Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v11/1998
9/3/1998

Syster/Broder,

Förra veckans mest betydelsefulla händelse var utan tvekan publiceringen av 1998 års Sverigerapport från OECD som innebar att fjolårets mycket kritiska granskning av förutsättningarna för nya jobb nu kompletterades med en inte mindre kritisk granskning av delar av vårt skol- och utbildningssystem.

OECD konstaterar, att så gott som ingenting gjorts i Sverige för att följa upp den “Job Strategy” som OECD-länderna kommit överens om.

Texterna i dessa OECD-rapporter föregås oftast av en diskussion med regeringskansliet i landet i fråga, och man märker att regeringen lyckats få in den ena hänvisningen efter den andra till att svensk tradition och svenska principer inte tillåter genomförandet av den ena eller den andra
åtgärden för nya riktiga jobb.

Men detta är nonsens. Det som blockerar är att vi har en socialdemokratisk regering som är utsatt för veto av fackliga strukturer som är rädda för att förlora den makt de en gång haft. Att utnämna detta till “svensk tradition” på det sätt som antyds i OECD-rapportens framförhandlade formuleringar är lite magstarkt.

Men detta hindrar inte att den kritiska stötriktningen i rapporten klart lyser igenom.

Skatterna på arbete har inte sänkts, någon avreglering värd namnet av arbetsmarknaden har inte skett och näringsklimatet, inte minst för egenföretagande och de små och medelstora företagen, har inte förbättrats.

Allt detta känns väl igen - det är synpunkter som jag och andra moderater brukar föra fram - men det är av särskild betydelse att de år efter år med betydande styrka förs fram av OECD i deras utvärderingar av Sverige.

Till detta har i år lagts en granskning av skolsystemet. Man anser sig kunna konstatera att det inte fungerar så bra som det borde, och förordar en politik med tydligare kunskapskrav, klara examina och kvalitetskontroller, utbyggt friskolesystem och en rakare övergång från gymnasie- till högskola. Och man framhåller att det med existerande skatter m m är svårt att få en längre utbildning att löna sig i dagens Sverige, med allt vad detta riskerar att innebära för framtiden.

Diskussionen om företagsklimatet har varit den viktiga under de senaste veckorna. Och OECD ger mycket starkt stöd för allt det vi sagt om alla de förändringar som behövs. För regeringens politik fanns i denna rapport inte mycket stöd att hämta.

OECD noterar med tillfredsställelse den förbättring av statsfinanserna som skett under de senaste åren i Sverige. Att denna, som påpekades i en undersökning som TV2:s Rapport gjort i veckan, huvudsakligen gjorts med skattehöjningar är känt sedan tidigare.

Men OECD uttalar nu ett försiktigt bekymmer över alla beslut om nya och
ökade offentliga utgifter, och menar att regeringen inte utan ytterligare
åtgärder kommer att kunna uppnå sina budgetpolitiska mål. OECD:s analys på denna punkt har, föga förvånande, avvisats av finansminister Åsbrink.

Till diskussionen om företagsklimatet lades denna vecka också en rapport från SAF - Näringspolitisk Villervalla - som kom fram till, att av 155 propositioner från regeringen under denna mandatperiod som hade betydelse för företagandeklimatet var 119 negativa och endast 36 positiva. Även om rapporten inte värderar de olika propositionerna - en kan ju vara av långt större betydelse än flera andra sammantaget - ges tydligt bilden av politiska åtgärder som försämrat klimatet för företagande.

Och det är också den bild som ges i attitydundersökningar som redovisas. Framtidsbilden för företagandet är inte mörk, men den är väsentligt mindre ljus än vad den var för några år sedan. Och då skall tas med i bedömningen att det allmänna konjunkturläget i dag är klart mycket bättre än då.

Konjunkturen börjar nu också synas i sysselsättningsstatistiken. För februari noterades äntligen en viss uppgång i den totala sysselsättningen efter det att december hade haft en liten tendens uppåt och januari en liten tendens nedåt.

Siffran från februari föranledde trumpetstötar av triumf från regeringskansliet, som antydde att alla Sveriges problem nu var över. Men sanningen förblir att sysselsättningen sjunkit år från år, att vägen tillbaka är mycket lång och att det inte finns någonting i dessa siffror som antyder att utvecklingen fått den kraft och den riktning som behövs.

Och detta är och förblir det avgörande problem vi har att hantera. Det är arbete åt alla - inte bidrag åt alla - som är det som politiken måste inriktas på att skapa förutsättningarna för.

Om OECD:s viktiga Sverige-rapport var veckans minst uppmärksammade men viktigaste händelse i den politiska debatten, var mina synpunkter på möjligheten att anställa alla arbetslösa i den offentliga sektorn och den debatt som följde snarare motsatsen.

Bakgrunden var en undersökning som visade att den offentliga kostnaden för arbetslösheten nu var ca 155 miljarder kr, och vars upphovsmän också antydde att för den summan kunde man ta in alla som offentligt anställda.

Att anställa alla arbetslösa i den offentliga sektorn är inte vare sig möjligt eller lämpligt. Och när jag talade om terapijobb gjorde jag det mot bakgrund av att många av de som i dag är utan arbete inte har de kvalifikationer och den kompetens som krävs för att klara viktiga uppgifter i den offentliga sektorn, och de därmed skulle hamna i ytterligare en form av de terapijobb som regeringens arbetsmarknadspolitik är så bra på att
åstadkomma.

Jag vill inte bli vårdad på sjukhus av en arbetslös byggnadsarbetare, eller få mina barn undervisade i skolan av en arbetslös trätekniker. Dessa är duktiga yrkespersoner på sina områden. Men i vården skall det vara kvalificerade biträden, sköterskor och läkare, och i skolorna kompetenta och utbildade lärare. Sjukhus och skolor får inte förvandlas till AMS-inrättningar. Vi måste värna den kvalitet och den kompetens som finns i offentlig verksamhet.

Detta uttalande kom att utlösa en lätt hysterisk socialdemokratisk aktivitet. I sak höll nog de flesta med. Jag såg t ex att finansminister
Åsbrink sade, att ”den offentliga sektorn är ingen uppsamlingsplats för arbetslösa”. Men plötsligt rusade kampanjmakarna ut och hävdade att jag sagt att alla arbeten inom den offentliga sektorn är terapijobb, därmed antydande att jag ville bli av med allihopa.

Huvudlösheten ställdes på sin spets när jag mötte arbetsmarknadsministern Margareta Winberg i en TV-studio tidigt fredag morgon. Hon förmådde föga mera än att läsande från en lapp utstöta indignation, fördömanden och krav på ursäkter. Det var politisk debatt när den var som sämst. Hon hade inte den minsta avsikt att förstå vad jag sade och tyckte.

Och i den stilen har hon fortsatt. Jag ser att hon farit ut mot mig i Läns-Tidningen i Östersund och ansett att jag representerar ”ett fruktansvärt människoförakt”. Det är starka ord. Och Kommunalarbetarförbundets ordförande Ylva Thörn, som ingår i kampanjkören, har jämfört mig med Näcken som med ljuva sånger lockar människorna i fördärv och död.

Jag undrar om de tror på detta själva. Att de inte tycker om den politik jag företräder är inte så märkvärdigt. För mig står de för något gammalt och förlegat - fackligt/politiska maktstrukturer och bromsande arbetsmarknadpolitik tillhör inte direkt framtiden - men det innebär inte att jag avser att ta heder och ära av dem som personer. Och när de i närmast hysteriskt tonläge vill framställa mig som både ondskefull och okunnig tror jag att de grovt underskattar människors förmåga att se verkligheten som den
är.

Säkert kommer socialdemokraterna att fortsätta med detta. Delvis har det att göra med att de känner sig plågade av att ha misslyckats med att skapa nya riktiga jobb. Delvis för att i avsaknaden av egna framtidsfrågor handlar deras valrörelse om att svärta ner och förtala dem som står för en annan och tydlig framtidslinje.

Och motsättning i sak finns förvisso. Deras politik är bra på att ge terapijobb genom olika typer av arbetsmarknadspolitiska saltomortaler. Sådana har avlöst varandra under dessa år. Men den förefaller - som nu också OECD konstaterar - oförmögen att genom ett radikalt förbättrat företagandeklimat skapa radikalt bättre förutsättningar för nya riktiga jobb.

Och inte sällan är deras politik också ett hinder för att få människor till de riktiga jobben också inom den offentliga sektorn. Det s k kunskapslyftet, vars utbildningspolitiska värde nog i många fall kommer att framstå som tämligen tveksamt, har nu lett till att sjukhusen har svårt att få tag på vårdbiträden och undersköterskor. Det är främst i Stockholm detta märks, men också i andra delar av landet.

Under veckan som gick hade USA:s utrikesminister Madeleine Albright planerat in en snabbresa till olika europeiska huvudstäder, i huvudsak för att följa upp frågan om hanteringen av Irak i FN:s säkerhetsråd och för att få ett starkare stöd i nästa fas av den kris som vi förvisso inte sett slutet på.

Så blev det inte. I stället kom resan att domineras av det akuta våldsutbrottet i Kosovo i södra Jugoslavien. Snabbt har Kosovo ersatt Bagdad som fokus för den internationella uppmärksamheten. I dag måndag sammanträder kontaktgruppens utrikesministrar i London i ärendet, under veckan kommer sannolikt frågan upp i FN:s säkerhetsråd och på lördag står den i centrum när EU:s utrikesministrar träffas i Edinburgh.

Kosovo är ett av Balkans allra svåraste problem. Om Bosnien-konflikten ytterst hade sin grund i konflikten mellan serber och kroater, är Kosovo en del av den vidare möjliga konflikten mellan albaner och slaver i områdets mer sydliga delar. Och denna konflikt har dessvärre en potentiell kraft som
är än större än vad den tidigare hade. Jag har sagt vid åtskilliga tillfällen, att med nuvarande utveckling är det sannolikt att vi står inför en större öppen konflikt inom två till tre år.

Våldsutbrottet nu var väntat. Den väpnade albanska rörelsen har byggt upp styrka i ett begränsat landsbygdsområde sedan ett antal månader tillbaka, upprättat vägspärrar och försökt att ta över kontrollen. Förr eller senare skulle detta leda till en motreaktion, och det var denna som nu kom med all den brutalitet som det fanns anledning att befara. Uppgifter om antalet dödsoffer i Drenica-området mellan operationens inledning i torsdags och dess avslutning under helgen varierar mellan ca 25 och ca 50. Åtskilliga tusentals människor har drivits på flykt.

Detta har lett till en stark polarisering i albansk opinion. Den väpnade rörelsen UCK var inte minst riktad mot den icke-våldslinje som den kosovoalbanske ledaren Ibrahim Rugova stod och står för. Men också i serbisk opinion växer nu stödet för en mer aggressiv linje för att möta det hot man uppfattar från en albansk våldsanvändning.

Ett upptrappat våld kommer att leda till katastrof. Alldeles avgörande är att få till stånd en politisk process. Denna kräver en internationell medverkan, som sannolikt inte kan uppnås om inte Jugoslavien tydligare blir en del av det internationella samfundet. Och jag tillhör dem som tror att det nu kan finnas en öppning för att få detta till stånd, förutsatt att det internationella samfundet fömår att samla sig kring en sådan politik.

Då handlar det om att med små steg börja att bygga förtroende. Ett solklart avståndstagande från våld och terror, från serbisk och albansk sida, måste vara grunden. Respekten för mänskliga rättigheter i Kosovo måste säkras.

Det finns ingen snabb och enkel lösning på denna konflikt. Ju tidigare man inser att den måste stå högt upp på det internationella samfundets - inte minst den Europeiska Unionens - dagordning under de närmaste åren, desto bättre.

På onsdag är det folketingsval i Danmark. Utgången kommer att vara oviss in i det sista, men den knappa borgerliga ledning som jag tidigare skrivit om verkar enligt opinionsundersökningarna bestå.

På torsdag sammanträder i London den s k europeiska konferensen med EU:s 15 nuvarande medlemsstater och de 10 länder som sökt medlemskap. Det är en huvudsakligen ceremoniell, men icke desto mindre betydelsefull händelse. Tyvärr kommer den att överskuggas av det faktum att Turkiet inte kommer att vara där. Och därmed understryks åter komplexiteten i den utmaning som den europeiska politiken står för i dessa sydostliga områden.

På torsdag är det också sista dagen för regeringen att lämna förslag till riksdagen om de skall bli behandlade under vårriksdagen. Men oenighet i regeringen försenar och bromsar just nu det mesta. Den viktiga bostadspolitiken är försenad en vecka. Likaså är försvarspolitiken. I bägge fallen handlar det ju om politikområden i sammanbrott.

I dag måndag presenteras regeringens proposition om regionalpolitik. Sällan har så mycket pengar satsats på någonting som misslyckats så kapitalt. De förslag regeringen nu presenterar kommer tyvärr inte att kunna bryta den nuvarande negativa utvecklingen.

Jag tror att bredband är långt viktigare än bidrag för företagsamheten i landets olika delar. Men tyvärr har inte regeringen någon politik för detta. Ines Uusmanns berömda uttalande om att Internet är en fluga har kommit att utmärka den bristande förståelsen för det som håller på att ske. Och även om det nu duttas ut lite olika satsningar saknas den djärvhet och kraft som krävs. Det blir mer bidrag än vad det blir bredband, tyvärr.

Kraften i utvecklingen är annars inte att ta fel på. För fem år sedan fanns det ca 50 Web-sites i världen. I dag växer informationen på webben med ca 65.000 sidor i timmen. Det är den snabbaste växande sociala och ekonomiska gemenskapen i världshistorien. Flugan är, minst sagt, inte övergående.

Stockholm den 9 mars 1998

Carl Bildt

PS. Det var med betydande behållning jag tog del av Lena Mellins i Aftonbladet lista i onsdags över frågor som Göran Perssson inte ville att valdebatten skulle handla om. “Sysselsättningen. Skatterna. Skatt på hushållstjänster. Arbetstiderna. EMU. Alternativ till kärnkraften. Ökade klyftor. Globaliseringen. EU. Enklare regler för företagen.” Efter denna lista undrar man vad det egentligen är han avser att tala om.









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]