Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v10/1998
2/3/1998

Broder/Syster,


Detta år är ett år med en rad viktiga val runt om i Europa. För oss främst, av lätt insedda skäl, vårt eget val i september. Men just nu ett viktigt resultat från delstatsvalet i Niedersachsen i Tyskland och en spännande kamp inför det danska folketingsvalet på onsdag nästa vecka.

Valet i Niedersachsen var ett märkligt val så tillvida att det mer kom att handla om vilken som skulle bli socialdemokraterna (SPD:s) motkandidat till CDU:s Helmuth Kohl i förbundsdagsvalet i september, en vecka efter vårt svenska val. SPD har vacklat fram och tillbaka mellan partiorganisationens man, den mer vänsterinriktade traditionalisten Oscar Lafontaine, och den utpräglade pragmatikern Gerhard Schröder i Niedersachsen.Tidigt sade man, att om Schröder klarar sig bra i Niedersachsen, så blir han kandidaten.

Och dämed blev det en valrörelse som handlade om detta. Ett val som på sitt sätt mer blev ett val riktat mot en vänsterlinje inom SPD än ett val mot CDU eller de andra partierna. CDU gjorde ett hyfsat resultat, men Schröder gick fram, och kommer i dag att officiellt utses till socialdemokratisk kanslerkandidat.

Detta har sitt intresse också i det vidare perspektivet. SPD är förvisso inte ”New Labour” av Blair-typ, men har allt tydligare känt att traditionell socialdemokratisk politik inte längre duger. Jag tillhör inte dem som är märkbart imponerade av Schröder i sakfrågor - det låter mer än det förefaller att vara - men han försummar inget tillfälle att ta avstånd från socialdemokratisk traditionalism. Om han sedan förmår åstadkomma förnyelse
återstår att se. Detta kommer att få sin betydelse också utanför Tysklands gränser.

I Danmark har valrörelsen blivit en ”presidentvalrörelse” mellan utmanaren Uffe Elleman-Jensen och statsministern Poul Nyrup-Rasmussen, medan de mindre partierna verkar att ha svårare att hävda sig. Det intryck jag skrev om i förra veckobrevet, att det inte gick fullt så bra för socialdemokraterna som de i allmänt högmod hade räknat med ,förefaller att ha bekräftats under veckan. Läget är synnerligen jämnt, men för dagen förefaller sannolikheten störst för att det kommer att bli en borgerlig majoritet i folketinget.

I så fall blir en regeringsbildning inte lätt, även om basen är VK-alliansen mellan Venstre och de Konservative.

Och den bilden känns igen. Ser vi på de opinionsundersökningar som presenterats underhelgen inger de onekligen en del betänkligheter när det gäller Sveriges framtidsmöjligheter.

Skulle dessa undersökningar bli valresultat skulle Göran Persson få avgå, och det skulle inledas en process av regeringsbildning vars utgång inte är alldeles lätt att förutse. Underlag för en borgerlig regering skulle inte finnas, men näppeligen inte för så mycket annat hellerDetta eftersom vänsterkanten är splittrad och rörig, och inte ens en formell regeringskoalition mellan socialdemokraterna och centern skulle kunna klara av att få en majoritet i riksdagen.

Det finns således en lång rad skäl för att se till att vi inte får detta valresultat. Ett unikt dåligt resultat för socialdemokaterna och ett unikt bra resultat för moderaterna skulle inte räcka för att få den nödvändiga förnyelsen och framtidsinriktningen av Sverige.

Inför förra valet varnade jag för att Sverige skulle få en ”rödgrön röra” med bristande möjligheter att föra den politik som behövs. Och i stor utsträckning blev det också så.

Vad vi fick se var en förödande återställarperiod med socialdemokraterna i nära samverkan med vänsterpartiet, en period med överenskommelser med miljöpartiet när vänstern inte längre ville vara med, och därefter en period i halvallians med centern. Under senaste tiden ersattav en tendens att avståndet ökar mellan centern och socialdemokraterna samtidigt som regeringen blir allt tydligare underställd LO-ledningens vetorätt.

Därmed har traditionalismen och oförmågan att ta sig an de verkliga problemen blivit allt mer påfallande. När Göran Persson i helgen på den s k glesbygdsriksdagen utlovade en ny utredning och ett nytt statsbidrag till ett centralt kansli med anledning av att sysselsättningen sviktar på glesbygden var det stilenligt. När det nu dessutom uppges att det förbereds förslag om tiodubblad fordonsskatt på bussar och rejält höjda dieselskatter blir det hela dessvärre stilenligt i kubik.

Glesbygdens problem är i grunden inte annorlunda än storstadens och Sveriges problem. Det handlar om en ekonomi som knappt växer och en sysselsättning som sviktar. Och om att antalet bidragstagare hela tiden ökar samtidigt som allt färre arbetar ihop till dessa bidrag. Att tillsätta en ny glesbygdsutredning och en ny storstadsdelegation skapar sysselsättning på två kanslier ochökar efterfrågan i pappersindustrin något, men har i övrigt ingen effekt alls.

Veckan som gick har närmast patetiskt illustrerat gapet mellan vad som behövs och vad som förmås i Sverige i dag.

I tisdags kom det nya internationella siffror från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som visade att också Finland och Irland nupasserat Sverige i välståndsligan. Den evigt partipratande skatteministern
Östros skyllde självfallet detta på den borgerliga regeringen - vad annars? - men det var nog lite i magstarkaste laget. Tyvärr är sanningen att Sverige trendmässigt halkat efter under det senaste kvartsseklet. 1970 var vi på plats fyra i världen efter Schweiz, USA och Luxemburg, men nu har vi passerats av hela Norden och större delen av det västliga Europa. 1996 låg vi på 16:e plats, och 1997 rasade vi ner till 18:e. Och med tanke på att samtliga ekonomiska prognoser visar på en svensk tillväxt 1998 som är lägre
än i det övriga Norden och lägre än i det övriga Europa kommer vi att fortsätta att tappa mark.

Förutom att skatteministern ansåg att detta var den borgerliga regeringens fel, var regeringens enda kommentar ett papper från näringsminister Sundström som förklarade att företagandeklimatet i Sverige var så bra att det inte kunde bli bättre. Han undvek att förklara varför sysselsättningen då är så dålig, varför vi halkar efter i tillväxt och varför egenföretagandet minskar.

För ca en månad sedan kom den stora SNS-rapporten med dess genomlysning av svensk ekonomi. Betydelsen av företagandeklimatet sattes - helt rätt! - i centrum. Man konstaterade, att ”Sverige tycks ha hamnat i en ond cirkel när det gäller egenföretagandet.”

Statistik bekräftar utvecklingen. Under den borgerliga regeringsperioden skedde en ökning. Det berodde inte på att det var särskilt bra ekonomiska tider - det var snåla vindar över Europa då! - utan på att vi målmedvetet förbättrade företagandeklimatet. Men sedan dess har det vänt. Om vi jämför med 1995 fanns det vid utgången av förra året 34.000 färre företagare i Sverige. Nationalekonomen Stefan Fölster skriver i en debattartikel i DN i dag att ”detta måste anses vara en alarmerande utveckling på så kort tid.”

Utan ett gott företagandeklimat inget växande företagande. Utan företagande inga nya jobb. Och utan nya jobb ingen trygg välfärd.

Göran Persson var dock ute förra söndagen och förklarade för journalister att regeringen nu tänkte göra någonting, nämligen att efter norsk modell införa en regel som gör att regleringar av företag automatiskt avskaffas efter fyra år om de inte kan motiveras på nytt. Och media vidarebefordrade omedelbart detta ”utspel” av statsministern.

Men sanningen var att något sådant icke förekommit i Norge, så vitt kunnat utrönas. Däremot har detta, i april förra året, föreslagits av oss moderater i riksdagen, stötts av övriga borgerliga partier och röstats ner av socialdemokraterna och den övriga vänstern. Statsministern förefaller inte att ha haft mycket ordning på begreppen när han plötsligt gjorde sitt utspel.

Vi kommer dock att ge honom en chans till.

I morgon tisdag kommer vi att begära ett s k utskottsinitiativ i riksdagens näringsutskott, och där föreslå att utskottet nu lägger fram detta förslag för godkännande av riksdagen. Den borgerliga sidan har röstat för det förr, statsministern har nu hastigt och lustigt sagt att han är för det och socialdemokraterna i riksdagen har nu att visa vad som gäller. Var det bara en groda, eller finns det en vilja att göra någonting?

I december presenterade regeringens egen s k småföretagardelegation en lista på 26 olika beslut som snabbt skulle kunna fattas för att underlätta för företagandet. Jag sade då att jag hoppades att regeringen omedelbart skulle fatta dessa beslut. Med ett mindre tekniskt undantag var vi beredda att omgående ställa upp på allt.

Men sedan dess har ingenting hänt, bortsett från att statsministern blandade bort begreppen med sin Norge-historia.

Även om vi nu skulle få igenom både vårt förslag och förslagen från småföretagardelegationen - vilket vore utomordentligt - kommer det inte att räcka. Det krävs radikala reformer med bredd och uthållighet för att säkra det bättre företagandeklimat som kan skapa ny riktig sysselsättning och klara välfärdens finansiering och framtid.

Jag brukade som statsminister tala om ”den enda vägen”. Alla tyckte inte om uttrycket. Och det var fel i den meningen att det t ex fanns olika sätt att sanera statsbudgeten - höjda skatter eller lägre utgifter. Men i huvudsak är det korrekt - det är bara genom ett bättre företagandeklimat som vi kan få nya riktiga jobb och klara framtidens välfärd.

Men detta klarar inte socialdemokraterna. Bindningen till traditionalismen och LO-ledningen gör att partiet inte förmår att föra rätt politik. Därmed skulle ett valresultat som opinionsundersökningarna nu tyder på med all sannolikhet innebära fortsatt sysselsättningsstagnation, fortsatt företagsflytt, fortsatt kvalitetskris i offentlig service och förstärkt kris för välfärden. Detta trots ett massivt valnederlag för socialdemokratin.

Denna måndag går min måndagsresa till Falun och Avesta. Jag besöker en spännande friskola och kommer i vanlig ordning möta mnniskor på ett öppet kvällsmöte.

I morgon kommer OECD att publicera sin årliga utvärdering av den svenska ekonomin. Det är ett viktigt dokument. Även om texten i dess slutsummering
är resultatet av en diskret ”förhandling” mellan regeringen och OECD skulle det förvåna mig om det inte lyser igenom en tydlig kritik mot regeringens ovilja att ta itu med den strukturella förnyelsen av Sverige vad gäller företagande, arbetsmarknad, skattesystem och skola. Att med höjda skatter sanera statsbudgeten är en sak, att med förnyelse på bredden och djupet skapa förutsättningar för framtiden en helt annan.

Stockholm den 2 mars 1998



Carl Bildt

PS. I veckan som gick skrev jag ett brev till Ines Uusmann om IT-kommissionens framtid. Det finns för närvarande en betydande risk för att den faller samman. Det vore mycket olyckligt, jagtror att vi behöver ett klart fyrtorn i debatten i dessa frågor. Efter några dagar kom det ett ”goddag yxskaft”-svar som inte sade någonting alls.









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]