Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v7/2000
15/2/2000

Vänner,

Åter på Balkan. Vintern håller på sina håll redan på att ge vika för våren. Och med våren och värme brukar också följa ett lite hetare politiskt klimat. För min del handlar det om att värdera vad som kan göras för att förebygga konflikter och för att förbereda fred.

Jag började i onsdags eftermiddag i Makedonien. Direkt efter att jag landat på Skopjes flygplats bar det iväg till Tetovo i västra Makedonien för att träffa albanska ledare och få deras bedömning av läget nu när vintern börjar att ge vika för våren.

Jag har varit i Tetovo åtskilliga gånger i samband med mitt FN-uppdrag. Här satt jag på kaféerna och talade med de som flytt Pristina och Kosovo mitt uppe i det brinnande kriget. Då konkurrerade staden med Tirana i Albanien om att vara Kosovos verkliga huvudstad. Och här var jag efter kriget för att diskutera hur det regionala perspektivet nu förändrades av det som hänt.

Nu är tonläget lite mer bekymrat. I Kosovo är det inte alldeles uppenbart var den verkliga makten egentligen kommer att ligga. I Makedonien ställs frågan om det efter de spänningar som kom fram i samband med presidentvalet nu kommer att vara möjligt att lösa viktiga frågor för den stora albanska befolkningsgruppen. Och i området i dess helhet finns det tecken på att det finns grupper som kanske avser att fortsätta att använda vapen för att nå sina långsiktiga mål.

Tillbaka i Skopje är mitt mer formella ärende att representera FN på ett möte med ett s k arbetsbord inom ramen för den s k stabilitetspakten. I vansinnigt dyra hotell Alexander Palace, på en åker i stadens utkanter, samlas horder av internationella funktionärer för att alla mumla om brister på förberedelser och underlag i dessa viktiga frågor i dessa viktiga tider.

Men mitt egentliga ärende är att tala med den nytillträdde presidenten Trajkovski om de långsiktiga frågorna i regionen. Vi träffades första gången för ett par år sedan på Nybroplan i Stockholm. Jag var avgången fredssamordnade i Bosnien och han var oppositionspolitiker i Makedonien och hade från dessa utgångspunkter anledning att utbyta synpunkter om läget på Balkan.

Nu går vi igenom det i en ny situation. Makedonien tillhör de dolda framgångarna i denna sönderslitna region. Det f d nationalistiska makedonska partiet sitter i regeringskoalition med det f d nationalistiska albanska partiet. Man klarade den väldiga påfrestningen på den inre sammanhållningen som flyktingströmmarna från Kosovo var. En ny president har valts med hjälp inte minst av albanska röster. Ekonomin går förvisso dåligt, men måhända något mindre dåligt än vad de flesta fruktade skulle bli fallet.

Men oron finns där. Om den etniska separationen fortsätter i regionen i dess helhet finns det en risk för att den inte kommer att göra halt vid de makedonska gränserna. Och även om samlevnaden förefaller att fungera hyggligt kan attentat och incidenter mycket snabbt förändra läget. Alla talar om den växande organiserade kriminaliteten i regionen. Det finns mycket vapen i omlopp.

I grunden avgörs Makedoniens framtid av regionens framtid. Vi diskuterar hur ett fredsavtal för Kosovo i dag skulle kunna tänkas komma att utformas. Kanske är det hur det kommer att se ut som kommer att ha störst påverkan på Makedoniens möjligheter att förbli den framgång man hitintills har varit.

På fredagsmorgonen lyfter så FN-helikoptern in mot Kosovo, och landar i leran på kullen ovanför Pristina där KFOR-trupperna har sitt högkvarter. Rotorn fortsätter att gå när vi lämnar helikoptern. Chefen för FN-polisen Sven Fredriksen stiger på för att så snabbt som möjligt komma upp till Mitrovica, där läget nu spetsats till riktigt ordentligt.

Det var några månader sedan jag var här, och besöket nu blir avsiktligt ganska snabbt. Vi har en fungerande FN-administration under Bernhard Kouchner på plats, och min uppgift är snarare att se på de lite vidare frågeställningarna.

Ändå blir det situationen i och kring Mitrovica som dominerar mycket av samtal under timmarna i Pristina. För serberna handlar det om att säkra en enklav efter det att ca 40~000 serber drivits ut ur t ex Pristina. För albanerna handlar det om att kriget inte
är avslutat innan deras kontroll omfattar Kosovo i dess helhet. Och FN kan knappast tolerera etniska enklaver som riskerar att bli fokus för omfattande konflikter.

Situationen har förvärrats något snabbare än väntat. En väl planerad och genomförd raketattack på en FN-buss med serbiska flyktingar blev den utlösande faktorn. Militanta serber kastade brutalt ut kvarvarande albaner från de områden de kontrollerade. Anklagelserna haglade mot de franska KFOR-soldater som ansågs ha stått passiva och tittat på när FN-poliser försökt att upprätthålla lag och ordning.

Sedan dess har läget förblivit spänt. Det är uppenbart att det på bägge sidor finns förberedelser för mer omfattande våldsanvändning. Och NATO-kommandot har inte funnit det alldeles lätt att hantera den situation som uppkommit. Förstärkningar förefaller inte att ha hjälpt, och åtgärder mer robusta än vad NATO i operationer som dessa hitintills har visat sig vara villig till kommer med all sannolikhet att fordras.

Men Mitrovica är inte det enda område som det finns anledning att ha uppmärksamheten riktad på. För albanerna omfattar Kosovo också ett område i södra Serbien strax norr om Makedonien som ligger utanför det administrativa Kosovos gränser. Och det finns alldeles tydligt de som är beredda att i vår ta upp den väpnade kampen för att säkra kontrollen över det som kallas östra Kosovo. Då blir konfrontationerna med den serbiska armén och polisen ofrånkomliga, och situationen för de ca 70.000 albanerna i området knappast enkel.

Mitrovica och området kring Presovo hänger på sitt sätt ihop. Etniska delningslinjer som inte överensstämmer med de politiska linjerna på kartan. Det finns en risk för att konflikt i det ena området kan föda flammorna också i det andra. Och det finns en än allvarligare risk att detta också påverkar situationen in över den makedonska gränsen.

I FN-huset i Pristina jobbas det frenetiskt med provinsens framtid. Det handlar om den särklassigt mest komplicerade FN-operationen någonsin.

Hur skall den allt mer påtagliga och allt mer allvarliga laglösheten kunna övervinnas? Går det att få en ekonomi som med rimliga skatter och avgifter verkligen kan bära de offentliga utgifter som nu växer fram? Finns förutsättningar för privata investeringar när det inte finns ett fredsavtal om Kosovos framtid? Kommer man att hinna med förberedelserna av alla de slag för de val som det nu talas om fram mot den tidiga hösten? Går det att få med serberna i den gemensamma administrationen och i de kommande valen?

I lördags morse lämnade jag Pristina för att fara vidare till den stad i västra Kosovo som serberna kallar Pec och albanerna kallar Pea. Vi passerar bombade broar och brända byar, men ser också hur livet börjar att återvända.

Pec självt såg jag från helikopter bara veckan efter det att kriget tagit slut. Staden var mer förstörd än någon annan i Kosovo. Här hade UCK varit starkt, och här hade den serbiska förstörelsen och etniska resningen visat sig från sin allra mest brutala sida.

Nu satt jag i det fula höghus mitt i staden som förr var ett försäkringsbolag och nu är den regionala FN-administrationen och resonerade med den smått legendariske UCK-kommendanten Ramush om framtiden för Kosovo. Han pratar om vikten av ett närmare samarbete med de olika internationella institutionerna, om arbetet med att bygga nya och starka politiska partier, om det som behöver göras för att få ekonomin på fötter. Man anar en distans till maktspelet i Pristina mellan de där dominerande två grupperingarna.

Vi skiljes åt innan vi hann resonera om hur det egentligen hade varit under kriget. I omvärlden överdrivs ofta starkt vad UCK var och vad organisationen gjorde, men i hans fall råder det ingen tvekan om erfarenheterna.

Jag skyndade vidare förbi den tunga KFOR-posteringen till de kyrkor från 1200-talet som är patriarkatet i Pec, d v s en av de platser till vilka den serbisk ortodoxa kyrkan leder sitt allra
äldsta ursprung. Om man talar om serbiska rötter i Kosovo så finns de med allra störst kraft i dessa små kyrkor med sina lysande fresker.

Här möter jag patriarken Pavle. Normalt finns han i Belgrad. Född i det som i dag är Kroatien, utbildad i Sarajevo och Tuzla i det som i dag är Bosnien, och i över tre decennier biskop just här i Kosovo. Vi träffades för fyra år sedan i Sokoloc i Bosnien när framtiden för serber i Sarajevos stod och vägde. Nu satt vi vid den albanska gränsen nere i Kosovo efter ännu ett förödande krig som lett till att framtiden för serber i Kosovo i hög grad kommit att ifrågasättas.

Vi resonerar om hur Milosevic fört serberna från tragedi till tragedi och om de brott som begåtts också mot andra folk. Förödelsen och förbittringen i Kosovo bär vittnesbörd. Han menar att också andra har ansvar, och jag håller gärna med om den saken. Jag talar med honom om hur viktigt vi i FN ser det att också serber kan delta i den administration som vi nu sätter upp, att de kommande valen måste gälla även dem och att vi kommer att vara lika bestämda mot serbisk etnisk rensning av albaner i Mitrovica som vi försöker att vara mot albansk etnisk rensning av serber i övriga delar av Kosovo.

Omvärlden gick till krig i Kosovo för att säkra en multietnisk framtid för denna del av Europa - det får vi inte svika. Han håller med. Bjuder på blommonbrännvin. Levererar en och annan bra historia. Men upprepar att han bara är patriark - inte politiker.

Inne i centrum i Pec ser det mesta annorlunda ut. Det är ett imponerande arbete som gjorts för att bygga upp. Kontrasten mot Bosnien är slående. Guldsmedsaffärerna är tillbaka. Mattor säljs i varje kvarter. Det finns frukt och mat från snart sagt
överallt. Albanerna är fast beslutna att bygga upp sitt eget samhälle av egen kraft.

Det är dags att lämna Kosovo. Våra FN-bilar lämnar slättlandet och klättrar upp i de mäktiga berg som bildar Kosovos gränser mot söder och mot väster. Det är länge osäkert om det kommer att gå att komma över till Montenegro. Vi kör förbi säkert hundra lastbilar som bara står och väntar för att kunna komma över det isiga och snötyngda passet. Jag ser lastbilar från snart sagt varje del av Balkan. Här finns samarbetet.

På ca 1 700 m höjd passerar vi inte utan möda krönet. Vi klättrar ner i en del av det som kallas Sandjak - ett gammalt muslimskt område som sträcker sig som ett band mitt genom Balkan från Kosovo till Bosnien - och som till del finns också i norra Montenegro.

Vårt mål är staden Berane. Vi möts av den lokala representanten för FN:s flyktingorganisation och kommer att tillbringa en betydande del av kvällen med representanter för de olika politiska partierna i stadens styrelse. Vi får politiken i Montenegro i dag från gräsrotsnivån i en stad som påverkats av alla krig. Kring en femtedel av stadens invånare är flyktingar. Här finns ca 5 000 som har arbete och ca 6 000 som går arbetslösa. Krigen har slagit hårt mot ekonomin.

Den lokale representanten i Montenegros parlament är oroad.
”Under det senaste decenniet verkar det som om varje vår inneburit nya krig och nya vågar av flyktingar. Och nu fruktar vi att det kan komma att bli vår tur.” Alla undrar vad som kan göras för att trygga en fred som ingen ännu uppfattar som trygg.

På söndagsmorgonen för snabba bilar oss från Berani genom Montenegros hänförande berg ner mot huvudstaden Podgorica.

Läget är spänt. I Berani regerar presidenten Djukanovic reformkoalition, men de områden vi passerar igenom domineras av anhängare till Milosevics montenegrinska partier. Bara någon dag tidigare har den i Belgrad mördade försvarsministern begravts här. Chaufförerna vill inte stanna bilarna. Formationen kör tätt. Vi passerar positioner vid broar som kontrolleras av den Milosevic-trogna militärpolis som tydligt förstärkts under de senaste månaderna. Man känner spänningen mellan de olika polis- och säkerhetsstyrkorna.

Men i Podgorica möter våren efter vintern uppe i bergen. Med de olika humanitära hjälporganisationerna går jag under några eftermiddagstimmar igenom läget sedan mitt senaste besök. Hjälpen håller på att bli oroande stor.

Vi summerar de olika önskemål som nu finns från den montenegrinska regeringen och finner att det handlar om en bra bit mer än en tredjedel av landets samlade befolkning. Det är inte rimligt - och långsiktigt knappast hälsosamt. Att det stundar viktiga lokalval under våren förändrar inte den bedömningen.

Middag med den nya utrikesministern och på måndagsmorgonen några timmar med presidenten. Vi diskuterar med stor öppenhet de möjligheter och de faror som finns nu.

Alla vet att det finns en risk för att provokationer kan leda till en konflikt i Montenegro. På torsdag inleder den hårt trängde Milosevic socialistpartiets kongress i Belgrad.

Vad kommer han att säga då? Kommer han att provocera ett nytt krig här? Hur går det att undvika att hamna i fällor som gillras från Belgrad i syfte att provocera en konflikt?

I Berani har jag träffar med representanter för oppositionen som kommit från Belgrad för samtal. Osäkerheterna är många. Farorna
är påtagliga. Det internationella stödet kan bli avgörande.

Nu är det måndag, men jag misslyckas med att få Internet-förbindelse och kan inte få iväg mitt veckobrev.

Vi far vidare från Podgorica ner mot kusten. Jag besöker på nytt FN-observatörerna på Prevlaka-halvön. Ett svindlande vackert landskap där Kotor-bukten möter Medelhavet.

Från kroatisk sida har man på olika sätt försökt att underminera FN-missionens auktoritet och steg för steg flytta fram sina positioner. Samtidigt har man varit lindrigt intresserad av de förhandlingar som FN:s säkerhetsråd har efterlyst för att lösa denna viktiga konflikt. Mitt besök syftar inte minst till att visa den vikt som FN-högkvarteret fäster vid denna fråga. Vi far igenom en kroatisk postering som kränker gjorde överenskommelser och åtaganden.

Kanske kan de förändringar vi nu ser i regionen leda till nya
öppningar i frågan. Varje möjlighet måste undersökas.

I morgon tisdag bär det vidare upp till Sarajevo. När detta skrivs i Dubrovnik på måndagskvällen är det osäkert hur det kommer att gå till. Vi har lovats besked klockan sex på morgonen om flygplatsen är öppen eller inte. Ett FN-flygplan eller en NATO-helikopter är då alternativ. Annars blir det fem timmar i jeep först längs kusten och därefter upp längs Neretva-dalen,
över bergskammarna och fram till Sarajevo.

Och sedan fortsätter min färd genom Balkan. Efter någon dag i Sarajevo bär det vidare till Banja Luka i den serbiska delen av Bosnien, och därifrån till ett Zagreb statt i förändring. Och sedan hem till Stockholm igen.

Inom kort vill man att jag skall rapportera till säkerhetsrådet i New York om läget i regionen i dess helhet. Då underlättar det att faktiskt ha varit där. Ordentligt och utförligt.

Om världen i övrigt vet jag denna vecka mycket lite. Nyhetssändningarna tränger knappt igenom. Man hinner inte med när man går från möte till möte eller sitter timmar i bilar genom Balkans olika delar. Min tillvaro kastar sig mellan Balkan och bredband - och just nu är det Balkan som dominerar.

Men det som händer här är viktigt. Fred eller krig i Europa. Människors misär och lidande. Politiska konflikter som går djupt tillbaka i tiden. Utan omvärldens engagemang kommer ingenting att vara möjligt.

Dubrovnik den 14 februari 2000


Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]