Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v5/1998
2/2/1998

Syster/Broder,

I förra veckan kom så det s k Konjunkturrådet i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle med sin årliga rapport. Jag skrev några rader om den redan förra veckan. Utarbetad av en rad oberoende ekonomer ger den en viktig bild av Sveriges problem och möjligheter när vi går in i det viktiga valåret 1998.

Och det är en viktig och läsvärd rapport. Ändå har den rönt mycket begränsat offentligt intresse. När Konjunkurrådet i rapporten kritiserar mycket av den politiska debatten för att vara kortsiktig, och därmed knappast ha förmågan att ge vägledning i de viktiga framtidsfrågorna, så kan det faktum att dess rapport förefaller att tas emot med en gäspning ses som ett sorgligt bevis för att samma sak gäller media.

Rapportens analyser, och riktningen på dess rekommendationer, skulle jag i långa stycken se som den viktiga och riktiga grunden för en ny regeringspolitik för Sverige under de kommande åren.

En av de centrala teserna i rapporten är att Sverige håller på att hamna i en situation där den låga sysselsättningen kommer att göra det svårare och svårare att finanserna alla de åtaganden som vi inte minst har i den offentliga sektorn. Redan i mitt anförande i Grisslehamn i somras försökte jag att peka på detta, enligt min mening, alldeles avgörande framtidsproblem. Med en låg sysselsättning och allt fler som på ett eller annat sätt är beroende av det offentliga för sin försörjning kommer det på sikt att uppstå ett tryck uppåt på skatterna. Med alla de ytterligare negativa effekter som detta kommer att få.

Detta problem kan bara lösas genom en kraftig och kontinuerlig ökning av sysselsättningen i den privata sektorn, och denna kan bara åstadkommas genom en kraftig och kontinuerlig förbättring av villkoren för företag och företagande i Sverige. Det finns ingen välfärdspolitik viktigare än den politik som kan åstadkomma detta.

Men utvecklingen går tyvärr inte i denna riktning. Konjunkturrådets rapport pekar på hur svårt det är för företag att växa och utvecklas i Sverige, och samtidigt skriver tidningen Affärsvärlden i en översikt att sysselsättningen i Sverige kanske inte har varit så låg på de senaste 100
åren. Och även om den förstärkta konjunkturen nu drar siffrorna uppåt, och kommer att fortsätta att göra det ett tag, finns det tyvärr ingenting alls som tyder på att vi har fått förutsättningar för den kraftiga och kontinuerliga ökning som är en absolut nödvändighet.

Det statliga organet NUTEK gav också nytt material till denna viktiga debatt när man i veckan publicerade resultatet av en enkätundersökning om företagsledarnas syn på näringsklimatet i Sverige under 1990-talet. Ledare för de 500 största företagen deltog i undersökningen.

Det är en mycket bekymmersam bild som tonar fram i denna undersökning. Det finns förvisso en betydande framtidsoptimism också om sysselsättningen hos dessa företagsledare. Mer än fyra av tio av företagen räknar med att öka sysselsättningen totalt under de kommande fem åren. Men när detta delas upp på i Sverige och utlandet blir bilden tyvärr en annan. Då säger bara en tredjedel av företagen att de kommer att öka i Sverige medan en tredjedel säger att de kommer att minska i vårt land.

Och när det gäller var huvudkontoret skall vara placerat är det direkt alarmerande att var femte företag tror att de inom de närmaste fem åren kommer att ha flyttat sin ledning utanför Sveriges gränser.

NUTEK:s undersökning ger en bild som borde leda till diskussion. Vi är ett land som i mycket hög grad byggt vår utveckling, under de decennier då den var som bäst, på våra företags möjligheter till framgång och expansion. Om vi nu långsamt ser denna viktiga företagsamhet flytta ut ur landet, samtidigt som analys efter analys visar att vi inte kommer att klara oss utan fler riktiga jobb i företagen, handlar det om en direkt
överlevnadsfråga.

Det som NUTEK tecknar framåt är dessvärre ingen nyhet. Det är snarast en trend som vi sett under ganska lång tid som nu håller på att accelerera. Ser vi på siffrorna för bara det senaste decenniet är trenden tydlig. 1986 hade 35 internationellt orienterade svenska storföretag hälften av sina ca 800.000 anställda i Sverige och hälften utomlands. Ett decennium senare har de fördubblat antalet anställda utomlands samtidigt som de minskat sysselsättningen i Sverige med en fjärdedel.

Att både SNS:s Konjunkturråd och jag i olika sammanhang försökt att pränta in budskapet om den fara som ligger i den alldeles för låga privata sysselsättningen är en sak. En annan är när socialförsäkringsministern Maj-Inger Klingvall i en artikel i senaste numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tiden säger samma sak. Hon skriver där att ”det analyserna visar är helt enkelt att det är utvecklingen i arbetsför ålder som är sysselsatt i det privata näringslivet som mer än någon annan faktor avgör om välfärdssystemet skall kunna upprätthållas eller ej på lång sikt”, och att ”det som oroar är att denna andel förefaller att ha sjunkit trendmässigt de senaste tjugo åren.”

Just det. Men vilka slutsatser drar regeringen egentligen av detta? Varje gång som företrädare för företagsamheten framträder med synpunkter och förslag får de ett närmast hånfullt bemötande av regeringen. Vid partikongressen i Sundsvall ifrågasatte man deras löner. I TV såg jag handelsministern Pagrotsky säga att man borde ”dra på munnen” åt det som kommit fram i NUTEK:s enkät. Då och då inser man sambanden - men lika snabbt faller man tillbaka i gamla socialistiska reaktionsmönster som bidrager till att göra en allvarlig situation än allvarligare.

Ser vi oss om i världen är utvecklingen på många håll annorlunda. Konjunkturrådet konstaterar att sysselsättningen i USA nu är högre än i Sverige - där har man nu kommit närmare det gamla målet om ”arbete åt alla”.

Och när president Clinton i veckan framträdde inför kongressen med sitt
årliga State of the Union-tal var också den starka ekonomin och den starka sysselsättningen två av de saker han - med rätta - lyfte fram.

”We have more than 14 million new jobs; the lowest unemployment in 24 years; the lowest core inflation in 30 years; incomes are rising and we have the highest homeownership in history. Crime has dropped for a record five years in a row. And the welfare rolls are at their lowest level in 27 years.”

Så är det. Att Clinton inte kan ta åt sig hela äran är en annan sak. Han
övertog en ekonomi i tydlig uppgång efter inte minst skattesänkningarna och avregleringarna under Reagans och Bush år. Men han har i viktiga avseenden fortsatt och förstärkt den politiken.

Också i Europa finns det länder och områden som det finns all anledning att lära av. På World Economic Forum i Davos - jag återkommer till det mötet - hävdade den spanske finansministern Rato att ca 45% av de nya jobb som tillkommit i EU under de senaste åren tillkommit i Spanien. Och han menade att detta inte minst hade sin grund i den liberalisering av arbetsmarknaden som man steg för steg börjat genomföra för att få bukt med den jättearbetslöshet man ärvde av socialisterna.

Det skapas ständigt nya jobb runt om i världen. Det visar NUTEK:s enkät vad gäller svenska företag liksom utvecklingen i USA och siffrorna från Spanien. Problemet är att alldeles för många av dessa nya riktiga jobb går Sverige förbi på grund av den gammalmodiga politik som bedrivs. Och därmed hamnar vi i precis den välfärdshotande situation som Konjunkturrådet och Klingvall i skön förening beskriver och bekymrar sig för.

I Davos i Schweiz samlades alltså i slutet av förra veckan och under helgen World Economic Forum till sina årliga överläggningar. Med sitt jätteformat kan övningen beskrivas som en kombination av gigantiskt cocktailparty och global brainstorming om viktiga framtidsfrågor. Själv deltar jag sedan några år tillbaka i den inre grupp av politiska och ekonomiska ledare som utnyttjar dygnen i Davos till informella och mycket öppna överläggningar.

Och blandningen i denna grupp är påtaglig. Här sitter amerikanska representanthusets ordförande Newt Gingrich och diskuterar i samma rum som Irans nyvalda kvinnliga vice-president, palestiniernas Hana Nashravi byter tankar med Microsofts Bill Gates, den nytillträdande koreanska finansministern ger sin bild av utvecklingen till FN:s generalsekreterare Kofi Annan.

Förra året låg tvivel angående möjligheterna att enligt planer komma igång med starten av euron i luften, men detta år var de som bortblåsta. Alla utgår från att euron kommer att förverkligas som planerat, och att diskussionen om vägen framåt med den euro som då införts kommer att stå mycket högt upp på dagordningen när vi åter samlas om ett år.

Nu var det - alldeles självklart - den finansiella krisen i Ost- och Sydostasien som upptog mycket av tiden. Både bakgrund, nuläge och framtidsutsikter. Och sakta börjar det att växa fram en internationell konsensus kring dessa viktiga frågeställningar.

I tidigare veckobrev har jag skrivit om den Nordbanks-utveckling som inträffat i flera av dessa länder. Det lånades ut stora pengar till osäkra projekt på dåliga grunder. Det fanns en optimism som gjorde att man inte tittade på de underliggande siffrorna på det sätt som man borde ha gjort. Och när så frågetecknen började att infinna sig blev fallet snabbt mycket stort.

I den svenska debatten har man på sina håll försökt göra gällande att detta visade att den liberala utvecklingsmodellen inte håller. Men den slutsats som växer fram internationellt är i stället den motsatta. Det var inte för mycket av liberalisering, utan för lite, som låg till grund för många av problemen.

I Sydkorea växte det upp en kultur där politiskt motiverade lån i någon typ av industripolitiskt syfte gavs till de växande jättekoncernerna. I Indonesien utvecklades en ”crony capitalism” där kontakter snarare än kompetens avgjorde möjligheterna till banklån och statliga tillstånd. Men i de länder som inte drev denna typ av styrd politik av det ena eller andra slaget - Taiwan kan tjäna som ett gott exempel - kom utvecklingen att bli en annan och krisen har i stort sett gått dem förbi.

Förvisso fanns det brister i öppenhet och övervakning, inte minst på den finansiella sidan, som måste åtgärdas. Lån staplades på lån utan att det fanns någon översikt över den totala bilden. Men lånen hade ofta sin bakgrund i politik eller kontakter och var därmed svåra att ifrågasätta. Inte sällan följde utländska banker - europeiska mer än amerikanska - med i den samlade hanteringen.

Nu har saneringsprogram inletts i dessa länder. Sydkorea fick i slutet av förra veckan ett viktigt avtal om omförhandling av sina korta lån till de internationella bankerna. Thailand anses var på god väg. Fortfarande finns politiska frågetecken kring Indonesien. Och tydligt hänger frågetecken över både Japan och Kina.

När dessa saneringsprogram genomförts - och det kommer att bli plågsamt i många avseenden - finns all anledning att utgå från att dessa ekonomier kommer att vara öppnare och tydligt mer konkurrenskraftiga än tidigare. Talare efter talare i Davos underströk att finanskrisen inte ändrar på den grundläggande bedömningen av den kraft vi sett i dessa länders utveckling. Om de nu blir öppnare, mindre reglerande och genom starkt devalverade valutor väsentligt billigare kommer detta alldeles självklart att innebära en ny situation, inte minst för världshandeln.

Från såväl amerikansk som europeisk sida riktas nu både blickar och krav på Japan. Ingen förstår riktigt varför det japanska politiska systemet har så svårt att åstadkomma de rejäla skattesänkningar som nu skulle krävas för att få fart på konsumtion och därmed dra upp importen och minska de stora handelsöverskotten. Och många har farhågor för vad som ytterligare kan komma att hända i det ansträngda och överreglerade finanssystemet i denna världens näst största ekonomi.

Inte minst finns det på denna punkt en stark oro i USA. Man ser ett Japan med stora överskott i handeln, ett EU med inte fullt lika stora men dock betydande sådana, och ett eget land där de politiskt känsliga handelsunderskotten kan komma att öka från ca 150 miljarder dollar till kanske 250 miljarder dollar på ett år. I sak behöver detta inte betyda så mycket. Men politiskt kommer trycket på protektionistiska åtgärder från fackföreningar och andra att öka, samtidigt som det blir uppenbart svårare för en i dessa frågor redan skadeskjuten president att få igenom de ytterligare handelsliberaliseringsbeslut han vill ha och behöver.

Och allt skulle komma att bli tydligt värre om utvecklingen i Kina innebär att man där inte klarar av att hålla sin växelkurs. I Davos förklarade vice premiärminister Li Langing att man skulle klara detta, och på kort sikt förefaller de flesta också att tro på det. Men samtidigt vet alla att det kinesiska banksystemet har mångdubbelt mer av dåliga lån än vad vi hitintills sett i Ostasien och att ledningen i Peking hitintills inte förmått att ta tag i det mycket stora problemet med de mycket stora förlusterna i de mycket stora statliga företagen.

För vår egen del finns det ingen anledning att ändra den bedömning av konsekvenserna av det som hänt och händer i Asien som jag redovisat tidigare. På kort sikt kommer konjunktur och sysselsättning att bli något - knappast dramatiskt - svagare. På längre sikt kommer den konkurrens vi utsätts för från dessa länder att bli en än större utmaning. Och därmed skärps kraven på svensk politik och på svenskt företagandeklimat - i såväl det korta som det längre perspektivet.

Om man tror, som företrädare för regeringen uppenbarligen gör, att liberaliseringen nu kommer att bytas i sin motsats, och att vi kan dra på mungiporna inför svensk företagsamhets situation på sikt, riskerar man att föra vårt land alldeles fel.

Dagarna i Davos var inte bara Sydostasien. Fem presidenter från Latinamerika samlades för olika presentationer och för gemensamma
överläggningar. Några av världens främsta forskare och tänkare när det gäller den nya upptäckstid som vi nu gått in i om generna, hjärnan och oss som människor var där för diskussioner. En stor del av den ryska ledningen fanns på plats. Från Polen uppträdde den respekterade reform- och finansminister Balzerowiz i svensk moderatslips när han talade om vikten av en tydlig politik för företagande och frigörelse.

Inte minst till den nya upptäckstiden kommer det att finnas anledning att
återkomma. När jag hör hur andra nationer nu börjar att diskutera storsatsningar på forskning på spjutspetsområden kunde jag inte låta bli att känna en viss bitterhet över utvecklingen i Sverige.

Just detta ville vi göra med jättesatsningen på de olika forskningsstiftelserna - och just detta har denna regeringen lagt ner sådan möda på att stoppa och förhindra. Vi kunde i dag när andra börjar att inse att detta är framtidsvägen ha varit på väg mot toppklass - i stället har bakåtpolitiken lett oss bakåt.

Under de senaste veckorna har vi äntligen börjat att få en rejäl skoldebatt. Få saker är viktigare. Engagemang från Beatrice Ask i riksdagsdebatt och på våra skoldagar, liksom från Lars Leijonborg i hans utspel och från Alf Svensson i riksdagens partiledardebatt, visar den gemensamma styrka som våra partier här kan visa.

Jag är övertygad om att det är i skärningspunkten mellan informationsteknolgins alla möjligheter, kunskapssamhällets nya krav på skola och kompetens och den nya upptäckstidens alla hisnande möjligheter till verklig livskvalitet för alla människor som många av våra viktigaste och rikaste framtidsmöjligheter ligger. Kanske - men bara kanske - skall det vara möjligt att få en diskussion också om dessa frågor, mitt i den begynnande valrörelsens krav på gyttjebrottning och tuppfäktning.

En ny vecka innebär nya möjligheter. Denna måndag går min resa söderut till Ystad och Kristianstad. Skolor och möten med den öppenhet som brukar känneteckna dessa. Inspirerande och lärorikt som alltid.

Att förena det globala och det lokala är det som många politiska kommentatorer och motståndare inte tror är möjligt - ”karln har ju aldrig varit kommunalråd!” - men som jag är alldeles övertygad om är en förutsättning för framtidsinriktat ledarskap när också vi nu går mot ett nytt århundrade.

Skrivet på flygplanet mellan Zürich och Stockholm på kvällen 1 februari

Carl Bildt

PS. För fyra år sedan - den 7 februari 1994 - höll jag ett uppmärksammat anförande om Sveriges väg in i informationssamhället. Jag läser ofta i s k fackpress att detta anförande tillsammans med min emailkontakt med Bill Clinton innebar något av ett publikt genombrott för IT-medvetenheten i Sverige.

Mycket har hänt sedan dess. Därför tänkte jag summera och staka ut nya framtidsvägar i ett nytt anförande på grundläggande tema. Lokalen blir densamma - Ingenjörsvetenskapsakademiens s k Wallenbergssal på Grev Turegatan 14 i Stockholm - och tiden är fredagen den 13 februari kl 12.30. Alla intresserade är välkomna. Bra vore dock med en e-mailsignal som svar på detta meddelande, så att vi kan se hur många som är intresserade. Först till kvarn och väl mött!









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]