Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v17/1998
20/4/1998

Syster/Broder,

Genom den socialdemokratiska pressen bedrivs nu klappjakt på Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall för att hon råkat säga någonting som inte alldeles passade i den aktuella socialdemokratiska uppläggningen av valrörelsen. Men det hon sade - att en bättre vård inte enbart eller ens främst handlar om mer pengar, utan om en förmåga till förändring och förnyelse av det sätt på vilket vi organiserar vården - är en självklarhet för alla dem som sysslat mer seriöst med dessa frågor.

Jag tycker att klappjakten på Eva Fernvall visar dels att socialdemokratiskt tal om att man skall lyssna på fackliga organisationer inte är mycket värt om dessa råkar uppträda som någonting annat än megafoner för partibudskapet och dels att det sakliga intresset för att förnya och förbättra sjukvården verkar vara tämligen skralt.

Och det stämmer väl med bilden av hur man skött dessa frågor under denna mandatperiod. Tankar om mer grundläggande förnyelse av sjukvården har bestämt lagts åt sidan. Husläkarsystem och vårdgaranti, som markerade inledningen på en sådan förnyelse, har man avskaffat. Socialdemokraterna lever i en värld där landstingens totala makt över vårdens organisation inte får ifrågasättas.

Och då går det som det går. Att man sedan drabbas av valfeber när valet närmar sig och i snabb följd utlovar en serie av nya miljarder i statsbidrag förändrar dessvärre mycket lite av detta. Nya pengar i gamla system är inte alltid av godo. Och den typ av förändring som företrädare för läkare och sjuksköterskor nu efterlyser har detta föga att göra med.

Jag ser i tidningarna hur socialdemokraterna lägger stora pengar på annonser där man frågar om sänkt skatt ger en bättre skola eller en bättre vård. Det som är värt att notera är att de främst handlar om att man vill rida spärr mot sänkta skatter, inte om att föra fram en politik för en bättre skola eller en bättre vård. Omsorgen om det höga skattetrycket betyder uppenbarligen mer än omsorgen om kvaliteten i de olika offentliga systemen. Talande - om än inte förvånande.

Den gångna veckan har annars inneburit att diskussionen om högskattesamhällets successiva sammanbrott tillförts nytt bränsle genom att Lars Engquist inlett sin karriär som statsråd med att säga att man kanske skall införa speciellt sänkta skatter för idrottsmän för att förmå dem att stanna i Sverige. Statsministern markerade omedelbart viss distans till detta senaste hål i schweizerosten. Men sagt var sagt och det hela passade väl i det mönster som vi så tydligt har sett.

Fattigt folk, fastigheter och föda kommer av allt att döma att drabbas allt hårdare av det höga skattetrycket, men i övrigt kommer vi sannolikt att se att utvecklingen tvingar fram det ena hålet i systemet efter det andra för att förhindra att dess skadeverkningar blir alltför stora.

Allt fler i debatten befinner sig nu på en linje som ifrågasätter regeringens frånvaro av annan politik än högskatteförsvar.

Jag har under helgen läst Gunnar Wetterbergs intressanta bok ”Nästa Sverige” där denna socialdemokratiske förnyare på Kommunförbundet tydligt vill byta linje också i skattepolitiken.

Han är mycket tydlig på att ”den samlade skatten på arbete måste ner”, och säger också att betydande sänkningar är möjliga i det lite längre perspektivet. När han talar om att ta ner det samlade skattetrycket från dagens ca 54% av den samlade ekonomin till 40-45% på ca tio års sikt så är det en målsättning som jag inte har några svårigheter att ansluta mig till.


Jag ser dessutom att Aftonbladet på ledarplats i dag fortsätter sin kampanj mot regeringen, konstaterande att ”av ideologiska skäl håller LO och socialdemokratin fast vid motståndet mot att sänka skatten på arbete, att subventionera hushållsnära tjänster”, och levererar en föga smickrande men i allt väsentligt korrekt bild av socialdemokraternas politik just nu:

”Företagsägande miljardärer beviljas sänkt skatt liksom utländska högavlönade experter, och förmögenhetsskatten skall sänkas. Men låginkomsttagarna får inte en krona, och sänkt skatt för tjänster som skulle kunna öppna för jobb för dem med de lägsta inkomsterna, de arbetslösa, finns det ‘inget utrymme’ för.”

Att socialdemokraterna driver kampanj mot mig och andra moderater, och försöker att framställa varje form av skattesänkning som kommer alla till del som inledningen till nationens undergång är en sak. Men skulle man inte i alla fall kunna lyssna till de inom den egna rörelsen som allt tydligare ifrågasätter den kortsiktighet, skevhet och grundläggande orättvisa som ligger i den socialdemokratiska politiken?

Från regeringens sida påpekas nu ständigt att sysselsättningen i mars innebar en förbättring i jämförelse med mars förra året. Och det är både riktigt och glädjande. Men fortfarande är sysselsättningen tydligt sämre än vad den var när Göran Persson blev statsminister och började att utfärda sina olika löften om hur snabbt allt skulle förändras till det bättre.

Och även om man generöst utgår från regeringens egna glädjekalkyler är sysselsättningsutvecklingen ytterligt svag. Lägger vi ihop den öppna arbetslösheten med de olika arbetsmarknadspolitiska programmen och med den arbetsmarknadsmotiverade utbildningen så kommer den totala arbetslösheten
år 2001 i regeringens egna prognoser inte ens ner under 10%.

Kostnaderna för detta är mycket höga. En undersökning vid högskolan i Växjö uppskattade kostnaden för skattebetalarna för arbetslösheten till ca 150 miljarder kr. Detta skall jämföras med att sjukvården kostar landstingen ca 90 miljarder kr och grund- och gymnasieskolan tillsammans ca 70 miljarder kr.

Skulle vår politik under de kommande åren kunna leda till en halvering av arbetslösheten skulle detta således kunna leda till att det frigjordes resurser som motsvarade mer än vad hela grund- och gymnasieskolan idag kostar eller nästan lika mycket som sjukvården kostar landstingen. Vinsterna med en politik som skapar förutsättningar för nya riktiga jobb är således mycket, mycket stora.

Statsminister Persson talar om vikten av att föra en politik som får ner den börda på statsfinanserna som räntebetalningarna på statsskulden innebär. Jag håller helt och hållet med om detta. Men det är konstigt att han inte verkar inse vikten av att föra en politik som tar ner den ännu mycket större börda som arbetslösheten innebär.

Men den socialdemokratiska politiken är tämligen selektiv. Under veckan som gått har vi försökt att få lite klarhet i det nya anslag på statsbudgeten som med beteckningen B11 skall finansiera förtidsavvecklingen av kärnkraften. Regeringen vill ha riksdagens tillstånd till omedelbara och obegränsade utbetalningar av skattepengar för att klara av detta.

Ingen annan fråga är så viktig att den lett regeringen till att begära fullmakt för omedelbara och obegränsade utbetalningar av detta slag. Den må tro att skolan bara handlar om pengar, men inte ens med den felaktiga grundsynen är skolan lika högt prioriterad som förtidsavvecklingen av kärnkraften.

Ett utomordentligt rimligt krav är att riksdagen får ta ställning till de belopp som avvecklingspartierna, direkt eller indirekt, är beredda att betala ut. Vi kommer att utnyttja riksdagsordningens och regeringsformens samtliga tillgängliga möjligheter för att åtminstone säkra riksdagens och allmänhetens insyn i denna lika slutna som dyrbara och onödiga process.

Vi har begärt att regeringen omedelbart skulle lämna riksdagens partier information om de ersättningsförhandlingar som pågår. Men det kravet avvisades med vändande post.

Tydligt är att det går trögt i dessa förhandlingar. Det fanns en uppgörelse som var praktiskt taget klar och som gick ut på att statliga Vattenfall
övertog ägandet av Barsebäck i utbyte mot att dess nuvarande ägare Sydkraft erbjöds ett motsvarande ägande i de statsägda fyra kärnkraftsverken vid Ringhals. Regeringen beordrade Vattenfall att skänka bort två kärnkraftverk till Sydkraft.

Men den uppgörelsen havererade när den fälldes av statliga Vattenfalls styrelse. Detaljerna i hur detta gick till känner jag inte till. Och sedan dess har komplotten blivit än knepigare genom spelet att med en försäljning av Stockholm Energi till Vattenfall till ett tydligt underpris försöka att på ett eller annat sätt kompensera Vattenfall för att man tvingar dem att skänka bort kärnkraftverk som representerar tillgångar värda tiotals miljarder kronor. Men nu verkar det som om också affären med Stockholm Energi håller på att gå i stöpet.

Det är ett tyst spel med skattebetalarnas miljarder och tillgångar som pågår bakom kulisserna. Och intresset av att ge insyn i detta är alldeles obefintligt.

De sakliga argumenten för avvecklingspolitiken presenteras aldrig - alldeles säkert för att de är svåra att finna. Inom EU svarar i dag ca 140 kärnkraftaggregat för ca en tredjedel av produktionen av elektrisk energi. Skulle EU börja förtidsavveckla kärnkraften skulle det leda till att utsläppen av koldioxid ökade med ca 700 miljoner ton årligen, vilket skulle göra varje möjlighet för EU-länderna att leva upp till sina globala miljöåtaganden helt illusorisk.

Inom EU intensifieras nu förberedelserna för det stora beslutet om valutaunionen vid det extra toppmötet den 2 maj. I fredags tog Finlands riksdag sitt viktiga beslut om fullt deltagande, ett beslut som fattades gemensamt av moderater, liberaler, socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Och som en konsekvens av detta börjar nu räntemarginalen mellan Finland och Tyskland att praktiskt taget försvinna, medan en sådan ju ligger kvar i fallet Sverige. Trots sjunkande räntor betalar vi i dag högre räntor i Sverige än i våra EU-grannar Finland och Danmark, och skälet
är självfallet den vacklande politiken när det gäller det europeiska valutasamarbetet.

I anslutning till statsminister Göran Perssons snabbesök i Riga i onsdags meddelade den lettiska regeringen att den genomför vissa lättnader i sin medborgarlagstiftning i enlighet med de rekommendationer som lämnats av bl a EU. Det var ett välkommet och viktigt besked. Men dessvärre innebär det inte att vi nu kan luta oss tillbaka och säga att allt löst sig till det bästa.

Under en ganska lång tid har vi sett hur relationerna mellan Ryssland och de baltiska staterna gradvis förbättrats. Men det som inträffat under den senaste månaden har visat hur snabbt allt kan förändras. Vi har sett gamla reaktionsmönster snabbt komma tillbaka i den ryska politiken, och inte minst har vi sett hur hetsjakt mot baltiska länder blivit ett spelkort i den ryska inrikespolitiken. De uttalanden som gjorts av Moskvas borgmästare Lusjkov bådar mycket illa för en framtid där han skulle kunna bli Rysslands president.

För Sverige är det en utomordentligt viktig uppgift att förankra en fast och tydlig politik i dessa frågor inom EU och i en tydlig dialog med USA. Att den uppgiften måste prioriteras högre av vår utrikesledning framgår med stor tydlighet av en artikel i den ansedda tidskriften The Economists senaste nummer, där en stor översikt över Östersjöfrågorna också innehåller en ganska så svidande vidräkning med det man uppfattar som en vacklande svensk politik i dessa frågor:

“Although the biggest country in Scandinavia, Sweden has yet to find its feet in its new backyard. Swedish companies are making inroads into the Baltic markets, but political steps are more hesitant. ‘Stockholm keeps coming up with new ways of doing simple things in ever more complicated ways, says a diplomat from a neighbouring country. It often offers help in the form of splashy gestures, as when the prime minister rushed off to Riga this week to show solidarity with beleaguered Latvia. This preference for words over deeds stems largely from Sweden’s neutrality. Whereas the Soviet Union forced neutrality on Finland, Sweden was non-aligned out of piety. The ardent anti-communist, pro-NATO, pro-American Balts grate on many Swedes. Sweden is happy to have its own robust defence against any potential adversary (Russia), but finds it hard to handle other countries with the same fears and ambitions.”

Alldeles rättvis är denna beskrivning knappast, men att det är denna bild som tydligen finns utanför våra gränser är illa nog. Utrikesledningen har all anledning att också ge bilden av vår säkerhetspolitiska roll i
Östersjö-området starkt ökad tyngd. Gamla klyschor från förr i världen har mycket lite att göra med den nya verkligheten och de nya utmaningarna.

På lördag denna vecka går den s k kontaktgruppens ultimatum när det gäller utvecklingen i Kosovo ut, och vi kommer att se hur den frågan åter dyker upp prominent på den internationella dagsordningen. I dagarna reser USA:s biträdande utrikesminister Strobe Talbott runt i Europa för att förbereda de ställningstaganden som då kommer att krävas.

Två dagar före, torsdagen den 23 april, kommer det i Serbien att hållas ett referendum om huruvida man skall tillåta deltagande av internationella medlare i samtalen mellan serber och albaner om Kosovo. Svaret, framdrivet inte minst av media, kommer att bli ett mycket tydligt nej.

Ändå är det åt det hållet som utvecklingen nu går. Jag tillhör dem som tycker att det var klokt att ge både serber och albaner en respit på fyra veckor för att ge också dem möjlighet att börja att förbereda mer seriösa samtal. Och vi har också sett en intensiv om än inte alltid konstruktiv process i bägge läger där man internt och externt vägt olika möjligheter fram och tillbaka.

Det är en illusion att tro att det finns någon snabb och enkel lösning. Gapet mellan de bägge parterna är stort, och de interna svårigheterna i bägge läger dessutom betydande. Av allra största vikt är dock att förhindra att det upptrappade våldet - från bägge sidor - leder till att varje form av samtal omöjliggöres.

Sanktioner i olika former är knappast en framkomlig väg. Däremot tror jag att det är dags att diskutera möjligheten av en internationell truppnärvaro längs gränsen mellan Kosovo och Albanien för att förhindra att de incidenter som förekommit där leder till en allt värre situation.

En sådan närvaro har begärts av Albanien självt i en framställan till NATO. I Makedonien finns en motsvarande styrka, denna gång under FN, i vilken också Sverige deltar med ett 40-tal soldater. Jag tycker att Sverige skulle vara berett att diskutera deltagande i en internationell styrka längs gränsen i Albanien. Att den på ett eller annat sätt, parallellt med situationen i Bosnien, knyts till NATO tror jag bara kommer att ge den ökad tyngd.

Vårt engagemang i säkerhetsfrågorna på Balkan är viktigt också för vår politik när det gäller Baltikum. Vi kommer aldrig att kunna begära att andra engagerar sig i säkerheten i vår del av Europa om vi inte är beredda till ett konkret engagemang i andra delar av Europa.

Under de närmaste dagarna kommer Stockholm att besökas av delar av den gemensamma regeringen för Bosnien. Att de tillbringar större delen av veckan i Sverige är någonting man kan ha en del synpunkter på mot bakgrund av de ofullbordade arbetsuppgifter de har på hemmaplan, men nu är det en gång för alla så att dessa inbjudningar till främmande länder ofta uppfattas som mer lockande än trälande i dagspolitikens motsättningar på hemmaplan.

Men besöket kan vara av värde. Banden mellan Bosnien och Sverige är betydande mot bakgrund av det stora antal människor från Bosnien som nu söker sig en framtid i vårt land, eller som med Sverige som bas, och de nya erfarenheter detta gett, kommer att söka sig tillbaka för att hjälpa till med återuppbyggnaden av sitt eget land.

För min del går veckans måndagsresa till Örebro för möten med studenter på Högskolan och mer sedvanligt öppet möte på kvällen. På onsdag håller jag ett större anförande om den ekonomiska politiken på Industriförbundets
årsmöte i Stockholm. På torsdag och fredag blir det så partiordförandemöte i European Democrat Union i Salzburg i Österrike, men där kommer vi att företrädas av Lars Tobisson, eftersom vi här hemma har både utrikesnämnd på fredag och sedan det stora mötet med alla moderata föreningsledare från hela landet på Arlanda under den kommande helgen.

Stockholm den 20 april 1998



Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]