Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v6/1998
9/2/1998

Syster/Broder,

Veckan som gick var veckan då sysselsättningsfrågorna borde ha varit i den politiska debattens fokus, om det nu inte hade varit för vår välkända faiblesse för kontokortsmissbrukande socialdemokratiska kommunalråd och fallskärmar i näringslivet.

Att ge individer som gör ett viktigt arbete bra betalt är både rimligt och nödvändigt, även om en och annan har svårt att acceptera detta. Att det dessutom krävs någon typ av avgångsvederlag när personer flyttas bort är också alldeles naturligt, liksom att dessa vederlag i viss utsträckning är relaterade till lönen och till det faktum att företagsledare och höga chefer i statoch kommuninte bör åtnjuta sedvanlig anställningstrygghet. Men allt detta måste skötas med öppenhet och grundas på principer som accepterats och lagts fast i förväg.

Att man nu från SAF:s sida avser att bli tydligare när det gäller att lägga fast sådana principer är alldeles självklart bra. Under våra regeringsår hade vi betydande bekymmer med detta. Den statliga Nordbanken, vars våghalsiga affärer under senare delen av 1980-talet kom att kosta staten utomordentligt stora belopp i sanering, hade ju passat på att ge sina chefer utomordentligt feta fallskärmsavtal. Det var med dessa debatten om dessa fallskärmar startade, och kanske var det också under dessa år av uppblåsta affärer som de började att nå nivåer som inte gick att acceptera.

Det vi gjorde som regering var att inleda åtal för att ta tillbaka delar av dessa fallskärmsavtal. Vi fann det starkt stötande att betala fallskärmar som dessa, samtidigt som skattebetalarna - det var ju “folkets” bank! - tvingades att skjuta till tiotal efter tiotal efter tiotal av miljarder för att förhindra att banken gick i konkurs.

Kontokortsaffärerna fortsätter. Nu senast är det socialdemokratiske stockholmsledaren Mats Hulth som visat ett mindre kristallklart omdöme i dessa frågor. Jag avser inte att bedöma vad Hulth gjort eller inte gjort i denna affär. Dess proportioner i media förefaller mig något överdrivna. Men jag reagerar starkt när jag ser att Hulth ställer till stort jippo och inför TV-kamerorna klipper sönder sina olika kreditkort. Möjligen tyckte han att detta var smart PR. Men vad var det egentligen som Hulth sade med denna klippceremoni? Sade han inte att han icke var kompetent att hantera kreditkort över huvud taget?

Hans hantering av olika notor är en sak, som jag utgår från kommer att redas upp, men en helt annan är om en framträdande politiker på detta sätt säger att han saknar förmåga att hantera kreditkort över huvud taget. Kreditkort är en del av det moderna samhället. Varje ansvarskännande medborgare eller familjeförsörjare lär sig att hantera dem. De är ett smidigt och bra betalningsmedel. Jag har svårt att se att personer som inte kan hantera angelägenheter som är självklara för den absoluta merparten av medborgare skulle kunna hantera ekonomin i landets huvudstad.

Hur hade vi reagerat om finansminister Erik Åsbrink hade suttit i TV och klippt sönder statens kreditkort för att han inte kunde sköta dem? Hade någon haft förtroende för honom som finansminister? Och var det inte de teoretiska möjligheterna att återuppbygga förtroende för sig själv som Hulth klippte sönder under sin TV-ceremoni?

Men veckans ämne borde rätteligen ha varit sysselsättningen. I tisdags kom olika konjunkturprognoser. I torsdags firade AMS sitt 50-årsjubileum. I fredags kom de allra senaste månadssiffrorna på hur sysselsättningen faktiskt utvecklas just nu. Samma dag publicerade den s k storstadsutredningen sina slutsatser och rekommendationer. Och alla gav de dessvärre samma bild: vi sitter fast i massarbetslösheten, lyftet har inte kommit, politiken har misslyckats.

Industriförbundets prognos är den minst optimistiska av de prognoser som publicerats under senare tid. Dock har den sina speciella betydelse mot bakgrund av att industriförbundets prognosmakare under det senaste decenniet har varit bättre än de flesta på att bedöma vart ekonomin är på väg. Nu säger man att “industrikonjunkturen kommer att tappa momentum redan under våren och sommaren 1998”, eftersom ekonomin inte har tillräcklig styrka för att fullt ut klara den försvagning som sker i omvärlden som en följd av den ekonomiska krisen i Ostasien. Man tror inte att tillväxten i Sverige förra året blev mer än ca 1,5% och har en prognos på innevarande år på ca 1,9%, vilket är mer än en tredjedel lägre än vad regeringen räknade med i sin budgetproposition i höstas.

Mot denna bakgrund blir självfallet sysselsättningsutvecklingen dyster. Man räknar med en viss uppgång under början av året och därefter en försvagning, men summa summarum räknar man med samma sysselsättning 1998 som under det rekordsvaga 1997. Det finns inga tecken på alls på den ihållande och varaktiga uppgång som är en förutsättning för att Sverige skall kunna klara sina långsiktiga problem. Man konstaterar, att “ den totala arbetslösheten, öppet arbetslösa plus sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, förväntas ligga kvar över 12 procent för både 1998 och 1999.”

Och den minnesgode erinrar sig säkert att det var på nivån strax över 12 procent som den totala arbetslösheten låg i början av denna socialdemokratiska mandatperiod.

Misslyckandet är lika tydligt som stort. Om utvecklingen blir den som industriförbundets ekonomer tror på eller inte återstår att se.

Vi befinner oss i ett läge som är ovanligt svårt att bedöma. Själv tillhör jag dem som i alla fall under det senaste halvåret har hoppats och trott att vi skulle börja att se svagt positiva siffror för den totala sysselsättningen, men hitintills fått konstatera motsatsen. Siffran för december visade en uppgång för sysselsättningen, men det gick knappast att dra några slutsatser av denna, eftersom uppgången var så svag att den rymdes inom den statistiska felmarginalen för dessa undersökningar. Och nu visade siffran för januari, som SCB redovisade i fredags, att sysselsättningen har gått ned, om än även denna nedgång låg inom den statistiska felmarginalen. Därmed är det tydligt att Sverige bara står och stampar.

Den omtalade uppgången av ekonomin ger inte de nya riktiga jobb som alla hade hoppats på. I torsdags var det så dags för AMS att fira sitt 50-årsjubileum Och högtidstalare var självfallet statsministern själv. Arbetsmarknadspolitiken har ju under lång tid varit ett speciellt socialdemokratiskt skötebarn, och inte sällan har man ställt satsningar på denna i motsats till de insatser som bl a vi krävt för att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb ute i företagen. Statsministerns besked var att man nu funderade på att med ytterligare ett
år förlänga det ett-åriga s k kunskapslyftet. I detta besked låg ett indirekt erkännande av att de riktiga jobben låter vänta på sig. Utbildningssatsningen var ju tänkt som en åtgärd för att brygga över till de bättre tider som ständigt förkunnas vara precis runt hörnet. Men nu skjuts det hela på framtiden, nya miljarder satsas på AMS-politikenoch människor förväntas vara nöjda med detta.

Sedan en tid tillbaka har Arbetsmarknadsverket en pålitligt socialdemokratisk generaldirektör i form av Bo Ringholm. Få har gjort partikarriär som han, och det skall mycket till innan han skall försumma ett tillfälle att gå ut och förklara att vi under regeringen Persson lever i den bästa av alla världar. Men även budskapet från honom var dystert, om man bara förmådde att läsa det lite noggrannare i tidningen härom dagen. I en stor jubileumsartikel i DN förklarade han att det krävs 80.000 - 90.000 nya jobb om året för att vi till sekelskiftet skall nå ner till en öppen arbetslöshet på 4-5 procent. De riktiga jobben förefaller dock inte komma..

AMS enkäter tyder på att de stora företagen snarare kommer att minska antalet anställda, medan den ökning för de små företagen som man tror på inte ligger högre än ca 30.000 om året, d v s långt under vad som skulle behövas. Och Bo Ringholm tvingas dessutom redovisa att småföretagen upplever direkta politiska hinder för sina möjligheter att expandera. Strax över hälften av de småföretag som ingår i AMS enkät förklarar att de antingen inte kan eller vill expandera beroende på bl a skattesystemet, arbetskraftskostnader och arbetsrättsregler.

Sedan ca ett år tillbaka har regeringen ständigt förkunnat att ekonomin går uppåt och att de riktiga jobben nu kommer i stor skala. Men än så länge syns ingenting alls av detta. Och det märks nu tendenser till en viss desperation i debatten. Om det var ett resultat av en lunch eller ej vet jag inte, men Mats Hulth i Stockholm var nyligen ute föreslog sänkta skatter för att ge fler tjänstejobb enligt de linjer som vi moderater tidigare talat om, och Bo Ringholm var i sin artikel inne på någon diffus tanke om att det nu måste till särskilda regler för småföretagen för att få nya jobb.

Och i fredags kom alltså ett betänkande från den s k storstadsutredningen. Den konstaterade att utvecklingen inte minst i vissa av de stora städernas ytterområden går åt fel håll. Färre jobb och ökat bidragsberoende. Och även storstadsutredningen talade om olika typer av sänkta skatter och avregleringar för att få fram nya och riktiga jobb och bryta desperationscirkeln i dessa förortsområden. Gemensamt för alla dessa inlägg i debatten är insikten att regeringens politik inte räcker, och att det krävs sänkta skatter och färre regler.

Med risk för att vara tjatig - varje inlägg i debatten om Sveriges situation i dag talar om problemen med sysselsättningen och varje inlägg ser i alla fall en del av lösningen i förändringar i skattesystemet.

Och att skattepolitiken har en social dimension bortom sysselsättningsfrågan framkom också under helgen när Föreningssparbankens familjeekonom Catharina Andréen publicerade beräkningar om den trängda situation som många familjer lever under. Hon konstaterade att de höjda skatterna under senare år för många familjer lett till att det knappt lönar sig att arbeta. Hennes slutsats var klar: ”det är skattetrycket som måste ned.” Från regeringens sida är det tydligt att man inte alls är intresserad av att diskutera dessa frågor. I själva verket är det svårt att hitta några tecken på att man är intresserad av sakdebatt över huvud taget.

När jag läser om statsministerns anföranden under sin resa förra veckan, eller partisekreteraren Thaléns härjningar i debatten, handlar de i stort sett enbart om angrepp på mig. Egen politik eller sakpolitik över huvud taget verkar man inte intressera sig för - angripa Bildt är det som gäller för dagen. Men deras angreppslinje är intressant. De säger att jag försöker att dölja den ”verkliga” moderata politiken. I sak är detta självfallet trams. Vad det visar är att de inte klarar av att hantera den moderata politiken som den faktiskt ser ut och förs fram av bl a mig på mina möten runt om i landet, och därför tvingas konstruera ett mer klassiskt ”högerspöke” som man sedan hetsar upp de sina till att känna fasa och förfäran inför. Och i de ansträngningarna verkar man inte väja för någonting.

Friskt hävdas nu t ex att vi moderater till stänga de flesta högskolor och tvinga studenter att betala miljoner för att få vara kvar på de som inte kommer att läggas ned omedelbart. Detta sagt av en regering vars politik lett till att relationerna mellan regering och universitets- och forskningsvärld är sämre
än sannolikt någonsin tidigare i modern tid! Men det visar på deras svårigheter. De flyr den sakliga debatten med oss om sysselsättning och skatt. Och försöker i stället med allmänna personangrepp att konstruera vådliga högerspöken att skrämma folket med. Om något större förtroende för den egna politiken vittnar detta inte.

Själv fortsätter jag mina måndagsresor och mitt arbete med att staka ut den nödvändiga förnyelsepolitiken för Sverige. Denna måndag är jag i Västergötland med besök bl a på Såtenäs flygflottilj med nya Gripen-systemet och på fredag stakar jag ut kursen vidare in i informationssamhället i ett anförande i Ingenjörsvetenskapsakademiens lokaler i Stockholm. På fredag återkommer jag till den alldeles avgörande betydelsen av en politik för informationssamhället som jag skrivt om så mycket.

Det mötet äger alltså rum fredagen den 13/2 kl 12.30 på Ingenjörsvetenskapsakademiens lokaler på Grev Turegatan 16 i Stockholm. En snabb digital anmälan som svar på detta brev mottages tacksamt. Alla ni som redan anmält er är mycket välkomna.

Via radio och TV och ett och annat samtal följer jag uppladdningen kring Irak i den konfrontation mellan främst USA och Saddam Hussein som nu förefaller att komma att gå mot en våldsam urladdning. USA:s FN-ambassadör Bill Richardsson var i Stockholm förra fredagen för att få den svenska regeringens stöd, vi sitter ju i FN:s säkerhetsråd, och jag träffade honom några dagar senare för diskussion i samma ämne. Utvecklingen innebär ett genuint dilemma. Det är ett oavvisligt krav att den irakiska regeringen måste finna sig i de inspektionskrav som ställts av FN:s säkerhetsråd, och vars fullföljande dessutom är en förutsättning för att de ekonomiska sanktionerna skall kunna hävdas.

Att Saddam Hussein vägrar detta leder självfallet till att misstankarna mot honom fördjupas. Läser man detaljrapporterna från UNSCOM till säkerhetsrådet finns det visserligen vissa tecken på framsteg, men mot bakgrund av hans vägran att gå hela vägen finns det anledning att ta rapporterna om fortsatt kapacitet för tillverkning av kemiska och biologiska stridsmedel på allvar. Och detta kan inte tolereras. Men hur detta skall åstadkommas är en öppen fråga. Nu går vi mot den moderna historiens mest tydligt föraviserade kampanj av flygattacker mot Irak. Säkert komma alla de möjligheter till undanförsel som finns att utnyttjas. Och även om både underrättelse- och vapenteknik har utvecklats sedan Gulf-kriget 1991 finns det anledning att hålla i minnet att framgångarna för attackerna då efteråt visade sig vara avsevärt mindre än vad man inledningsvis hade trott. Sedan dess har Saddam Hussein dessutom drabbats av kryssningsrobotar vid ett antal ytterligare tillfällen utan att detta haft någon märkbar effekt på hans politik. En bombkampanj kommer alldeles säkert att köra ut FN:s inspektionsteam ur landet, men om den har möjlighet att åstadkomma så mycket mera förblir osäkert.

En erfaren bedömare som f d biträdande försvarsminuster Richard Pearle anser i söndagens Washington Post att det är uteslutet att den ensam skulle kunna nå de resultat man vill ha. Han menar, att om man menar allvar med det man nu säger kommer man att tvingas in i ett långt mer omfattande engagemang för att välta Saddam Hussein över ända och installera en ny regim i Irak. Han förordar också detta. Mina bosniska erfarenheter från hösten 1995 pekar i samma riktning. Mer än 6.000 insatser av NATO-flyger över ett mycket begränsat antal mål och områden i Bosnien ledde inte till de eftergifter som vi hade krävt. Vi stod i ett visst läge i ett oerhört dilemma där vi riskerade att tvingas välja mellan en i grunden omöjlig upptrappning av bombningarna och ett faktiskt erkännande av att de inte lyckats. Dilemmat löstes genom att det blev en politisk process med steg från olika håll som gjorde det möjligt att återgå till det avgörande politiska spåret. I efterhand har skapats den farliga myten att bombningarna i Bosnien var avgörande, men så var faktiskt inte fallet.

Det fortsatta spelet kommer att bli av stor betydelse. Utgången kan komma att bli av långt större betydelse för Clintons fortsatta presidentperiod än vad andra mera näraliggande affärer i Vita Huset sannolikt kommer att bli. Det kan komma att bli det svåraste utrikespolitiska engagemanget och utmaningen för Clinton under hans samlade presidentperiod. Bosnien var egentligen den första stora utmaningen. Detta kan komma att bli den andra. Situationen är i vissa avseenden svårare. Det finns all anledning att noga följa utvecklingen.

Och så tvingas jag notera att regeringen fattat det formella beslutet om att lägga ned Barsebäck 2. Ett jättelikt miljardslöseri skall dras igång för att klara av en politisk kohandel med centerpartiet. Djupt inne i socialdemokratin finns en olust över vad detta komma att innebära. Och det är notabelt hur ovilligregeringen är att tala om vad detta kommer att kosta skattebetalare och löntagare under kommande år. Ännu en sakfråga där man tycks tycka att det är bättre att fly än att illa fäkta…

Stockholm den 9 februari 1998


Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]