Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v16/1998
15/4/1998

Syster/Broder,

När jag förra året försökte göra mig en föreställning av hur socialdemokraterna skulle lägga upp sin valrörelse, och därmed också sin vårproposition före valrörelsen, var jag alldeles övertygad om att man skulle föreslå eller skissera en mer eller mindre omfattande sänkning av inkomstskatterna också för låg- och medelinkomsttagare.

Såväl de sakliga som de politiska skälen för detta var, trodde jag då, starka. Politiskt för att ta vinden ur moderata segel. Sakligt därför att så gott som varje bedömare av svensk ekonomi anser att detta kommer att bli en nödvändighet. Och ekonomiskt dessutom för att det rimligtvis finns ett statsfinansiellt utrymme för det under de kommande åren.

Men jag fick igår finna mig i att ha fel när regeringen presenterade sin vårproposition. Den var väntad vad gällde den skönmålning av det ekonomiska läget som regelmässigt associeras med socialdemokratiska valbudgetar, inte alldeles oväntad vad gäller ytterligare en omgång budgivningar i den allmänna tävlan om vilket parti som denna vecka kan lova den största
ökningen av statsbidragen till kommunerna, men mer oväntad när det gällde den så gott som totala frånvaron av politik vad gäller hur skatter skall se ut och betalas i Sverige under kommande år.

Ändå är de allt högre skatterna ett allt tydligare samhällsproblem. Och jag har med stort intresse noterat att Aftonbladets ledarredaktion, som inte kan anklagas för att i onödan springa några moderata ärenden, i några ledare, senast igår, ansett samma sak.

Redan i måndags i förra veckan gick Aftonbladet ut och krävde, närmast som en blixt från klar himmel, "sänkt skatt på arbete" och hävdade att "också socialdemokraterna måste visa färg om skatterna före valet." Och samma dag som vårpropositionen presenterades följde man upp med en ledare som sade att "vårbudgeten som presenteras idag saknar skattepolitiskt helhetsgrepp och nytänkande."

Aftonbladets hårda omdöme är bara delvis rättvist. Vårbudgeten innehåller ett tydligt förord för att göra allt annat innan det kan bli aktuellt med några sänkta skatter över huvud taget. Högskattefundamentalismen går inte att ta fel på. Men samtidigt visar den ånyo att högskattepolitiken står inför sitt successiva sönderfall. I förra veckobrevet skrev jag en del om hur de höjda tobaksskatterna lett till starkt ökad smuggling och inte alls de inkomster man räknar med. De höjda skatterna hade blivit farliga för samhället och irrelevanta för staten. Och i vårpropositionen föreslår nu regeringen en sänkning.

Därmed ser vi ännu en i serien av Östros-reträtter i skattepolitiken. Det blev nödvändigt att ta bort förmögenhetsskatten för miljardärer när effekterna av den skatt socialdemokraterna återinfört blev alldeles orimliga. Det blev nödvändigt att sänka skatten på öl efter det att konsekvenserna av de socialdemokratiska skattehöjningarna blev alldeles orimliga. Denna skattesänkning på öl finansierades dock av en skattehöjning på tobak, som nu också den visat sig alldeles orimlig, och därför tas tillbaka. Förfarandet - att i full övertygelse höja en skatt, för att senare i vild reträtt tvingas att sänka den igen - borde nog kallas att
"göra en Östros".

Men det som regeringen uppenbarligen inte har insett är att det som är skadligt för miljardärer och för öl och för cigaretter kanske är skadligt också för vanligare löntagare och familjer. Att skattehöjningarnas orimliga konsekvenser i dessa fall kanske motsvaras av än mer allvarliga orimliga effekter på andra områden, med den skillnaden att dessa inte kan klara av sin situation genom att flytta utomlands eller att smuggla över gränserna.

Men någon inriktning på sänkt skatt finns inte alls i denna proposition. Inte ens när det gäller det mest genomdiskuterade av områden - vikten av sänkt skatt för att stimulera tjänster i hemmen - förmår man någonting alls. Den interna splittringen leder till handlingsförlamning i en fråga som såväl skulle kunna ge tiotusentals nya riktiga jobb omedelbart som på ett mycket påtagligt sätt skulle kunna förbättra jämställdheten i hemmen. Och inte heller när det gäller den viktiga frågan om att neutralisera de tydliga konkurrensnackdelar som livsmedelssektorn har genom höga dieselskatter, och det finns ett konkret utredningsförslag om detta, förmår man att antyda någon politik.

Aftonbladet pläderar nu för en inriktning mot en skattesänkning på ca 70 miljarder kr med utnyttjande av de marginaler i statsfinanserna som Konjunkturinstitutet visat på. Ett motiv för Aftonbladet är att ekonomin behöver stimulans för nya jobb. Också när det gäller hur vi skall få fram nya riktiga jobb saknar ju denna vårproposition egentlig politik för framtiden.

Vårpropositionen handlar till större delen om konjunktur, och till mindre delen om politik, om jag med detta begrepp inte menar valtaktik utan snarare inriktning av samhällspolitiken under de kommande åren. Den innehåller ingen skattepolitik värd namnet, ingen politik för tillväxt och nya jobb som kunnat noteras, ingen politik för förnyelse av den offentliga sektorn att nämna och självfallet alls ingen Europapolitik.

Vårpropositionen visar att det är traditionalismen som tagit överhanden och förnyelsen som fått stryka på foten. Ökade offentliga utgifter är viktigare
än sänkta skatter. Gamla budskap om att allt ordnas via höga skatter och
ökade utgifter dominerar över nytt tänkande om mer av frihet och mer av företagande.

Denna mandatperiod har visat att socialdemokraterna inte längre klarar av att sköta den offentliga sektorn. Skolpolitiken har varit i det närmaste död, och vad gäller vården inledde man med att avskaffa vårdgarantin, och har sedan dess passivt sett vårdköerna växa innan larm i TV om situationen i Solna ledde till att man kastade sig ut i partiernas överbudstävling om miljarder till den kommunala sektorn.

Men nya pengar till gamla system gör dessvärre ingenting bättre. De fyra ytterligare miljarder som nu utlovas till kommunsektorn utgör 1,3% av denna sektors inkomster. Även under den mycket djärva förutsättningen att dessa pengar inte hamnar i allmänna svarta hål eller i bostadsföretagens mångmiljardförluster kommer de knappast att göra någon skillnad alls.

En bättre skola får man genom en bättre skolpolitik. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Widar Andersson - undanträngd förnyare - skrev härom dagen i DN om hur hans erfarenheter med friskolor lett honom till slutsatsen, att
"det är fullt möjligt att driva en bra skola på de ekonomiska villkor som gäller i dag" och att "skolan behöver en reform där staten och oberoende sammanslutningar, från till exempel föräldraorganisationer och näringsliv, nära kontrollerar de enskilda skolornas kvalitet" och att "samtidigt ska varje enskild skola verka i en miljö där friheten och ansvaret för verksamheten lokalt är närmast total." Det är svårt att hitta någonting avgörande som i dessa avseenden skiljer Widar Anderssons uppfattning från min om vad som behöver göras för att få en bättre skola. Men det är inte svårt att se skiljelinjen mellan honom och hans regering, som tror att fler miljarder är det enda det handlar om.

Skola och sjukvård behöver förnyelse och förändring mer än vad de behöver fler miljarder. Utan förnyelse och förändring finns det t o m en risk att fler miljarder cementerar system som inte fungerar.

Men detta förmår inte socialdemokraterna. Det blir dubbelfel i deras politik när ökade utgifter bromsar såväl sänkta skatter som den förnyelse och förändring som krävs i de avgörande systemen. Risken ökar för att hela Sverige blir ett stort Solna - högre skatter och sämre service.

Just de oerhörda svårigheterna att tänka nytt och förnya är kanske det som allra mest utmärker socialdemokraterna. Innerst inne kanske en och annan inser att en ny tid kräver en ny politik, men de förmår inte att genomföra den. Och i valtider är det so oder so kraven på traditionalism från LO som styr det mesta. Däremellan blir det antingen hejdlös opportunism i opposition eller plågsamt framtvingade reträtter i regeringsställning. Någon väg eller vision för framtiden verkar man inte längre ha.

Och därmed ökar risken för att Sverige kommer att fortsätta att halka efter andra länder. OECD:s prognos för Sverige i förra veckan visar att de industrialiserade länderna under de närmaste åren kommer att fortsätta att ha en ekonomisk tillväxt under genomsnittet för den Europeiska Unionen. Ingen sensation - men i det faktum att så är fallet år efter år ligger en nationell tragik som den politiska debatten så gott som helt verkar bortse ifrån.

I regeringens vårproposition antyds inte ens att Sverige har några långsiktiga problem med tillväxten. Konjunkturuppgången - den starka, den eviga - löser allt. Som program inför ett val är det fattigt, tomt och farligt. De uppgifter vi står inför är större, viktigare och mer krävande
än vad regeringen verkar inse eller vågar redovisa.

Ett nytt anslag föreslås av regeringen i vårpropositionen. Med det byråkratiska namnet B11 föreslås ett särskilt anslag med möjlighet till omedelbara och obegränsade utbetalningar för att betala kostnader i samband med den förtida avvecklingen av kärnkraftverket i Barsebäck. Självfallet redovisas inga beräkningar av de belopp som det kan komma att handla om, direkt eller indirekt, på statsbudgeten. Men att de kommer att vara mycket stora kan ingen tvivla på.

Tänk om regeringen i stället var beredd till motsvarande satsning för att avveckla farliga kärnkraftverk i det f d Sovjetunionen eller farliga kolkraftverk i våra nordiska grannländer! Nu leder den förda politiken snarare till att dessa kommer att vara kvar längre, eftersom de kan komma att behövas för att leverera elektricitet till ett land som valt att skjuta sig själv i foten.

Den gångna veckan kommer internationellt främst att minnas för fredsavtalet om Nordirland. Den nuvarande omgången av våld har pågått sedan 1969, även om dess rötter ligger långt längre tillbaks i tiden än så.

Nu har, under ordförandeskap av den f d amerikanske senatorn George Mitchell, men med medverkan också av förre finske statsministern Harri Holkeri, utarbetats ett komplicerat avtal som säkerställer den nordirländska befolkningsmajoritetens möjlighet att vara kvar i Storbritannien samtidigt som den irländska republiken avstår från sina krav på "de sex grevskapen" och en all-irländsk dimension tillfogas när det gäller att hantera viktiga och angelägna frågor.

Nu kommer avtalet att gå till folkomröstning. Med all sannolikhet kommer det att godkännas. Men avgörandet fälls knappast där - det är inte majoriteterna som fört krig mot varandra - utan beror på om det motvilligt accepteras av de beväpnade grupper på bägge sidor - s k republikaner och s k lojalister - som fört terrorkrig mot varandra och mot varandras befolkningar.

Tiden kommer att ge svaret på den frågan. Men förutsättningarna borde vara bättre än vad de varit någonsin i modern tid.

Jag har haft speciella skäl att följa denna fråga. George Mitchell var nere i Bosnien några gånger och tittade på våra erfarenheter. Och själv hade jag anledning att under den tiden också besöka Irland och diskutera framkomstvägar. Segheten i den irländska konflikten var en nyttig påminnelse när vi brottades med våra problem på Balkan.

Och dessa fortsätter. Den 25 april går den s k kontaktgruppens ultimatum vad gäller Kosovo ut. Jag tänker återkomma till frågan inför den tidpunkten.

Men viktigare för oss är den konflikt som vi sett blossa upp mellan Lettland och Ryssland och som jag ju kommenterat i tidigare veckobrev. Idag flyger statsminister Göran Persson till Riga på snabbesök på inbjudan av den lettiske presidenten Ulmanis för att såväl informera sig som att ge stöd åt Lettlands arbete med att lösa sina problem i enlighet med de principer och den politik som förenar länderna i den Europeiska Unionen. Därmed markeras också ett tydligt avståndstagande till den typ av brutal verbal aggression mot Lettland som vi sett demonstrerad inte minst av Moskvas borgmästare Luzjkov.

Det är ett utomordentligt gott initiativ av Göran Persson att åka till Riga på detta sätt. Han fullföljer en modern svensk tradition av ett aktivt engagemang för säkerhet, stabilitet och samarbete i Östersjö-området. Och han gör det med en politisk linje som också har mitt fulla politiska stöd.

Dagens lettiska situation är besvärlig. Med pågående regeringskris och förestående val i höst. Påtaglig partisplittring, akut konflikt med Moskva och viktiga uppgifter när det gäller förberedelserna för att försöka att komma med på förhandlingståget om medlemskapet i EU. Och situationen kan lätt förvärras. I början av hösten går avtalet som ger Ryssland rätt att ha kvar en stor strategisk radaranläggning vid Skrunda på den kurländska halvön ut, och det tusental ryska militärer som finns där idag skall då lämna. Det är viktigt att det avtalet, som ingicks med bl a svensk och amerikansk hjälp, fullt ut respekteras av alla dess parter.


Stockholm den 15 april 1998



Carl Bildt

PS. Biståndsminister Schori gjorde i påskhelgen sak av att jag i mitt förra veckobrev motsatte mig förslaget om ökade biståndsanslag, och hänvisade till den akuta svältkatastrofen i Sudan. Nu ser jag dock i vårpropositionen, att regeringens höjning av biståndet till tredje världen inte kommer att ske förrän år 2001. Jag hoppas att biståndsministern inte kommer att vara likgiltig inför det som händer i Sudan under de två och ett halvt år som återstår tills dess.









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]