi tidigare sett från den svenska regeringens sida.

Att både Washington och Moskva gör Östersjö-initiativ skall i viss utsträckning ses mot bakgrund av intrycket att Östersjösamarbetet som sådant inte utvecklas så tydligt som det fanns förhoppningar om. Man märker i utländska huvudstäder en lätt besvikelse också över att det av svenska initiativ inte blivit mer än vad som varit fallet.

Till en del är denna kritik orättvist. Det finns gränser för vad som kan
åstadkommas i ett sammanhang som det s k Östersjörådet. Bra arbete har utförts när det gäller samarbete i brottsbekämpning, men när det gäller frågor om handel och ekonomiskt samarbete är det uppenbart att det finns andra och bättre fora. Och när det gäller säkerhetsfrågorna och den militära hjälpen har Sverige varit klart mer återhållsamt än såväl Danmark som Finland. Det tillhör sådant som noteras.

Äntligen har nu den problematik som i USA kallas Y2K - Year 2000 - börjat att komma i fokus i Sverige. Arbete har förvisso gjorts av såväl IT-kommissionen som Statskontoret, men de risker som ligger i att inte kunna hantera milleniumskiftet i våra datorer har inte alls fått den politiska uppmärksamhet och kraft som varit fallet i andra länder.

Det duggar nu tätt av initiativ och varningar. I veckan riktade ett antal ledande internationella företag en skarp varning till regeringarna i London, Bonn, Washington och Ottawa att accelerera åtgärder. I veckan meddelade den amerikanska bank- och finansinspektionen att man kommer att kräva att företag meddelar ägare och marknad vilka åtgärder de vidtagit och inte vidtagit. Och inom EU kommer frågan att bli föremål för överläggningar på hög nivå under våren.

I söndags begärde jag i ett brev till statsministern att regeringen så snart som möjligt lämnar en redogörelse till riksdagen för de åtgärder som vidtagits och planerats framför allt i den offentliga sektorn. Och jag föreslog att det skall tillsättas vad jag kallat en “2000-general” för att samordna, leda, inspirera och skynda på de samlade insatserna. Jag tror att det är viktigt att frågorna snabbt och tydligt förs upp också på den politiska dagordningen.

Förslaget har fått stöd från många håll. I torsdags skrev Statstjänstemannaförbundet ett öppet brev till statsministern och uttryckte sin oro för situationen och uttalade sitt stöd för mitt initiativ. Hitintills har regeringen dock mest reagerat surt eftersom förslaget inte kom från dem. Jag hoppas dock att de skall kunna lägga prestigen åt sidan och göra allt det som behöver göras.

Att tala om politisk stiltje när vi klarat av den stora pensionsuppgörelsen
är knappast korrekt. Det politiska livet kommer ytterligare att accelerera under den kommande veckan.

På måndag är jag uppe i Sälen på den årliga konferensen med Folk och Försvar för att hålla ett linjetal om säkerhetspolitik, och det sammanfaller med tal av såväl utrikesministern som NATO:s generalsekreterare Javier Solana. Tillsammans bör detta kunna ge en intressant bild.

Säkert kommer vi i Sälen att diskutera framtiden för både säkerhets- och försvarspolitiken. Den förra befinner sig på osäker vandring i ett ingenmansland mellan gårdagens allianslöshet och morgondagens gemensamma säkerhet, medan den förra befinner sig i någonting som alltmer närmar sig ett sammanbrott.

Det försvarsbeslut som fattades 1996 har nu helt och hållet fallit sönder och samman. Det är inte värt papperet det är skrivet på. Jag har svårt att se annat än att detta öppet måste erkännas av regering och riksdag och att arbetet inriktas på att så snabbt som möjligt - vilket i praktiken är om ca ett år - fatta ett helt nytt och mer realistiskt beslut. Sälen kommer att visa om regeringen har modet att se sanningen om sitt eget misslyckande i denna fråga i vitögat eller ej.

På tisdag samlas så riksdagsgrupperna efter helgerna, och på onsdag blir det sedvanlig partiledardebatt i riksdagen. Vad den kommer att handla om
återstår att se, men alldeles säkert kommer sysselsättningsfrågorna att vara viktiga inte minst efter den hårda kritik som nu också LO levererat mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Den förefaller mer inriktad på att påverka statistiken än på att åstadkomma nya riktiga jobb.

På torsdag åker jag och talar om framtidsutmaningar på en skol- och framtidskonferens i Växjö, och därifrån fortsätter jag direkt till Wien för att på ett större möte tala om olika möjligheter för Sydosteuropa och Bosnien efter det att mandatet för SFOR-styrkorna löpt ut i sommar. Och alldeles säkert kommer där också att föras diskussioner om den tillspetsade situationen i och kring Serbien, med utvecklingen i Kosovo och Montenegro som de tydligaste tecknen.

Det blir således en del att göra också under den vecka som kommer.


Stockholm den 16 januari 1998




Carl Bildt


PS. Värt att notera är, att socialdemokraterna i Stockholms Stadshus - landets i särklass största kommun - för tredje gången i rad misslyckats med att regera en hel mandatperiod. Den rödgröna röran med vänster- och miljöpartister har nu brutit samman, och socialdemokraterna får försöka att ensamma stappla sig fram till valdagen med en kommunekonomi i kris, en trafik- och parkeringspolitik som leder till folkstorm och ett näringsklimat som leder till att företag överväger att flytta.









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]