|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v14/1998
30/3/1998
Syster/Broder,
När jag sitter på söndagskvällen och samlar ihop tankarna till detta veckobrev fångas jag av en intervju av Åke Ortmark i TV8 - f ö ett påtagligt piggt tillskott i en annars ganska trög mediavärld - med Bo Rydin, tungt men icke så publikt namn i näringslivet.
Lågmält ger Rydin en dyster bild av det som nu riskerar att hända med Sverige, med en tilltagande utflyttning av olika funktioner, där det som nu debatteras med Ericssons koncernlednings möjliga flytt till London bara är toppen på ett isberg.
Och Rydin säger det som borde vara en självklarhet i den politiska debatten, nämligen att vi borde göra allt vi kan för att attrahera jobb och företag till Sverige. Själv brukar jag säga att vi skall sträva efter att ha ett företagandeklimat som är minst lika bra som det bästa i Europa i övrigt, medan Rydin snarast betonar att det borde vara en bra bit bättre.
Under veckan som gick fortsatte dessa frågor att diskuteras. I onsdags försökte Percy Barnevik att förklara för Göran Persson att det verkligen krävs sänkta skatter för att klara Sveriges framtid. Och i onsdags var Lars Ramqvist inkallad till riksdagens näringsutskott för att ge sin syn på näringsklimatet. Hans budskap var minst lika bistert.
Det som nu kommer fram tydligare i den offentliga debatten är ett stämningsläge i den svenska företagsamheten som jag mötte med stor kraft när jag i höstas “återanknöt” till den svenska politiska debatten. Det var en markant annorlunda stämning hösten 1997 i jämförelse med våren 1995. Vart jag än gick mötte jag samma grundpessimism, med möjligheten till ett regeringsskifte i oktober 1998 som det som skulle kunna medföra en förändring.
Då återspeglades detta knappt alls i den offentliga debatten. En och annan debattartikel hade passerat förbi under åren, och åstadkommit en del debatt, men därefter hade ingenting hänt. Men i det tysta var det tydligt att det hade skett en större förändring. Och nu börjar detta att återspeglas också i den offentliga debatten.
Bo Rydin sade i TV8 att han knappast ansåg det meningsfullt att föra offentlig debatt om detta längre. Nu kommer utvecklingen att ha sin egen gång, sade han, och trodde att vi går mot en situation där vi kommer att se dramatiska beslut om utflyttning av t ex huvudkontor från Sverige.
För en äldre generation av företagare tror jag att denna diskussion upplevs som plågsam, därför att de växt upp i en situation då Sveriges fördelar var en självklarhet, medan den för en yngre generation, vars värld redan från början var gränslös, upplevs som tämligen irrelevant.
Därmed tror jag att det finns en tendens att vi underskattar det som redan håller på att ske i denna nya företagargeneration, inte minst i de snabbväxande informations- och kunskapsbranscherna. En enkät gjord av tidningen Computer Sweden sammanfattas i dess senaste nummer på följande sätt:
”Höga skatter och avgifter gör det svårt för svenska IT-företag att rekrytera utländsk personal. Samtidigt lockas gräddan av Sveriges IT-kunniga till de internationella konkurrenterna”.
Och Björn Algkvist, chef för Intentia, berättar om att företagsklimatet i Sverige tvingat dem att bygga upp utvecklingscentrum i Frankrike och i USA, och att företaget nu överväger att starta ett liknande i Indien.
”Det innebär inte att vi flyttar från Sverige. Utan att det är utanför Sverige som jobben skapas. Det är allvarligt. Inte för vårt företag, men för landet, säger Björn Algkvist.”
Och så är det förvisso. Diskussionen om det som tvingar Ericsson att kanske flytta sin koncernledning är diskussionen om toppen på ett isberg.
Sveriges marginalisering illustrerades på ett annat sätt på nytt i onsdags i samband med rapporterna från Europakommissonen och det Europeiska Monetära Institutet om vilka av EU:s medlemsländer som hade möjlighet att vara med i starten av den nya förenade euro-valutan.
Det förklarades att den svenska kronan inte var tillräckligt stabil för att Sverige skulle kunna accepteras som medlem. Regeringen hade sannolikt räknat med att man bara skulle notera att den inte ville vara med, men fick i stället ett politiskt underkännande som i sak var en allvarlig näsknäpp.
Och detta har konsekvenser för framtiden. Vi måste, för att få en möjlighet att vara med, uppvisa en stabil valuta under en längre tid. Det kräver att vi går med i växelkurssamarbetet ERM2, och det är också ett steg som vi moderater har krävt sedan lång tid tillbaka.
Samtidigt publicerade Europakommissionen sin senaste ekonomiska bedömning för EU i dess helhet liksom för dess medlemsstater. Och den visade ånyo att Sverige under 1998 och 1999 kommer att ha en långsammare ekonomisk utveckling än genomsnittet i EU, och en tydligt sämre utveckling när det gäller sysselsättning. Det dystra mönstret från tidigare år förefaller att fortsätta och fortsätta…
Veckans viktigaste politiska begivenhet i inrikespolitiken var utan tvekan den moderata kommunala rikskonferensen i Göteborg med början fredag morgon och avslutning lördag eftermiddag. Här samlades 1.100 moderata företrädare från landets alla delar för att i intensiva seminarier diskutera hur vi skall gå vidare med både den politiska debatten i stort och med den kommunala förnyelse som alla dessa företrädare arbetar med.
Det var ett möte med mycket god stämning. Att LO dragit i gång närmast gigantiska kampanjer för att svartmåla moderater föreföll inte att bekymra nämnvärt - snarare verkar det att få motsatt effekt genom att kampanjerna är så groteskt överdrivna. De visar så tydligt, att det inte är välfärden LO vill värna, utan den egna makten man är rädd om. Och de illustrerar dessutom hur beroende dagens socialdemokrati har blivit av LO:s kampanjapparat.
Som sig bör var skattefrågan i centrum på den kommunala rikskonferensen. Inte minst diskussionen om företagsklimatet, och därmed jobben, visar hur alldeles avgörande för Sveriges framtid det är att vi börjar att pressa tillbaka skattetrycket.
Jag presenterade huvuddraget i vårt nya förslag för att sänka inkomstskatten. Vi kommer att föreslå ett förvärvsavdrag, d v s möjligheten att dra av ca 10% av förvärvsinkomsten mot den kommunala skatten. Det ger en skattesänkning som för en ganska normal familj kan ligga på kring ca 1.000 kr i månaden. För den kommunala ekonomin skall det inte ha någon effekt, utan kostnaden ligger på statsbudgeten.
Finansieringen sker inom de ramar vi tidigare anvisat. Kostnaden kommer att ligga mellan 25 och 30 miljarder kr när vi lägger det slutliga och detaljerade förslaget i slutet av april som en viktig del av vårt alternativ till regeringens vårproposition.
Till denna sänkning kommer så vad vi vill göra med de kommunala skatterna. Medan socialdemokraterna successivt pressar upp dem, vill vi i stället pressa ned dem under de kommande åren. Förutsättningarna kan variera mellan olika kommuner, men absolut inte den moderata ambitionen.
Diskussionerna i Göteborg visade tydligt ihåligheten i den socialdemokratiska retoriken om att bara höjda skatter klarar kommunala
åtaganden. Den kommun som efter maktskifte i valet 1994 höjde kommunalskatten allra mest var Solna - med 1:45 skattekrona - som sedan dess blivit en symbol för en kommunal service som inte fungerar. De socialdemokrater som har det politiska ansvaret för vanvården av äldre har sedan dess fått avgå.
Och sådan är bilden runt om i landet. Sedan 1994 har skatterna höjts, men servicen har försämrats. Det finns ingen som vågar påstå att skolorna blivit bättre, sjukvården mänskligare och äldreomsorgen tryggare efter dessa stora skattehöjningar. I stället förefaller det som om problemen har blivit större.
Det finns en förklaring till detta. Kommunernas ledande företrädare - socialdemokrater - har helt enkelt inte brytt sig om att göra verksamheten bättre, eftersom de dels trott att mer pengar till gamla system skulle räcka, och dels ägnat sin kraft åt en massa andra saker som de egentligen inte skulle ha ägnat sig åt. Hur mycket kraft har de inte ägnat åt sina kommunala bostadsföretag, andra i grunden onödiga kommunala bolag eller åt att inrätta olika byråkratiska onödigheter som t ex kommundelsnämnder?
Vi vill att kommunerna skall koncentrera sin kraft och sina politiska resurser på det som är viktigt och avgörande.
Skolan och vården tillhör förvisso dessa områden.
Jag noterar med stort intresse att det nu håller på att ske en viss glidning i skoldebatten. Det utkast till program för grundskolan som centern presenterade i förra veckan var en tydlig förflyttning i vår riktning, vilket alldeles självklart är bra. Den tidigare samstämmigheten med folkpartiet och kristdemokraterna får därmed större bredd och tyngd.
Än intressantare var en ledare i Aftonbladet som inte kunde tolkas på annat sätt än att tidningen ställde sig bakom vårt förslag om ett nationellt institut för att kontrollera kvaliteten i skolorna, och var missnöjd med att regeringen så tydligt hamnat på bakkant i skoldebatten.
Skolfrågorna är viktiga för framtiden. Förra måndagen besökte jag det imponerande IT-projekt som drivs på Alströmergymnasiet i Alingsås, och som innehåller intressanta och bra inslag. Denna måndag kommer jag att besöka Rinkebyskolan i Stockholm, en gång ansedd som problemskolan framför andra, men nu med ett allt bättre anseende genom att skolledning fått större ansvar och möjligheter.
Den allmänna debatten handlar dock mindre om skola än om vård och omsorg. Tidningen Kommun-Aktuellt talar i sitt senaste nummer om en ”yrvaken” debatt som mest liknar ”auktionsverksamhet” där den som för dagen lovar lägst antal miljarder ”är en mes”. Men, som tidningen framhåller, så enkel är situationen inte.
Tidningen skriver, att ”de återkommande vårdskandalerna i Solna klarlägger med all tydlighet ett av äldreomsorgens allvarligaste problem - bristen på medicinsk kompetens.” Störst är sannolikt detta problem i de stora städerna, där kontakterna mellan kommuner och landsting fungerar sämre. Men det handlar också om en bristande politisk insikt om de vårdbehov som faktiskt finns hos många gamla. Resurser har helt enkelt använts fel.
Sjukvårdsdiskussionen på den kommunala rikskonferensen visade på en liknande situation. Här deltog såväl Läkarförbundets ordförande Anders Milton som Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall, och det fanns en stark samsyn mellan vad de hade att säga och vad många av de moderata företrädarna förde fram.
Vården lider av ett lednings- och organisationsproblem, sade Anders Milton, och Eva Fernvall höll med samtidigt som hon konstaterade att ökade resurser inte var någon lösning och i vissa fall t o m kunde göra situationen värre genom att blockera de nödvändiga förändringarna.
Förr eller senare kommer vi att få den breda diskussionen om landstingens vara eller inte vara som måste komma. Det är tydligt att dessa av de anställda - läkare, sjuksköterskor, övriga - ofta uppfattas som dåliga arbetsgivare med dålig förmåga att ge den vård som krävs. Men motståndet mot förändring kommer att vara stort. Landstingen behöver sjukvården lika säkert som sjukvården inte behöver landstingen.
Den vecka som nu inletts är veckan då vi långsamt börjar att närma oss påsken. Riksdagen har stängt ner sin verksamhet, och jag vet inte vart statsministern har tagit vägen. För min del inleds den med måndagsbesök i invandrartäta Rinkeby i norra Stockholm, fortsätter med besök vid stora datormässan i Älvsjö i mitten av veckan och besök i Malmö på torsdag för att bl a delta i stor debatt om Norden på det s k Malmö-mötet.
I morgon tisdag inleds de formella förhandlingarna om medlemskap i den Europeiska Unionen för Estland, Polen, Tjeckiska Republiken, Ungern och Slovenien, vilket är ett mycket viktigt steg. Hur lång tid dessa förhandlingar kommer att ta är ännu svårt att överblicka, men det förefaller just nu inte sannolikt att de skulle vara avslutade före det svenska ordförandeskapet våren 2001.
Viktigt blir nu att försöka säkra att fler länder kan komma med på tåget. Av speciell betydelse är Lettland, som kommit i fokus under de senaste veckorna genom en dramatisk försämring av förhållandet till Ryssland. I allt väsentligt handlar det om en serie grovt felaktiga ryska uttalanden riktade mot Lettland, och som den svenska regeringen också officiellt borde reagera mot, men till detta kommer interna svagheter i den lettiska politiken som det är en nödvändighet att åtgärda. Lettland går - liksom många andra länder - till val i höst, och allra senast efter det valet är det viktigt att man visar en politisk inriktning som skapar respekt för landets förmåga till långsiktig stabilitet.
Den ryska politiska scenen kastades alldeles över ända i måndags i förra veckan när Jeltsin plötsligt avskedade hela sin regering. I skrivande stund förefaller det sannolikt att Sergej Kirijenko kommer att bli ny premiärminister, men vilka effekter detta tumult i övrigt får på politiken
är svårare att ha någon bestämd mening om. Jag har svårt att frigöra mig från intrycket att det handlar om en av presidenten själv genererad kris som kommer att försena och möjligen försvåra det viktiga reformarbetet i ett känsligt skede. Jag hoppas att jag har fel, men lovar so oder so att
återkomma i ärendet när det är möjligt att göra en säkrare bedömning.
I torsdags bjöd jag Wei Jingsheng på lunch omedelbart efter det att han hade kommit till Sverige. Det förvånade mig att höra att ingen annan partiledare då hade visat intresse för att träffa honom. Trots då och då uppflammande debatt om Kina förefaller det som om medvetenheten här om vad som händer där
är begränsad.
Wei Jingsheng är förgrundsgestalten nummer ett i den kinesiska demokratirörelsen, och en person som under svåra omständigheter visat såväl integritet som mod. Att ge honom och det han företräder stöd är därför viktigt.
Det som han berättade för mig om hur han utsatts för hårdare övervakning efter det att hans fängelseledning fått utbildning i Sverige har sedan dess blivit föremål för betydande debatt. Jag skrev omedelbart till Göran Persson i ärendet, och han uttalade sig också mycket kritiskt om det som föreföll att ha skett.
Det gjorde dock inte andra. Den för detta program ansvariga professorn Göran Melander i Lund lyckades i media prestera ett antal uttalande som inte kan ses som annat än grovt omdömeslösa. Han sade att Wei Jingsheng förmodligen inte hade något intresse av att förbättra förhållandena i Kina, antydde att han inte visste vad han talade om och att han nog mest var ute för att få publicitet. Framför TV:n kände jag vrede inför det förakt för en person vars integritet och mod och principer blivit beundrat av världen som nu visades av en svensk företrädare.
Det påminde mig om den skam som en gång behandlingen av Alexander Solsjenitsyn var i samband med att han fick nobelpriset i litteratur. Då som nu verkade det vara förbindelserna med den sittande regimen som var viktigare än försvaret för principer. Liksom Solsjenitsyn kände Gulag bättre
än någon svensk, känner Wei Jingsheng insidan av det kinesiska fängelsesystemet bättre än någon svensk. Han har förtalats tillräckligt från ledningen i Beijing för att inte behöva bli förtalad av någon omdömeslös svensk professor.
Att utbilda fångvårdsadministratörer i ett Uganda på väg mot en bättre demokrati är någonting helt annat än att göra det i ett Kina vars ledning ytterst bygger på repression. Li Peng är visserligen inte längre premiärminister, men de som fattade beslut om att med stridsvagnar och mord möta demonstrationer i Bejings centrum sitter fortfarande vid makten och drar sig inte för att skicka i fängelse de som vågar tycka annorlunda.
Det är möjligt att det fanns de som på den tiden tyckte att det hade varit bra om vi hade bidragit med utbildningen av fångvårdsadministratörer i Hitlers Tyskland eller Stalins Tyskland. Alldeles säkert fanns det brister hos dessa.
Men hade inte detta gjort oss till medansvariga? Och inser vi inte vad det betyder för vår demokratiska trovärdighet när den person som mer än någon annan symboliserar arbetet för demokrati i Kina rapporterar om att hans cell fått fler övervakningskameror på grund av svenska insatser? Vi kan säga hur länge vi vill att detta aldrig var meningen, och det är säkert sant, men framstår allt mer som naiva i frågor där naivitet inte borde tillåtas.
Stockholm den 30 mars 1998
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
