Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v9/1998
23/2/1998

Syster/Broder,


När jag i lördags kväll satte mig på planet från Moskva till Stockholm noterade jag att det lilla smörpaketet till maten kom från Estland. I det lilla ser man ibland det stora. Efter upplösningen av Sovjetunionen och de baltiska nationernas frigörelse har relationerna ofta varit spända. Men sakta börjar nu tonen att bli mer konstruktiv också i det umgänget.

Och det faktum att ett estniskt företag i Viljandi nu levererar smör till cateringföretagen på Moskvas internationella flygplats visar både dynamiken i företagandet i de baltiska länderna och en ny öppenhet i relationerna till Ryssland. Det var ett gott smör, dessutom.

Mitt besök i Moskva var både intressant och lyckat. Efter en period när reformkursen varit utsatt för allvarliga attacker har det nu skett en viss konsolidering. Och efter mer än tio år av kontinuerlig ekonomisk nedgång i samband med det socialistiska systemets sammanbrott har man från förra året börjat att notera tillväxt i den samlade ryska ekonomin.

Men mycket återstår. 1998 blir ett viktigt år för reformpolitiken, då den måste föras framåt. Därefter kommer mycket att stå under inflytande av spekulationerna inför först parlamentsvalen i december 1999 och därefter presidentvalet i juni 2000. Då avgörs om Rysslands reformkurs kommer att fortsättas eller ej.

Dagarna i Moskva innebar överläggningar inte bara med f d premiärministern Gajdar och nuvarande förste vice premiärministern Tjubajs, som är reformpolitikens främsta intellektuella banérförare i Ryssland. Viktigt var att närmare relationer också började att upprättas med det stora partiet Rysslands Hem som normalt associeras med premiärminister Tjernomyrdin, och vars reformorientering är tydlig om än inte lika utmejslad. De överlämnade nu en ansökan om medlemskap i vår samarbetsorganisation International Democrat Union.

Det var ett betydelsefullt steg som skall ses i ljuset av ansträngningarna att konsolidera de samlade reformkrafterna i Ryssland inför de viktiga valen 1999 och 2000. Kan våra internationella insatser tjäna som en katalysator i denna viktiga process för Rysslands framtid så är det självfallet av allra största betydelse.

I Moskva som annorstädes upptogs mycket av uppmärksamheten av händelseutvecklingen kring Irak. Samtidigt som den amerikanska styrkeuppbyggnaden pågick, begav sig Kofi Annan till Bagdad för att försöka att åstadkomma en diplomatisk lösning.

Det är av ett mycket starkt internationellt intresse att se till att Saddam Hussein inte kan utveckla massförstörelsevapen av det ena eller det andra slaget. De senaste åren har också inneburit mycket betydande framsteg i dessa strävanden, trots motvilja från den irakiska regimens sida.

Jag tillhör dock inte dem som tror att flygbombningar har några förutsättningar att lösa de återstående problem som nu föreligger. Alldeles bortsett från de politiska omständigheterna och konsekvenserna finns näppeligen de rent tekniska militära förutsättningarna.

I ett tidigare veckobrev har jag refererat till vad den f d biträdande amerikanske försvarsministern Richard Pearle hade att säga på den punkten. I helgen såg jag att också förre CIA-chefen R. James Woolsey i en artikel sagt att ”it will do little good to use airstrikes only to delay and disrupt the Iraqi capability to manufacture and use weapons of mass destruction.”

Det finns i USA ofta en tro att mycket kan lösas genom flygbombningar. Och på TV ser de ofta kraftfulla ut. Verkligheten är dock en annan, och det tydligare i detta fall än i de flesta andra.

En bombkampanj kommer med största sannolikhet att innebära att existerande kontroll- och inspektionsarrangemang från FN:s sida i Irak måste tas ut. Samtidigt är det svårt att se att det skulle vara möjligt att mer än för en begränsad tid reducera en irakisk förmåga när det gäller kemiska och baktereologiska vapen. Bomber kan förstöra vissa anläggningar, men det är så gott som säkert att kunnandet och komponenterna finns någon annanstans, och en situation där bombningarna efter ett tag upphör samtidigt som FN-inspektörerna försvunnit kan paradoxalt nog ge bättre förutsättningar för Saddam Hussein.

När Kofi Annan gav sig iväg till Bagdad var det för mig tydligt att en diplomatisk lösning var på väg. Han är en försiktig och kalkylerande person, och skulle knappast riskera ett misslyckande. Och i Moskva hade jag så möjlighet att i lördags förmiddag ta del av de bedömningar som där och då gjordes.

Generalsekreterarens resa hade föregåtts av intensiva förberedelser. Såväl Ryssland som Frankrike hade varit utomordentligt aktiva när det gällt att bereda marken. Den ryska utrikesledningen beskrev för mig i detalj den uppgörelse mellan Kofi Annan och Saddam Hussein som i de allra flesta punkter redan var för-förhandlad genom olika kontakter. Osäkerheten gällde främst om Saddam Hussein i slutskedet skulle backa ur, eftersom han kunde tänkas göra bedömningen att han hade mer att tjäna på att de amerikanska attackerna utlöstes.

Men så blev det inte. Kofi Annan kunde underteckna överenskommelsen. I skrivande stund har den välkomnats i Paris och Moskva. Washington säger att man ännu inte kunnat ta del av alla dess detaljer, vilket är en sanning med betydande modifikation.

I Moskva räknade man i lördags med att Kofi Annan skulle kunna redovisa resultatet för säkerhetsrådet på tisdagen. Och man befann sig redan i diskussioner med Washington om hur den resolution som därefter skulle antas skulle formuleras.

Det avgörande blir då knappast att godkänna överenskommelsen - på den punkten skulle det näppeligen finnas något alternativ - utan hur man skulle formulera sig om vad som skulle hända om överenskommelsen senare skulle drabbas av problem.

Här vill USA ha en formulering som innebär att en rapport från UNSCOM om problem med genomförandet av avtalet de facto skulle ge USA rätten att ta till det militära våld som de anser rimligt. Men på den punkten var lördagsbedömningen i Moskva att Washington mot slutet av veckan inte skulle komma att få säkerhetsrådet med sig. Och den stora frågan var därmed vad som skulle kunna inträffa då.

Den svenska regeringen har också efter Kofi Annans avresa till Bagdad varit märkligt pessimistisk i sina bedömningar av den diplomatiska vägens möjligheter till framgång, och ägnat betydande tid åt att förbereda de bidrag som Sverige skulle kunna ge till en militär aktion. Detta var också temat för en information till partierna som utrikesministern gav så sent som i fredags.

Detta blir nu - förhoppningsvis - inte den omedelbara frågan. I stället blir det frågan om säkerhetsrådet skall acceptera ett carte blanche till kommande militärt ingripande från USA:s sida för den händelse det framöver uppkommer nya problem. Regeringen har aviserat att den avser att inkalla utrikesnämnden på onsdag. Det är klokt. Det avgörande spelet sker visserligen mellan de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, men för en gångs skull står även vi inför ett viktigt utrikespolitiskt avgörande genom den röst också vi har att avge i säkerhetsrådet.

Mycket mer än bara det som ytligt sett finns på dagordningen står här på spel. Det handlar om det multilaterala krishanteringsmaskineriets - också FN:s - framtida auktoritet och möjligheter.

Och förvisso reses - men det får jag återkomma till - på nytt frågor om den Europeiska Unionens roll och möjligheter. I dag sammanträder EU:s utrikesministrar. Det är frapperande att vare sig ordförandeskapet eller andra länder gjort särskilt imponerande ansträngningar att forma en gemensam europeisk linje i denna fråga.

I Danmark försökte socialdemokratiska statsministern Poul Nyrup Rasmussen i torsdags att rycka åt sig det politiska initiativet genom att utlysa nyval till folketinget till den 11 mars. Det är statsministern som fastställer när val skall äga rum, men han var tvingad att göra det före september månads utgång.

Att han valde att gå till val nu har flera orsaker. Det har varit en del internt bråk inom vissa av oppositionspartierna som han vill utnyttja. Viktiga och kontroversiella avgöranden om flyktingpolitiken kan skjutas till efter valet. Och samma sak gäller den ekonomiska politiken, där han sannolikt tycker att det är obekvämt att tvingas redovisa åtgärder som skulle vara impopulära för att bl a bromsa den försämring av bytesbalansen som nu håller på att ske.

Men socialdemokraterna förefaller ha förlorat initiativet lika snabbt som de tog det. Redan i fredags presenterade den borgerliga s k VK-alliansen - Venstre och Konservative Folkeparti - ett snabbstarts- och ett regeringsprogram för de första 100 dagarna och de följande fyra åren. Tyngdpunkten var på lättade skatte- och regleringsbördor för att skapa bättre villkor för företagande och nya jobb.

Den danska ekonomins utveckling är förvisso klart bättre än den svenska-
Ändå finns problemen där. Socialdemokraterna har klarat arbetslösheten genom att sätta personer i åtgärder och på bidrag och på så vis minska arbetskraften i stället för arbetslösheten. Och även om tillväxt och annat varit tydligt bättre än i Sverige finns det gränser för hur länge en sådan politik kan fungera.

Valkampanjen kommer att bli intressant att följa. VK-alliansens program har visat tydlighet i sakfrågorna. Från socialdemokratins sida har man hitintills bara sett ett PM som distribuerats till vissa tidningar med förslag till olika personangrepp på ledande borgerliga politiker.

Det finns mönster som går igen!

I fredags havererade så samtalen om en sammanslagning av svenska Telia och norska Telenor, och just nu rasar ett verbalt krig av anklagelser över Kölen. Norska företrädare säger att svenskarna inte begriper sig på vare sig OS eller affärer, och i Stockholm låter man antyda att bygdebindningar betyder mer för norrmännen än global affärsmässighet. Det är ingen vacker syn som kollapsen lämnat efter sig.

I grunden föll tanken på sammanslagning därför att den var politiserad genom det enkla faktum att det handlade om två statsföretag och två regeringar. Och ett svensk-norskt statstelefonbolag hade knappast kunnat klara sig i en atmosfär som denna. I den hårda globala telekonkurrensen måste det vara den strikta affärsmässigheten som styr, och den klarar statsägande så gott som aldrig av att åstadkomma.

Telia befinner sig nu i en besvärlig situation. Regeringen har blockerat privatisering, nuvarande läge kommer inte att vara möjligt att klara, och kollapsen med Telenor gör att det inte finns någon klar framtidsväg.

Privatisering är en nödvändighet om inte Telia skall haverera förr eller senare. Och Telia är en viktig del av den industri som bidrar till Sveriges position i övergången till informations- och kunskapssamhället. Statsägandet
är en kvarnsten runt Telias hals.

Kanske börjar regeringen inse detta. Näringsminister Anders Sundström talar nu med dubbla tungor. Å den ena sidan avvisar han vårt förslag om privatisering, å den andra säger han att regeringen kan acceptera att ett utländskt privat företag köper in sig i Telia. Men detta är privatisering!

Och om regeringen kan acceptera att utländska storägare får satsa i Telia, var finns då logiken i att förvägra svenska småsparare att göra det? Är det samma logik som lett regeringen till en förmögenhetsskatt som miljardärerna inte behöver betala men som de med normalt sparande eller normalt ägande i stället skall tyngas ned av?

Jag tror att socialdemokraterna i dag är bekymrade över att utvecklingen på en rad områden inte riktigt går som de tänkt sig.

I takt med att det funnits ett intryck av att ekonomin förbättrats har deras opinionssiffror visserligen klättrat uppåt, men det hjälper inte riktigt. Det Stora Sysselsättningslyftet kommer inte att infinna sig, och därmed har man misslyckats med den fråga där man ställde ut de största löftena 1994.

Samtidigt ser människor allt tydligare att höjda skatter inte ger en bättre offentlig sektor. Se t ex på Stockholm! Mats Hulth höjde kommunalskatten med 95 öre därför att det skulle behövas till skolan och omsorgen. Sedan dess har skolan och omsorgen i Stockholm blivit sämre, de nyinförda byråkratiska stadsdelsnämnderna har visat sig kosta ca 1,5 miljarder kr mer än man räknat med, stadens budget går mot allt större underskott och Mats Hulth tvingas sitta i TV och klippa sina kreditkort.

Och i den intressanta tidningen Kommun-Aktuellt läser jag i dagarna att regeringens löften om att nya miljarder till kommuner och landsting skulle ge nya jobb alls icke motsvaras av verkligheten. I januari 1998 fanns 20.000 färre anställda i kommuner och landsting än för ett år sedan.

Kommunförbundets direktör Gunnar Wetterberg säger, som förklaring, att ” sysselsättningen är den springande punkten… Kommunerna är beroende av skatteintäkterna.” Och visst är det så. Misslyckandet med sysselsättningspolitiken kan inte kompenseras med aldrig så massiva bidragsökningar till enskilda, företag eller kommuner.

Statsminister Persson har i detta läge försökt att tala om framtiden i en debattartikel i DN på söndagen. Och artikeln är intressant därför att den handlar om frågor som vi moderater och i viss utsträckning folkpartiet annars varit ensamma att tala om under de senaste åren.

Den nya informationsteknologin. Vikten av de nya företagarna och entreprenörerna. Skolan som basen för framtiden. En framsynt Europa-politik. Integration. På alla dessa punkter har socialdemokraterna under fyra år bromsat, tvekat och begränsat. Nu verkar man inse att den politiska vinden i många av de viktiga frågorna blåser liberalt, och då skall Persson skapa intryck av att vilja vända sin rock.

Jag välkomnar en debatt om framtiden och dess vägval. Det är det jag efterlyst i tal efter tal, artikel efter artikel, när socialdemokraterna bullrat om bidrag, förlorat sig i det förflutna och ägnat sig åt allmän skrämselpropaganda. Det som de nu vill hävda att de är för har de ägnat år att rösta mot.

Och därmed är jag övertygad om att denna debatt framför allt kommer att visa att det är vi som har framtidens idéer i den nya tid som håller på att randas!

Stockholm den 23 februari 1998




Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]