Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v4/1998
25/1/1998

Syster/Broder,

När denna vecka nu går mot sitt slut befinner jag mig på hemresa från Wien till Stockholm efter en konferens där framtidsvägarna i fredsarbetet i Bosnien har diskuterats. Utvecklingen där har nu gått in i en helt ny fas i och med att det kommit till ett rejält politiskt skifte till det bättre i Republika Srpska, och detta kommer att ställa det internationella samfundet inför nya utmaningar under de närmaste månaderna. I Wien ville man samla några “gamlingar” i denna hantering för att höra vad de hade att säga om möjliga handlingsalternativ.

Till de frågor som står på den österrikiska politikens dagordning under de närmaste månaderna hör frågan om landets säkerhetspolitiska framtid. En intern studie inom regeringen om olika alternativ håller i dagarna på att färdigställas, och i denna handlar det inte minst om de två alternativen fördjupat NATO-samarbete eller ansökan om medlemskap i NATO så att man kan räkna med att bli inbjudan i samband med det planerade NATO-toppmötet i Washington våren 1999.

Det är tydligt att de som sysslar med säkerhetspolitik i Österrike gärna ser att det nu stakas ut en klar väg till medlemskapet i NATO. Landets geografiska situation är ju också sådan att man kommer att ha NATO-medlemmar både i väster, öster och norr efter det att den första utvidgningen är avslutad. Några egentliga skäl till varför man skulle vara en egen ö mitt i ett Centraleuropa som i övrigt är en del av NATO är egentligen svåra att uppbringa.

Men det innebär inte att frågan inte har sin laddning. Inte minst i det socialdemokratiska partiet SPÖ vill man skynda långsamt framåt. Riktningen
är tydlig, och få tvivlar på hur det en dag kommer att sluta, men några snabba steg före det val som kommer att äga rum under senare delen av 1999
är man knappast intresserade av. Borgerliga ÖVP är då mera otåligt, och vill gärna se att det redan före NATO:s toppmöte tas någon form av steg från
österrikisk sida.

Hur det än kommer att gå med detta tror jag att utvecklingens betydelse för oss inte skall överdrivas. Österrike och Sverige befinner sig i helt olika strategiska situationer i helt olika delar av Europa, och vad gäller den säkerhetspolitik som våra bägge länder tidigare fört är det föga mer än den formella beteckningen som förenar.

Min egen vecka inledde jag med att på den stora försvarskonferensen i Sälen efterlysa en bred nationell debatt om alliansfrihetens framtid. Från regeringen sades, som väntat, omedelbart nej till detta, men från andra socialdemokratiska håll har det signalerats att man förvisso ser ett behov av att tänka också i dessa banor.

Den frihet att i ett krisläge välja neutralitet som alliansfriheten en gång gav håller vi gradvis på att förlora genom att vi tydligt inriktar oss på att vara aktivt medverkande i europeisk krisbekämpning. Och är vi aktivt inblandade i försök att hantera en kris, kan vi knappast ställa oss vid sidan om denna plötsligt utvecklas på ett sätt vi inte hade tänkt oss. Alliansfrihetens fördel håller tydligt på att försvinna - och har till större delen redan gjort det.

Samtidigt börjar en av dess nackdelar att bli tydligare i och med att vi står utanför beslutsfattandet när det gäller viktiga operationer. Det har varit mycket tydligt i Bosnien. Svenska soldater står under NATO:s befäl, men vi sitter inte med runt bordet och påvekar NATO:s beslut. I det långa loppet är detta en situation som jag tror kommer att upplevas som allt mindre acceptabel.

Därmed inte sagt att ett beslut om en NATO-anslutning av Sverige står på den omedelbara dagordningen. För det saknas såväl NATO-mässiga som nordiska och nationella förutsättningar under de allra närmaste åren. Men i och med att så är fallet har vi också tid till den nationella debatt som jag tycker är nödvändig. Och vi måste so oder so ha någon form av inriktning i samband med att vi försöker få ordning i den oordning som nu utmärker svensk försvarspolitik.

Östersjö-toppmötet i Riga var en viktig manifestation av den nya regionala samhörighet som håller på att växa fram kring Östersjön. Av speciell betydelse ansågs det vara att detta var första gången som förbundskansler Kohl besökte de baltiska länderna, och det förefaller som om det var detta som kom att dominera både mötet och bilden av det.

Arbete skall nu gå vidare i olika frågor. Av speciell betydelse blir möjligen det arbete som inleds om ett energisamarbete kring Östersjön. Här kommer gasfrågorna åter upp, liksom de inte alldeles tilltalande möjligheterna att ett kärnkraftsavvecklingens Sverige skall bli beroende av gamla farliga sovjetiska kärnkraftverk av Tjernobyl-typ för att klara en rimlig elförsörjning. Till dessa frågor kommer det att finnas anledning att
återkomma.

Regionalt samarbete av den typ som Östersjö-arbetet är har blivit allt betydelsefullare i Europa under de senaste åren. Det finns sju olika fora av detta slag - Barentsrådet och Östersjö-rådet i vårt område - med en viss tyngdpunkt på områdena mellan Adriatiska Havet och Svarta Havet med dess alldeles speciella samarbetsproblem.

Östersjö-området borde ha goda förutsättningar. I det område vars kärnaxel sträcker sig från Berlin och Hamburg i sydväst till det nästan dubbelt så stora St Petersburg i nordväst bor i dag ca 50 miljoner människor. Den ekonomiska tillväxten är - med Sverige som tydligt undantag - hög. Och det finns all anledning att tro att en fortsatt liberalisering kan stärka den utvecklingen ytterligare. Att det, enligt den rapport som olika företagsledare lade fram inför mötet, gått långsammare än vad som utlovats och vad man hoppats på förändrar inte den långsiktiga bedömningen.

Jag tror att Sveriges och Finlands pionjärroll i Europa när det gällt att helt liberalisera telemarknaden kommer att visa sig vara av utomordentligt stor långsiktig betydelse. Detta har medverkat till en spetsposition i IT-utvecklingen som börjar att uppmärksammas också globalt. Och när denna nu breddas till angränsande delar av Ryssland och de tre baltiska staterna kan den bli än intressantare. I samband med Nordiska Rådets session i Helsingfors i slutet av förra året lade jag fram förslag om att kraftigt bygga ut de digitala förbindelsernas över Östersjön.

Med ingången av detta år skall motsvarande avreglering av telemarknaderna ske i de flesta av EU-länderna. Det är en mindre revolution som är på gång, och vi kommer säkert att se åtskilliga effekter av denna.

I Oslo har det varit stort politiskt tumult efter det att det norska centerpartiet i den sittande mittenregeringen försökte att stoppa
överläggningarna om ett samgående mellan svenska Telia och norska Telenor. Men regeringen fick snöpligt göra helt om efter det att det blivit tydligt att en stortingsmajoritet med Arbeiderpartiet och Höyre ville föra frågan vidare.

Bakgrunden var nationalistisk rädsla för internationaliseringens möjligheter. Fenomenet är som bekant inte unikt för det norska centerpartiet, utan dyker upp lite här och var. Och alldeles säkert kommer vi att i alla våra länder ser mer av dessa reaktioner i takt med att internationaliseringens möjligheter gör sig allt mer gällande.

I onsdags var det så dags för den tidsmässigt välregisserade partiledardebatten i riksdagen. Politiskt visade den, att den borgerliga treklövern står väl samlad, och vi satte samtliga sysselsättningsfrågan i fokus för diskussionen inte minst med socialdemokraterna. Förutom det misslyckande som denna mandatperiod onekligen innebär i detta avseende pekade jag dessutom dels på de tendenser till kraftig försvagning av den svenska glesbygden som vi nu ser och dels det mycket påtagliga socialdemokratiska misslyckandet med bostadspolitik och boendekostnader.

Göran Perssons försvarslinje i sysselsättningsfrågan var underlig, men har antytts tidigare. Han menar att det på något sätt var nödvändigt att först
ägna sig åt statsfinanserna, och säger därmed att misslyckandet i sysselsättningsfrågan var programmerat och förutsett. Det var inte direkt vad socialdemokraterna sade i förra valrörelsen. Då hävdade de att de snabbt skulle kunna åstadkomma nya jobb i stora mängder.

I stället för sysselsättning är det uppenbart att Persson helst vill diskutera kommunal ekonomi. Nu var det inte längre så mycket det faktum att vi moderater i riksdagen sagt nej till en del av ökningarna av statsbidragen till kommuner och landsting som stod i fokus. På denna punkt har man tvingats att inse att anklagelserna om “nedskärningar” etc är felaktiga eftersom den politik vi förordar för den kommande mandatperioden ju ger högre statsbidrag än vad det blivit under denna socialdemokratiska mandatperiod. Detta fick också Göran Persson medge.

I stället är det våra kommunala skattesänkningar som man är mot. Att de näppeligen avgörs i riksdagen eller kan se likadana ut i olika kommuner bryr man sig knappast om. Och man har förvisso alldeles rätt i påpekandet att vi moderater strävar efter att runt om i landet lägga fram de förslag som med god service ger den lägsta möjliga skatten i kommuner och landsting.

För socialdemokraterna är varje skattesänkning ett dråpslag mot det mesta, och varje skattehöjning ett litet steg på den väg som tydligen bär mot den himmel där bara skatter finns. Och den inställningen är kanske naturlig mot bakgrund av att man ser det offentliga som det viktigaste och det som egentligen skall dominera över allt annat. Varje skattehöjning som förstärker stat och kommun är bra - varje skattesänkning som medför att andra får större frihet och resurser är någonting som skall motarbetas.

Men denna politik fungerar inte. Vi har redan världens högsta skatter, men jag har ännu inte sett någon påstå att vi har världens bästa skola eller världens bästa äldreomsorg. Vi har en offentlig sektor där styrning och stelhet inte sällan leder till att kostnader blir högre och service sämre än vad den skulle kunna vara.

Socialdemokraterna ser sig ofta som den offentliga sektorns direktörer. Bara de får bestämma över mer pengar blir allt bättre. Vi har anledning att vara mer av företrädare för både konsumenter och skattebetalare. Vi vill att vi skall få valuta för våra skattepengar, och inser att en krona som tas i skatt är en krona som tas från någonting annat.

Att det går att sänka kommunala skatter, men att det ser olika ut i olika delar av landet, har våra kommunala företrädare visat. För det år som nu inletts hade våra företrädare lagt förslag till sänkta skatter i kommunerna för närmare hälften av alla landets invånare. Det går inte överallt, och förutsättningarna varierar, men ambitionen att få så god service till så låg kostnad som möjligt finns där alltid.

Så kommer det att fortsätta. Dagen efter partiledardebatten var jag i Växjö för att där tala på en stor konferens med lärare och elever om alla de framtidsutmaningar som skolan står inför. Och där berättade Bo Frank, som är moderat oppositionsledare i kommunen, om hur han lagt ett budgetalternativ som innebar sänkt skatt med 0:50 skattekrona samtidigt som han med tydlig prioritering skapat utrymme för att öka anslagen till grundskolan med 5%. Sådant påstår Göran Persson är omöjligt, men exemplet Växjö är bara ett av många som visar att det i fallet socialdemokraterna bara är viljan som saknas.

Det är slående hur kortsynt och kameralt som socialdemokraterna förefaller att se på frågor som dessa. I partiledardebatten sade Lars Leijonborg att för att arbetslösheten verkligen skall halveras krävs det att tillväxten fördubblas, och det är ett bra sätt att formulera saken. Ingen tror dock att detta kommer att vara möjligt om vi inte förmår att sänka skatter och skapa bättre förutsättningar för tillväxten.

Och den situation vi hamnar i om vi inte gör det har jag försökt att beskriva vid åtskilliga tillfällen under det senaste halvåret. Då kommer bördan av bidragen som den låga sysselsättningen leder till att successivt pressa fram allt högre skatter, och detta kommer i sin tur att leda till en successivt allt lägre tillväxt. Vi riskerar att hamna i en ond cirkel.

Att en politik med successivt höjda skatter leder fel ser vi på en rad områden. I riksdagsdebatten tog jag upp den närmast sensationella händelse det var när Jan Nygren - den man som i mandatperiodens inledning var vice statsminister, och som i dag mycket väl kunde ha varit statsminister - stod utanför riksdagshuset och demonstrerade mot regeringen och för sänkt fastighetsskatt.

Detta var Göran Persson, av lätt insedda skäl, inte så intresserad av att diskutera. Och han kan inte ha blivit märkbart gladare när han dagen därpå kunde läsa en stor debattartikel undertecknad av bl a Jan Nygren.

Dess inledning kan det finnas skäl att citera:

“Bostadspolitiken i Sverige är inte på väg att haverera, den har redan havererat. Sverige har i dag Europas högsta boendekostnader, sett som andel av hushållens disponibla inkomster. Vi har världsrekord i boendebeskattning. Hyresgästerna i Sverige betalar Europas högsta hyror. Konkurser bland bostadsrättsföreningar slår nya rekord. Fastighetsskatten tvingar villaägare att lämna sina hem. Bostadsbyggandet har i stort sett avstannat.”

Och alla de som från olika utgångspunkter undertecknade artikeln var ense om att “bostadsbeskattningen måste reformeras och sänkas”.

Hur det kommer att bli med det återstår att se. Att vi arbetar för det är bekant. Men socialdemokraterna fortsätter att se varje skattesänkning som ond och varje skattehöjning som god.

Och deras problem kommer allt mer att bli, att det blir svårt att hitta skatter som kan höjas utan mycket allvarliga konsekvenser. Man tror tydligen att skatten på boende och bostäder kan höjas mer än skatten på annat eftersom folk ju trots allt måste bo någonstans och eftersom husen inte kan flytta utomlands. Och det är denna filosofi som nu lett oss till den situation på bostadsmarknaden och till de boendekostnader som så målande och starkt beskrivs i inledningen till artikeln.

Den kommande veckan kommer för min del att - som vanligt - inledas med måndagsresa, som denna gång går först till Öja på Landsort i den allra yttersta delen av Stockholms södra skärgård för att se på sysselsättningsmöjligheterna där och sedan till Södertälje för sedvanligt måndagsmöte.

Under veckan kommer SNS Konjunkturråd att publicera sin årliga rapport, och jag hoppas att den skall ge möjlighet till att föra en diskussion om de viktiga struktur- och förnyelsefrågorna i vår ekonomi.

Mot slutet av veckan kommer jag i sedvanlig ordning att delta i diskussionerna på World Economic Forum i Davos i Schweiz. Här samlas en stor del av världens ledare till informella diskussioner just denna helg varje
år.

Att krisen i Asien och dess effekter skulle komma att dominera diskussioner och funderingar var en mycket säker gissning intill dess att dramat i Washington förefaller att ha tagit över hela den globala uppmärksamheten. Något egenartat är detta mitt i ett läge då det inte saknas problem av mer reell och betydelsefull natur.

Stockholm den 25 januari 1998


Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]