Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v13/1998
23/3/1998

Syster/Broder,

Jag hade fel när jag i förra veckobrevet skrev att det danska valet den 11 mars avgjordes av ett par hundra röster. När allt nu är kontrollräknat visade det sig att avgörandet mellan de bägge blocken kom att fällas av så lite som 80 röster.

Och därmed blir den påminnelse som det danska valet var om vikten av att göra det allra yttersta intill den sista minuten i det avgörande slutskedet av en valrörelse ännu mycket tydligare.

Den gångna veckan visade regeringen åter sina svårigheter med att hantera frågor av stor betydelse för vår gemensamma framtid.

Bostadspropositionen blev - dessvärre - ungefär som jag fruktade i mitt förra veckobrev. Någon sänkning av fastighetsskatten blev det inte, utan fokus ligger nu i stället mycket tydligt på att använda nya skattemiljarder för att försöka lösa ut de massiva svårigheter som många av de kommunala bostadsföretagen har hamnat i under senare år.

Denna politik är destruktiv när det gäller förutsättningarna för boende och byggande i Sverige. Successiva socialdemokratiska skattehöjningar har nu drivit upp kostnaden för boende i vårt land till rekordnivåer - bara fastighetsskatten motsvarar nu en till två månadshyror för landets hyresgäster och bostadsrättsägare - som lett till att många inte längre har råd att bo som de vill. Därmed blir hus tomma, bostadsbyggandet upphör och miljardhålen öppnas i de olika kommunala bolagen.

Och till detta kommer att socialdemokraterna gjort allt de kunnat för att förhindra kommunerna att sälja ut lägenheter och bostadsföretag till de boende eller till andra.

Skatterna på boendet måste sänkas om inte situationen skall bli ännu värre. Vi har föreslagit att fastighetsskatten sänks till 1,2 procent och att endast halva taxeringsvärdet tas upp till beskattning. Att skatten borde avskaffas i sin helhet torde de flesta vara överens om, men vi får ta den utvecklingen steg för steg i kombination med andra skattesänkningar och den statsfinansiella situationen i stort.

Det är inte bara boendet som fått starkt försämrade förutsättningar genom de kraftiga skatteökningarna under senare år. Diskussionen om företagsklimatet blir allt intensivare. I veckan utlöstes den på nytt av att det kom ut att diskussionen om en möjlig utflyttning av Ericssons huvudkontor från Sverige nu blivit konkret i och med att London identifierats som det alternativ som
är aktuellt.

Jag är både förvånad och upprörd över att regeringen verkar ta så lätt på denna fråga. En utflyttning av Ericssons huvudkontor vore en katastrofal signal för Sverige som framtidsnation. Runt om i världen är Ericsson idag den svenska framgångssagan större än någon annan - ja, Persson, så är det! - och om detta Ericsson skulle säga att skatter och allmän politik gör att de tvingas lämna Sverige skulle effekten bli förödande.

Sverigebilden utomlands är so oder so inte särskilt lysande efter de senaste
åren. Välfärdstraditionalism av gammalt slag, steriliseringspolitik under decennier, neutralitetspolitiskt dubbelspel och ovanpå detta flyktplaner av det framgångsrikaste vi har från landet.

Uppgifterna i debatten ledde till en skur av märkliga uttalanden från regeringen. En statssekreterare ägnade sig åt att ta heder och ära av en av Ericssons styrelseledamöter. Näringsministern antydde att näringslivet talade i nattmössan och att saker och ting aldrig varit så bra. Och statsministern lät meddela att han skulle “prata med Pirre” så skulle allt nog lösa sig. Med detta avsågs Investors f d styrelseordförande Peter Wallenberg.

Men fakta är fakta. Sedan år tillbaka har allt fler allt tydligare varnat för att höga inkomstskatter förr eller senare kommer att driva talanger och företag ur landet. Inte så att allt skulle försvinna på en gång. Men tillräckligt mycket för att det skulle riskera en gradvis negativ utveckling
över tiden.

Vi lever i en tid av stark och snabb internationalisering av ekonomin. Det innebär att konkurrensen om företag, arbetsplatser och kapital hela tiden blir hårdare. Och det innebär i sin tur att de negativa konsekvenserna av ett dåligt eller vacklande klimat för företagande, arbete och sparande blir successivt allt större.

Detta drabbar nu Sverige. ABB flyttade för ett bra tag sedan sitt huvudkontor ut ur Sverige. Pharmacia-Upjohn gjorde det för något år sedan. Sker ingen politisk förändring är det nu dessvärre allt sannolikare att också Ericsson kommer att göra det. Och alla vet att det förekommer diskussioner i samma ämne i fler företag.

För mig är det närmast obegripligt att socialdemokraterna inte bara accepterar utan t o m driver på en successiv nedmontering av Sverige som företagarnation. Avveckling av kärnkraft, höga skatter, avståndstagande från det europeiska valutasamarbetet och en tendens att använda näringslivets ledande företrädare som allmänna slagpåsar i den partipolitiska debatten vittnar om en ansvarslöshet som är upprörande.

Den kommande veckan kommer med all sannolikhet att se en fortsättning på denna diskussion. På torsdag har riksdagens näringsutskott en offentlig s k hearing om näringsklimatet med bl a Ericssons koncernchef Lars Ramqvist. Dagen innan inleder SAF sin kongress i Globen i Stockholm med en diskussion om dessa frågor.

Och onsdagen är också viktig av ett annat skäl. Då publicerar EU-kommissionen sin bedömning av vilka länder som har förutsättningar att kunna vara med i starten av euro-valutan den 1 januari 1999.

Nyligen meddelade den grekiska regeringen att man anslöt sin valuta närmare till valutasystemet som en del i en tydlig strategi för att så småningom komma med helt och hållet. Konsekvensen blev dramatiskt fallande räntor. Och samtidigt står att läsa i den internationella pressen om hur räntor fallit kraftigt i länder som Italien och Spanien mot bakgrund av att de med all sannolikhet kommer att komma med redan från början.

Göran Persson och Olof Johansson brukar berömma sig själva för att räntorna fallit i Sverige under senare år. Och det har de förvisso. Men det handlar om en internationell utveckling där vi tyvärr tvingas konstatera att de är lägre i andra nordiska länder och att de fallit mer i länder som Italien och Spanien. Förklaringen ligger i skillnader i EMU-politiken.

Jag ser att statsministern i ett anförande i helgen ägnat sig åt personliga grubblerier om vad han så småningom skall tycka när det gäller Sverige och EMU. Det ger ett märkligt intryck.

Han säger, att ”det finns en risk för att vi förlorar inflytande över den ekonomiska politiken, över skattepolitiken och att reglerna på arbetsmarknaden förändras på ett sätt som vi inte vill.” Resonemanget är avslöjande. Han vill värna en gammal socialdemokratisk modell mot den förändringskraft som ligger i internationaliseringen av också vår ekonomi. Det är ett gammalmodigt, defensivt och farligt sätt att se på Sverige i en tid när internationaliseringen i stället borde ses som en ny möjlighet.

Frågan om svenskt EMU-medlemskap spelar här mindre roll. Kraften i internationaliseringen finns där i alla fall. Att ställa Sverige utanför euron gör inte att vi kan bedriva Skansenpolitik. Skatterna måste sänkas och avregleringen drivas vidare i alla fall. Men att Persson ställer Sverige utanför innebär att vi minskar vårt inflytande i Europa i dess helhet, försämrar förutsättningarna för företagande i Sverige och ser till att Sverige fortsätter att halka efter.

Den gångna veckan innebar också en fortsättning på debatten om äldrevården. I Solna fick det ansvariga socialdemokratiska kommunalrådet ta konsekvenserna av sina misslyckanden och avgå efter det att missförhållande efter missförhållande hade konstaterats.

Centerpartiet och andra tror att allt kan lösas genom att i några snabba pressmeddelanden, och utan antydan till finansiering, utlova ännu fler miljarder i statliga bidrag till kommuner och landsting. Ett tag såg det ut som om hela diskussionen höll på att bli någon bondauktion där den som skrek flest antal miljarder tog hem priset - sannolikt i form av någon popularitetspoäng eller något trevligt inslag i TV.

Men en sådan debatt har föga med sakfrågorna att göra och den vittnar knappast om att man tar dem på något större allvar.

Den omställning av äldrevården som skett under 1990-talet genom den s k
Ädel-reformen har nu fått en del av de konsekvenser som moderata företrädare - jag minns alldeles särskilt Ingegerd Troedssons ständigt
återkommande varningar - uttalade farhågor för när beslutet togs. När omsorgen om de äldre skilts från sjukvården, och kommuner och landsting inte riktigt förmått att tala med varandra, har resultatet ofta blivit riktigt dåligt.

Detta var grunden till eländet i Solna. Trots varningar har de ansvariga inte velat anställa medicinskt kompetent personal. Och därtill kom att man alldeles uppenbart hade mycket bristande föreställningar om hur den omsorg och vård man erbjöd egentligen såg ut.

Ju mer jag träffar de som konkret arbetar i vård och omsorg, desto tydligare blir det att vi måste pressa på hårt för att genomföra betydande förändringar. Det handlar då inte om att med nya miljarder bevara existerande strukturer, utan i hög grad om att bryta upp och förändra dessa för att se till att vi verkligen får den vård och omsorg vi behöver. I dag betalar vi förstaklassbiljett, men får ofta tredjeklass-service på ett sätt vi absolut inte borde acceptera.

Mycket av detta belyses väl i den utredningsrapport om kommunerna - Kommuner Kan! Kanske! - som publicerades av Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi (ESO) under veckan. Författad av ekonomen Stefan Fölster presenterar den på en rad punkter undersökningsresultat som är mycket tydliga och har mycket långtgående konsekvenser.

Bilden av kommunernas 1990-tal som ett decennium av stora nedskärningar modifieras påtagligt. Det konstateras, att “för kommunsektorn som helhet har inkomsterna inte minskat under 1990-talet. Behoven har ökat något, men inte mer än att detta hade kunnat kompenseras med en måttlig produktivitetsökning.” Att vissa kommuner fått stora problem bl a genom bostadsäventyr av den art jag redan berört förändrar inte denna bild av situationen i stort.

Mest sensationella blir dock Fölsters forskningsresultat när han kommer in på skillnaden i sysselsättning mellan olika delar av landet - sysselsättningsgraden varierade 1995 mellan 65,8% av befolkningen i Norrbotten till 79,1% i Stockholm - och efter att ha prövat en rad olika faktorer som kan ligga bakom detta kommer fram till att det “finns… bara en enda faktor som har ett systematiskt samband med sysselsättningen, nämligen kommunalskatten.”

Och det är en mycket sammansatt situation Fölster beskriver. Höga kommunalskatter leder av allt att döma till lägre sysselsättning - han räknar med att en skattekrona högre kommunalskatt på sikt tenderar att ge ca
åtta procentenheter lägre sysselsättning - samtidigt som det finns en tendens för dessa kommuner med låg sysselsättning att därefter höja skatten för att på olika sätt försöka skapa olika verksamheter.

I diskussionen om resurser till olika kommunala uppgifter påpekas det ofta att det inte handlar om den ena tillfälliga miljarddosen efter den andra från staten. Kommunförbundets direktör Gunnar Wetterberg sade i veckan, apropå de långsiktiga krav som äldrevården ställer, att “på sikt kan resursbristen bara lösas genom att få fart på den privata sysselsättningen.”

Och bara en något bättre utveckling i det avseendet skulle ge påtagliga effekter. Skulle tillväxten under den kommande mandatperioden bli en procentenhet högre skulle det innebära ca 50 miljarder kr mer till kommunerna.

Men höjda kommunala skatter bromsar just denna sysselsättning! Och därmed är det ingen paradox att de socialdemokrater som började denna mandatperiod med att höja kommunalskatterna för att få mer pengar till allt möjligt, i slutet av mandatperioden förefaller att ha mindre pengar och nu verkar se tillfälliga miljarder från staten att stoppa i sina olika hål som sin enda möjlighet.

Detta är en i längden omöjlig situation. Vi är tillbaka till det jag tjatat om i alla dessa veckobrev och på alla mina möten på såväl måndagar som andra dagar - att det är A och O för att klara Sverige att vi får upp sysselsättning och tillväxt. Och ett företagandeklimat som med mer eller mindre berått mod driver Ericssons huvudkontor ur landet är sannerligen inte vägen att åstadkomma detta!

Jag ser i pressreferat att statsminister Persson nu bereder marken för att i den ekonomiska vårpropositionen förklara att slaget om sysselsättningen är vunnet. I Borås i helgen sade han att han inte trodde att sysselsättningen skulle bli någon viktig fråga i valet!

Men det här bygger på att man justerar siffror så det står härliga till. I utkastet till propositionstext heter det som underlag för det alternativ som fram mot slutet av år 2000 skulle kunna föra ner den öppna arbetslöshet mot 4 procent:

“För att komma ned till 4 procent i öppen arbetslöshet krävs utöver en hög tillväxt även att regeringens utbildningssatsningar genom det s k kunskapslyftet omfattar personer som annars skulle varit arbetslösa. Dessutom förutsätts att de grupper som står utanför arbetskraften inte i någon större utsträckning träder in när sysselsättningsläget, och därmed sannolikheten för att få jobb, förbättras. Av dessa skäl växer arbetskraften långsammare än vad historiska samband indikerar.”

Tydligare kan det knappast sägas: det är genom att minska arbetskraften som den öppna arbetslösheten skall minskas. Och genom antaganden om ekonomisk tillväxt som ligger klart över vad någon bedömare hitintills har vågat sig på. Det är denna typ av statistisk akrobatik som socialdemokraterna tänker använda för att undvika en diskussion om sysselsättningen och den politik en växande sysselsättning kräver.

I torsdags höll jag ett s k linjeanförande om skolan och utbildningspolitiken. För mig har skolfrågor alltid varit viktiga, och de har sannerligen inte blivit mindre så när vi har anledning att tänka på vägen in i informations- och kunskapssamhället.

Under våra tre år i regering var skol- och utbildningsfrågorna centrala och viktiga. Beatrice Ask och Per Unckel förde politiken framåt. Friskolor. Kunskapskrav. Bättre betygssystem. Stora forskningssatsningar. Fria universitet.

Men sedan dess har det varit annorlunda. Under Ylva Johansson och Carl Tham har det varit fyra döda år. Det s k kunskapslyft man nu talar så mycket om hade ju egentligen mycket lite med kunskaper att göra - det tillkom först förra året när behovet av att göra någonting åt arbetslöshetssiffrorna blev allt tydligare.

I Rålambshovsskolan drog jag upp riktlinjerna för en millenniereform av den svenska skolan. Och mitt synsätt var på många punkter annorlunda än de som präglat utvecklingen av det svenska skolsystemet under senare decennier. Jag efterlyste mindre system och mer skola, medan det i socialdemokratisk tappning ofta varit mer system och mindre skola.

I stället för att detaljreglera alla medel och vara suddig när det gäller målen för skolan, vill jag göra tvärtom. Att ställa upp tydliga kunskapskrav som dessutom kontinuerligt kontrolleras, men sedan ge de enskilda skolorna så stor frihet som möjligt att ge eleverna dessa kunskaper. Jag vill ha en skola med kvalitetsgaranti genom att satsa på de tre principerna kunskap, individualisering och mångfald.

Erfarenhet visar att en bra skola oftast är en skola där skolledare och lärare har friheten att göra saker och ting på det sätt de tycker är bäst. Att inte vara beroende av stela system styrda av avlägsna administratörer. Därför ligger det en väldig kraft i ett system med en nationell skolpeng som gör varje skola till en friskola. Varje skola rekryterar sina lärare, utvecklar sina metoder och söker sina vägar att bli ännu bättre.

Men samtidigt inför vi en nationell kvalitetskontroll av skolorna genom såväl nationella prov och examina efter grundskola och gymnasium som genom möjligheter till inspektioner. Och resultaten skall löpande publiceras så att man vet vad som är bra och vad som är dåligt.

Det är således tvärtom mot den skola vi sett hitintills. Där systemtänkandet varit styrande, men där man endast motvilligt velat sätta upp tydliga kunskapsmål.

Detta är en avgörande reform för att ge Sverige bättre möjligheter i det nya millenniet. Jag hoppas att det dessutom skall vara möjligt att i avgörande grad nå enighet om detta arbete med folkpartiet och kristdemokraterna. Alla tre ser vi skolfrågorna som avgörande för de kommande åren. Därmed är det tydligt att en ny regering blir en regering för en tydlig reformpolitik när det gäller skolan.

Min vecka blir hektisk som vanligt. I dag blir det besök i Alingsås och det sedvanliga kvällsmötet blir i Vänersborg. Skolfrågorna, men också sysselsättningen, kommer att stå i centrum.

Tisdag eftermiddag måste jag så till Bonn för en middag med regeringscheferna i Tyskland, Spanien, Belgien och Luxemburg för att diskutera politiska samordningsfrågor med ett lite längre perspektiv. På onsdag är jag tillbaka i Stockholm för att bl a träffa norske statsministern Kjell Magne Bondevik och möjligen hinna titta ut på SAF-kongressen och lyssna på dess debatter.

Och på torsdag kväll bär det så av till Göteborg för att under dagarna två ha kommunal rikskonferens där. Ett tusental moderata kommunalpolitiker samlas till intensiva diskussioner och debatter, och till ett avstamp inför valrörelsen. Alltid ett arrangemang att se fram emot - och denna gång blir alldeles säkert inte ett undantag. Allt inleds på fredag med att jag skall dra upp riktlinjer för vad en ny regering måste göra för förnyelsen av Sverige!

Stockholm den 23 mars 1998



Carl Bildt


PS. Det är inte bara med de stora företagen Sverige har problem. Det internationella IT-företaget IDG:s klassning av olika länder visar att Sverige tappar mark på detta område. Från att för några år sedan ha legat tvåa efter USA har vi passerats av både Finland och Danmark. Norden hävdar sig fortfarande väl som IT-region nummer två i världen - vilket tydligt visar våra möjligheter - men inom Norden tappar Sverige mark i förhållande till våra grannar. Det skall vi ändra på!









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]