Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v12/1998
16/3/1998

Syster/Broder,

Valet i Danmark medförde att den socialdemokratiska regeringen överlevde med minsta möjliga marginal - ett mandat och några hundra röster på Färöarna - efter en valrörelse som innebar mycket dramatik och gav en del lärdomar.

Jag ser att Göran Persson talat om valet som en del av en väldig vänstervåg i Europa. Då får man nog justera sanningen åtskilligt. Faktum är att underlaget för regeringen Nyrup Rasmussen är smalare nu än tidigare. Och var det någon politisk vind som tydligt kunde registreras under den valrörelse som fördes så var det snarast undertonen av främlingsfientlighet i den danska debatten. Vänster?

För ett antal månader sedan utgick alla från att valet i Danmark skulle bli en promenadseger för socialdemokraterna. Ekonomin går betydligt mycket bättre än den svenska, och oppositionen föreföll tydligt splittrad efter diverse konvulsioner - inte minst inom det konservativa partiet, där olika ledarstrider medfört en allvarlig åderlåtning av partiet.

Men när Nyrup Rasmussen överraskande utlyste valet, trygg i förvissningen om att inga problem förelåg, var det snabbt den liberala oppositionen som tog initiativet. Ett tydligare regeringsprogram än det socialdemokratiska medförde plötsligt en opinionsförskjutning som sedan bestod genom större delen av valrörelsen.

Ändå blev det så att socialdemokraterna lyckades med en återhämtning under valrörelsens allra sista dygn.

Till mycket stor del handlade den återhämtningen om en massiv skrämselkampanj där inslag av rena personattacker var prominent förekommande. På samma sätt som vi sett socialdemokraterna göra här i Sverige under slutskedet av valrörelser kastade man under de sista dygnen in allt vad fackliga och andra resurser heter för att skrämma. Det var nu - liksom åtskilliga gånger hos oss - massiva hyreshöjningar vid en borgerlig regering som man skrämde med. Och detta medförde att ca 60 % av de väljare som inte ännu bestämt sig hamnade på vänstersidan mot ca 40 % på den borgerliga sidan, vilket med nöd och näppe räckte för att socialdemokraterna skulle hanka sig kvar.

Lärdomarna av detta är flera. Vi lär oss åter att en valrörelse är lång, innehåller snabba och betydande skiftningar och ytterst kan komma att avgöras under de allra sista dygnen. Opinionsundersökningar säger mycket lite om det som blir resultatet av ett val.

Och vi lärde på nytt att en socialdemokrati i underläge inte skyr några medel när det gäller att skrämmas och svartmåla. Underskatta aldrig socialdemokraternas hänsynslöshet när de befinner sig i ett trängt underläge, säger mig mina danska vänner i dag.

Tyvärr finns det åtskilligt som tyder på att vi kommer att få uppleva mycket av detta också i vår svenska valrörelse. En artikel i Aftonbladet i veckan om den socialdemokratiska valrörelsen sade att det socialdemokratiska valbudskapet kommer att bli ”skäligen enkelt: självberöm och svartmålning av motståndarna.”

Och man har börjat i god stil. Margareta Winbergs lätt hysteriska utfall mot mig för att stå för ett ”fruktansvärt människoförakt” har orsakat många kommentarer under den gångna veckan. Partisekreteraren Ingela Thalén ligger inte långt efter. Hon har i veckan som gått anklagat mig för att vara ” kvinnofientlig”.

Om detta innebär att hon något vill modifiera de winbergska förlöpningarna, som ju talade om mitt påstådda fruktansvärda förakt för mänskligheten i dess helhet, eller om hon vill antyda att jag är alldeles speciellt och särklassigt fientligt inställd till vissa delar av mänskligheten vet jag inte.

Och nu ser jag att LO inlett en massiv kampanj runt om i landet som i mycket hög grad är riktad mot mig och oss moderater. Här hävdar landets rikaste intresseorganisation med en kampanj som måste kosta miljoner att jag ” förstört landet”. En ung kvinna säger på annonspelarna att ”det enda jag vill är att moderaterna och Bildt inte får chansen att förstöra igen.”

Det enda? Är det verkligen ”det enda” som LO i sin politiska fattigdom tror att unga kvinnor och andra vill? Jag tror att hon vill veta att hon har ett jobb att gå till. Att hon kan leva på sin lön. Att hennes dotter har en bra skola att gå till. Att hon lever i ett land med framtidstro och hopp. Att hennes gamla mamma eller pappa får en anständig vård och omsorg på gamla dagar. Att det finns ett pensionssystem att lita på.

Men allt detta är bortglömt när LO gör kampanjer. För dem är ”det enda” som gäller att se till att Göran Persson kan sitta kvar som statsminister. Och då är snart sagt alla medel tillåtna.

Ett vet jag: en valrörelse som befinner sig på denna nivå i mars kan komma att sjunka djupt, djupt, djupt innan den är framme vid sitt slut.

Om svartmålningen som del av strategin tydligt visats under veckan som gick, så har också självberömmet lyst fram. Finansminister Erik Åsbrink höll presskonferens och försökte beskriva svensk ekonomi med en ytlighet som borde ha gjort honom själv genererad. Allt var redan vid det bästa - och bättre kunde det knappt bli. Om sysselsättning och arbetslöshet sades mycket lite.

På sina håll finns dock insikten om att sakernas tillstånd är annorlunda. LO-Tidningen har angående den ingående granskning av svensk ekonomi som OECD gjorde, noterat att ”på punkt efter punkt rekommenderar OECD-ekonomerna en politik som går stick i stäv med den politik som regeringen för.” Det är alls ingen tillfällighet att regeringen varit så knäpp tyst om OECD-rapporten - något märkligare är att den knappt alls uppmärksammats i medier inför en valrörelse som dock bör handla om dessa frågor.

Sysselsättningen är och förblir den svenska kärnfrågan under de kommande
åren. Och det kommer att krävas rejäla åtgärder under längre tid för att där ge oss den utveckling som är den långsiktiga välfärdens förutsättning.

I onsdags presenterade de tre borgerliga partierna ett gemensamt förslag till åtgärder för att gynna tjänster i hemmen. Det var ett tag sedan vi tre partiledare bad våra experter titta på frågan, och nu var förslaget klart att presentera.

På få områden har den socialdemokratiska handlingsförlamningen varit tydligare. Det är tillåtet med skatteavdrag för att måla om ett rum men absolut inte om detta rum skall städas. Denna socialdemokratiska filosofi begränsar antalet jobb och skapar en svårare situation för många hårt pressade familjer och yrkesarbetande individer.

Vårt gemensamma förslag - ja, gemensamma löfte! - innebär att det införs ett skatteavdrag på 50 % av kostnaden för tjänster som man får utförda i eller i anslutning till hemmen. Detta skulle medföra en betydande kostnadssänkning - för många tjänster ned till ca 75 kr i timmen - och alla de beräkningar och studier som gjorts visar att det skulle få en betydande sysselsättningseffekt. Beräkningarna tyder på mellan 50 000 och 100 000 nya jobb genom en så tydlig skatte- och prissänkning.

Att vi lade fram detta som ett gemensamt borgerligt förslag var viktigt i sak och för att visa det som förenar oss när det gäller politiken för nya riktiga jobb, företagande och sysselsättning.

De socialdemokratiska reaktionerna har inte imponerat. Någon har sagt att det inte ger så många nya jobb - därmed bekräftande att det faktiskt ger nya riktiga jobb, även om man aldrig kan veta exakt hur många. Andra har sagt att allt är felaktigt och farligt och att tjänster i hemmen skall motarbetas i den dogmatiska anda som hitintills styrt politiken.

Men fakta kvarstår att vi här har ett konkret förslag och ett konkret alternativ för nya jobb och bättre möjligheter för familjer och individer som socialdemokraterna bara står stammande inför. Vi kommer att ha all anledning att återkomma i frågan. Och vi bör ständigt fråga socialdemokraterna varför det är fel att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb.

Centern var informerad om det gemensamma arbete vi utförde, men ville inte vara med om det. Det hade jag knappast heller väntat. Men lite konstigt blir det när en centerföreträdare säger att deras eget förslag om att man skulle få skatteavdrag för hjälp med vård i hemmet var bättre. Med en sådan kommentar avslöjas bara bristande förmåga till innantilläsning, eftersom detta faktiskt ingår i det gemensamma borgerliga förslag som nu lagts fram.

Hur centern kommer att ställa sig i dessa frågor längre fram återstår att se. Jag tycker att det är synd att de inte vill vara med om förslag som jag
är alldeles övertygad om att de som stöder centerpartiet mer än gärna skulle vilja se genomförda.

Jag tror att det kommer att finnas skäl för oss att gå vidare i samarbetet med folkpartiet och kristdemokraterna i dessa frågor. Handlingsförlamningen gör det svårt med socialdemokraterna, och centern verkar inte riktigt veta vilket ben de skall stå på. Då är det viktigt att de tre partier som bäst känner företagsamhetens förutsättningar, och därmed möjligheterna till nya riktiga jobb, har förmågan att gå vidare.

Bortsett från den eftersträvade kombinationen av svartmålning och självberöm
är det inte mycket som kommer från regeringen i dessa dagar. Den på förhand så omtalade propositionen om regionalpolitiken förra måndagen blev ett platt fall. Jag har inte ens sett någon socialdemokratisk kommentar som verkar tro att den kommer att få någon betydelse för att vända den oroade utveckling vi ser när glesbygder nu blir än svagare och än glesare i den sviktande sysselsättningens Sverige.

I torsdags var sista dagen för regeringen att lämna förslag till riksdagen som skulle behandlas under vårriksdagen, med den ekonomiska propositionen 14 april som undantag. Men torsdagen blev mer bemärkt för det som inte presenterades än för det man lyckades klämma fram.

I två stora frågor - vårdfrågorna och bostadspolitiken - förefaller det som om man närmast kommer att lämna walk-over.

Det stora talet om ett handlingsprogram för vårdkrisen har stannat vid just tomt prat. Det är tydligt att man inte kunnat enas inom regeringen. Statsministern kommenterar det ena plötsligt uppdagade problemet efter det andra med att det kanske kommer mera pengar, men någon politik eller strategi förefaller inte att finnas. Och för dagens tillstånd, liksom för avsaknaden av en politik, är det socialdemokraterna som bär ansvaret i såväl regeringen som i nästan alla våra landsting och i det absoluta flertalet av kommunerna.

Och med bostadspolitiken förefaller det att förhålla sig på samma sätt. Här sägs det från auktoritativt håll - Aktuellt i Politiken, socialdemokraternas egen tidning - att man är grundligt osams inom regeringen, och till detta kommer att den klassiska del av socialdemokratin som utgörs av byggnadsarbetarna och deras organisationer befinner sig i lätt uppror.

I senaste numret av Byggnadsarbetaren läser jag i ledaren - ”Isande bostadsklimat” - om sakernas eländiga tillstånd. Här sägs, att ”den direkta och indirekta skattebelastningen ökat kraftigt. Numera går boendesektorn, också om man bortser från byggmomsen, med ett stort överskott för staten. Följden har blivit kraftigt ökade bostadskostnader, speciellt i hyreshus. Människornas möjligheter att efterfråga bostäder har pressats ned.”

Så är det. Massiva skattehöjningar har lett till att boende blivit så dyrt att byggandet fått tvärstopp och att kristecknen för många bostadsföretag blivit allt tydligare.

I valrörelserna brukar socialdemokraterna hävda att borgerlig politik riskerar att leda till ökade hyreskostnader, och de brukar frikostigt lova fler jobb åt byggnadsjobbarna. Nu har vi facit även på detta område. Massivt
ökade boendekostnader och massiv arbetslöshet bland byggnadsarbetarna.

Men det som kommer att slå än hårdare är den tilltagande krisen i många av de kommunala bostadsföretagen. En gång kallades de för ”allmännytta”, men förtjänar nu tydligare och tydligare beteckningen ”allmänbörda”. De går på många håll med större och större förluster som man vill att skattebetalarna på ett eller annat sätt skall ta hand om.

Efter regeringsskiftet 1991 fick vi reda ut den bankkris som 1980-talets
övermod och bubbelekonomi resulterat i. Saneringen efter 1980-talet blev plågsamt dyr för skattebetalarna. Jag ser beräkningar som nu talar om en nettokostnad på ca 35 miljarder kr - brutto låg belastningen tidvis ca dubbelt så högt.

Om detta sades absolut ingenting före valet 1991. Vi fick ingenting veta. Och så har man tydligen tänkt nu igen. De siffror jag har tillgång till talar om ett omedelbart behov av förlusttäckning i kommunala bostadsföretag på 8 miljarder kr och ett totalt behov under de närmaste åren som kan komma att ligga kring ca 40 miljarder kr. Om man får tro tidningen Aktuellt i Politiken kommer regeringen att nu föreslå 8 miljarder i akutinsatser. De resterande miljarderna skjuts på till efter valet. Vi har som sagt varit med om detta förut.

Beloppen är svindlande. Hur detta skall klaras förefaller ingen - allra minst regeringen - kunna ge besked om.

Men när Göran Persson och andra nu säger att det kommer mer pengar till kommunerna - för vården och skolan, heter det - finns det nog anledning att veta att dessa pengar och långt mer därtill snarare kommer att hamna i det stora svarta hål som kombinationen av socialdemokratisk nationell och kommunal bostadspolitik lett till. Vårdköerna bryr man sig nog mindre om när de närstående bostadsföretagen skriker efter miljarder för att inte omedelbart rasa samman.

Vårdpolitiken är således bordlagd, bostadspolitiken står inför väldiga svarta hål som man inte vill tala om, och även i miljöpolitiken ser vi nu tydligt kontrasten mellan retorik och verklighet i den socialdemokratiska politiken.

Det oroar mig att regeringen nu dragit ned så mycket på miljöforskningen, som en del av de allmänna neddragningarna på forskningen, att vi om något år i Sverige inte ens skulle kunna klara av att göra de analyser som giftskandalen vid tunnelbygget genom Hallandsåsen gjorde nödvändigt. Jag vill att Sverige skall vara en forskningsnation på framkant i världen i dess helhet, och jag tror inte minst att vi har mycket goda förutsättningar att vara det när det gäller miljöforskningen.

För mig är dock framtidsfrågan nummer ett vikten av en ny politik för skola och kunskap. Jag hoppas att den kommer att bli viktig i valet. Och det gäller inte minst ungdomsskolan, som verkar att ha glömts bort av regeringen i dess olika arbetsmarknadspolitiskt motiverade satsningar på utbildning av vuxna.

När jag för några veckor sedan talade om informations- och kunskapssamhället i det anförande som plötsligt verkar ha gjort ”bredband” till ett politiskt begrepp - härom dagen hade man fått Radiokören att spela in ”ropen skalla - bredband åt alla” - talade jag också om skolans och utbildningens allt större betydelse.

Det tänker jag fortsätta med under denna vecka. Efter min måndagsresa till
Östersund, med vårdfrågor i centrum, och en medverkan på tisdag i Bryssel när Västeuropeiska Unionen firar sitt 50-årsjubileum med ett stort möte kring fredshanteringsfrågor i Europa, kommer jag på torsdag den 9 mars att hålla ett linjetal om skolan kl 12.00 i Rålambshovsskolans aula på Kungsholmen i Stockholm. De som har vägarna förbi är alltid välkomna.


Stockholm den 16 mars 1998



Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]