Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v18/1998
28/4/1998

Syster/Broder,

”Socialdemokraterna behöver högerspöket”, ser jag att tidningen Arbetet skriver i en ledarkommentar till situationen i valrörelsen.

Jo, så förefaller det i hög utsträckning att vara. Så värst mycket mer än allmän skönmålning av det ekonomiska läget verkar man ju inte ha när det gäller egen politik, och därmed blir det så mycket viktigare att ägna sig
åt att skrämmas med det som statsministern konsekvent väljer att kalla
”högern”.

Det är ju också detta som är det alldeles dominerande temat i den omdiskuterade stora kampanj som LO har bedrivit över landet under de senaste veckorna. Här sägs ju praktiskt taget ingenting alls om vad man vill, utan hävdas i största allmänhet att det var LO som ”räddade landet” och att det nu bara gäller att se till att Bildt och hans gelikar inte får möjlighet att ”förstöra” det igen.

Den intellektuella halten i denna kampanj har varit föremål för åtskilliga kommentarer. Men ingen av dem som jag sett har varit så förödande som den som levererades av krönikören Kajsa Olsson i senaste numret av tidningen Kommunalarbetaren.

Hon skrev, att hela kampanjen byggde på ”en tanke lika tunn som en soppa kokad på skuggan av en duva som dött av svält.”

Det kan nog inte betraktas som ett särskilt smickrande omdöme.

Kajsa Olsson avslutar sin krönika med att meddela att detta är hennes sista krönika i Kommunalarbetaren. Jo, det kan man lätt föreställa sig. Men som avskedssalut hette det i alla fall duga. Och en och annan kampanjarbetare som troget burit runt det av LO utsända budskapet hann säkert sätta både det ena och det andra i halsen.

Den socialdemokratiska valrörelsen innehåller ständigt uppslag till kommentarer och frågor när den försöker att veckla in sig i olika saker. Inte minst är det skattepolitiken som bereder regeringen svårigheter.

Innovationsförmågan när det gäller att hitta på argument mot skattesänkningar brukar det inte vara något större fel på, men frågan är om inte statsministern i detta avseende klart tog ledningen i sitt parti när han var i Malmö i onsdags och bl a hade att förklara varför man var mot det borgerliga förslaget om skattestimulans till nya tjänstejobb i hemmen.

Jo, sade han, förslaget var ”dumt och kortsynt” därför att ”vi ska inte rycka bort människor från den arbetsmarknad som vi vet kommer att behöva att rekrytera personal”. Detta enligt TT:s referat från mötet.

Att ge arbetslösa individer ett riktigt jobb är således att ”rycka bort dem från arbetsmarknaden”, och enligt socialdemokraterna är det tydligen bättre att de går och harvar på a-kassa intill dess att det finns arbeten som är ideologiskt mer acceptabla från deras utgångspunkt.

Socialdemokraterna vill helt enkelt inte ”rycka bort” individer från arbetslösheten. Där skiljer vi oss uppenbarligen åt. Det vill jag. Och det förslag om stimulans av tjänstesektorn som vi lagt fram tillsammans med folkpartiet och kristdemokraterna är alldeles utomordentligt i detta avseende.

Till det kommer att förslaget är av mycket stor betydelse när det gäller att faktiskt förbättra förutsättningarna för jämställdhet för moderna kvinnor och i moderna familjer. De skulle få en konkret möjlighet till hjälp med vård och annat i hemmen, med den ökade frihet för dem som detta utan någon som helst tvekan skulle medföra.

Ingen annan konkret åtgärd skulle på så kort tid kunna göra så mycket för jämställdheten som denna. Och alldeles säkert skulle den betyda oändligt mycket mer än de olika kvoteringsoperationer i olika politiska organisationer som socialdemokrater ofta ägnar sig åt. Övningar som knappast hjälper män och kvinnor som har svårt att få jämställdheten att fungera i det stressade hemmet.

Men socialdemokraternas ideologi blockerar. I det här fallet blockeras ett förslag som dels skulle ge nya riktiga jobb och dels innebära en klar och konkret åtgärd för jämställdheten. ”Dumt och kortsynt”, säger statsministern. Klokt och långsiktigt, säger jag, fast övertygad om att jag på den punkten har en alldeles överväldigande majoritet av landets moderna kvinnor med mig.

Nya jobb behövs verkligen i dagens och morgondagens Sverige. Det är inte min uppgift att vara ständig konjunkturbedömare, men jag kan inte låta bli att notera de olika bedömningar som kommer mig förbi, och som samtliga visar en klart mindre optimistisk bild av sysselsättningen än den som regeringen försöker att kolportera ut.

I går måndag kom Företagarna med sin konjunkturbedömning som varnade för
”våreufori”, talade om ”fortsatt svag sysselsättningsutveckling” och sade att ”även om det finns chans till att öka produktion och därmed sysselsättningen väljer många småföretagare att möta den ökade efterfrågan med övertid” p g a de regler som gäller på den svenska arbetsmarknaden.

Och i dag tisdag har Industriförbundet presenterat sin senaste konjunkturbedömning. Man tror att ”uppgången blir både svagare och mer kortvarig än tidigare toppar” och tror att ”mot slutet av 1998 och under 1999 dämpas åter utvecklingen.” Och det leder till att medan sysselsättningen sjönk med ca 40.000 jobb förra året kommer den att öka i
år med ca 16.000 jobb för att därefter sannolikt ligga tämligen oförändrad under 1999. Man räknar dock med att den öppna arbetslösheten kommer att stiga redan under nästa år.

I vad som dessvärre blivit sedvanlig ordning visar dessutom dessa rapporter att vår ekonomi utvecklas ”svagare än genomsnittet inom EU och lägst i Norden”. Och detta har sin grund i företagandeklimatet i Sverige.

I tisdags publicerades den årliga stora konkurrenskraftsundersökningen av International Institute for Management Development (IMD) i Lausanne i Schweiz. Tillsammans med motsvarande undersökning av World Economic Forum
är detta de två stora respekterade internationella studierna av länders relativa konkurrenskraft.

Och åter halkade Sverige ner, denna gång från platsen 16 till platsen 17, och bekräftar därmed den utveckling som inneburit att Sverige enligt IMD under denna mandatperiod gått från plats nio till plats 17 i denna undersökning. Föga smickrande, och dessutom med påtagliga konsekvenser för vår ekonomiska utveckling.

Intressant är att notera hur IMD bygger upp sin undersökning med värdering av olika faktorer för olika länder. Sverige klarar sig här påtagligt bra när det gäller företagsledning, där vi hamnar på plats sex, medan vi dras ner närmast katastrofalt av det som kallas ”government” och som sammanfattar hur landets politik påverkar dess konkurrensförutsättningar. Här kommer vi, mindre smickrande, på plats 35 av de olika länderna.

Politiken drar ned Sverige. Det är det tydliga budskapet från IMD. Och det
är ju i grunden ett ganska hoppingivande budskap, eftersom vi har en möjlighet att ändra politiken och förbättra Sveriges förutsättningar redan från oktober i år.

Det är intressant att notera att IMD ser vad man kallar norra Europa som ett av de intressantaste tillväxtområdena i världen just nu. Men samtidigt som man pekar på den imponerande utvecklingen i länder som Holland och Finland noterar man uttryckligen att Sverige avviker från denna bild. Först och främst genom sitt tydligt skadliga skattesystem, som nu t o m får viktiga företag att överväga att flytta viktiga funktioner ut ur landet.

Och skatterna är förvisso höga. Jag såg att Anders Isaksson i Dagens Industri konstaterade att av de ca 208 miljarder kr som vår ekonomi ökat sedan 1994 har inte mindre än ca 179 miljarder kr gått i skatt. Fyra av fem nya kronor har direkt gått i skatt vi har haft en ”nationell marginalskatt” på ca 80% under dessa år. Inte konstigt att Sverige tyngs ner!

Att börja att sänka skatter är alldeles avgörande för att klara jobb, tillväxt och ekonomi under kommande år. Och det är också det som kommer att bli huvudbudskapet när vi moderater i morgon, onsdag 29 april, presenterar vårt alternativ till regeringens vårproposition.

Jag skall inte här och nu föregripa vad vi har att säga. Men vår grundläggande inställning ligger mycket nära vad den socialdemokratiske partimedlemmen Klas Eklund, numera på SE-Banken, formulerade i ett månadsbrev i dagarna:

”I detta läge borde regering och riksdag utnyttja läget till att genomföra viktiga strukturåtgärder för att stärka den långsiktiga tillväxten och öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I stället väljer regeringen att ta i anspråk en stor del av budgetutrymmet till nya utgifter i den kommunala sektorn. Det finns därmed en betydande risk att de oförnekliga framgångarna vad gäller saneringen av statsfinanserna samt det cykliska uppsvinget döljer underliggande strukturproblem och bromsar erforderliga strukturreformer. I så fall blir den nu upplevda stabiliteten inte särskilt långvarig.”

Men även här finns hopp! Även om jag kanske tror att sannolikheten för att riksdagen nu kommer att ansluta sig till de förslag vi kommer att lägga fram är liten, finns dock möjligheten att ge politiken en vettigare inriktning i september.

Förutsättningarna för borgerlig samsyn är dessutom goda när det gäller huvudlinjerna i politiken. Jag läste med intresse det valmanifest som folkpartiet presenterade i söndags. ”Sverige har mer än alla andra länder präglats av socialdemokratiskt tänkande. Ett resultat är ekonomisk stagnation”. Och man framhåller också betydelsen av sänkta skatter. Vi har lite olika uppfattningar om var man skall börja och hur snabbt man går fram, men vad gäller politikens mål fler riktiga jobb och vad gäller dess medel sänkta skatter och minskade regleringar är det mer som förenar än som skiljer.

Jag tycker t ex att det är viktigt att så snabbt och så tydligt som möjligt göra de skattesänkningar som gör att vi kan hålla den 30/50-princip för inkomstskatterna som vi alla lovade i samband med den stora skattereformen.

I fredags hade vi utrikesnämnd på Slottet i Stockholm, och ännu en gång kom ett av dessa sammanträden att domineras av frågan om den främmande undervattensverksamheten mot Sverige.

Utrikesnämndens sammanträden är hemliga. Men skulle det en gång skrivas en historia om dess verksamhet är jag övertygad om att hanteringen av ubåtsfrågan under 1980- och 1990-talen kommer att anses tillhöra denna församlings mest dramatiska och laddade episoder. Under sammanträde efter sammanträde under snart två decennier har laddade meningsbrytningar avspeglat olika bedömningar av såväl Sveriges säkerhetspolitiska läge som det sovjetiska imperiets karaktär. Och inte sällan har inrikespolitiken legat tät över nämndens konfrontationer kring detta ämne.

Jag minns Olof Palmes vrede och Lennart Bodströms förvirring. Jag minns Ingvar Carlssons uppskruvade indignation och Roine Carlssons tydliga skräck för hela frågan. Och i grunden handlade allt om samma sak: allt skulle spelas ner, helst definieras bort, i all synnerhet inte anses ha några konsekvenser, och framför allt under inga som helst omständigheter kunna härledas till andra sidan Östersjön och Sovjetunionen.

Nu satt vi där plötsligt en vårdag 1998 med ett uttalande av den ryske marinchefen som syntes säga, att jovisst hade Sovjet någon gång kring 1970 satt upp speciella marina s k spetsnaz-förband som med sofistikerad utrustning och bl a speciella miniubåtar hade att förbereda operationer mot främmande länders marina basområden. Och ett sådant förband fanns förvisso också direkt underställt chefen för Östersjö-flottan.

Efter decennier av förnekanden, som man på sina håll med plågsamt påtaglig iver lapat i sig, meddelades nu att dessa förband funnits, att miniubåtarna finns och att de har tämligen exakt de uppgifter som vi spekulerade om i ubåtsskyddskommissionen våren 1983.

Och till yttermera visso förklarade försvarsminister von Sydow att det nog var så att man numera också inom regeringen hade information om att det var på det här sättet. Att andra regeringsföreträdare för samma socialdemokratiska parti under tidigare år gått till tämligen vildsinta utfall mot mig när jag påstått detta fanns det för dagen ingen speciell anledning att påpeka. Inte heller att fråga varför det skulle behövas ett uttalande av den nye ryske marinchefen för att få regeringen att meddela detta.

Jag hoppas nu att regeringen går vidare och försöker att få fram mer information. Jag är dock inte övertygad om att det kommer att vara alldeles lätt. Förbandet ifråga finns, att döma av marinchefens uttalande, fortfarande kvar inom Östersjö-flottan, och det finns därmed säkert bestämda gränser för öppenheten.

Men vi måste forska vidare. Det handlar om en central del av vår moderna säkerhetspolitiska historia. Jag kan förstå att man på sina håll helst skulle vilja glömma alla dessa debatter. Men historien är inte alltid så glömsk som man på sina håll skulle vilja.

På utrikesnämnden hade vi också en möjlighet till en kort diskussion om utveckling i och kring Kosovo. Jag uttryckte min mycket starka oro för den upptrappning i gränsområdet mellan Kosovo och Albanien som jag då tyckte mig se, och som under dygnen sedan dess blivit mycket påtagligare och mycket farligare.

Allvaret i situationen kan inte underskattas. I slutet av mars handlade det om vissa strider i ett område i centrala Kosovo. Nu sker allvarligare sammanstötningar, med rapporter om döda varje dag sedan en tid tillbaka, i gränsområdet till Albanien. Beväpnade albanska grupper på väg över gränsen möter den serbiska armén.

Och till detta kommer en upptrappning sporadiskt också i andra delar av området. Delar av denna handlar om att militanta albaner attackerar och dödar sådana som de uppfattar som villiga att arbeta tillsammans med serberna. Vi ser hur flyktingströmmar av både albaner och serber börjar att
öka.

I morgon onsdag sammanträder den s k kontaktgruppen i Rom för att diskutera
åtgärder. Vissa sanktionsbeslut mot Belgrad kommer då att fattas. Effekterna av dessa är dock mest symboliska och möjligen t o m kontraproduktiva. Det som krävs är kreativ diplomati och förmåga också till militär kraft.

En internationell militär styrka borde så snart som möjligt placeras ut i gränsområdet mellan Albanien och Kosovo. Därmed kunde man begära att den serbiska arméns närvaro i dessa områden reducerades markant samtidigt som det skulle vara möjligt att möta påståenden om omfattande infiltration av olika typer av gerilla och terrorister.

Om det ännu finns beredskap att ta detta steg vet jag inte. EU är fortfarande lätt handlingsförlamat av att man inte riktigt har instrumenten för samordning av politik på dessa områden. Vår egen riksdag fattar i morgon beslut om att godkänna Amsterdam-traktaten med dess något bättre möjligheter i detta avseende, men det är nu som Balkan åter riskerar att sättas i brand, och det är nu det måste ageras.

Också utvecklingen i Bosnien inger bekymmer. Media har rapporterat om konfrontationer av delvis allvarlig karaktär i orterna Drvar och Derventa. Svenska SFOR-soldater har haft att hantera attacker och blockader kring den utsatta lilla byn Svetlica.

I viss utsträckning är detta ett säsongsfenomen. Våren är de upptrappade konfrontationernas tid i Bosnien. Men det handlar nog dessvärre om mer än så. En starkt stigande serbisk spänning i förening med en påtaglig kroatisk vilja att åstadkomma en klarare separation.

Kommande helg blir en historisk helg. På fredag samlas EU:s finansministrar för sitt förberedande möte, på lördag samlas Europaparlamentet för sina viktiga beslut och på söndag fattas så EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel beslutet om införandet av den gemensamma valutan euro från och med den 1 januari 1999. Och allt talar för att elva länder - Finland, Tyskland, Holland, Belgien, Luxemburg, Irland, Frankrike, Österrike, Italien, Spanien och Portugal - kommer att vara med redan från första dagen.

Den inflytelserika amerikanska affärstidskriften Business Week ägnar större delen av sitt senaste nummer åt denna fråga. Det kan finnas skäl att citera inledningen av tidningens ledare i ärendet:

”The euro is an audicious experiment of historic proportions. In one bold move, the creation of a single currency makes Europe once again a contender for global economic leadership. If the euro delivers on its promise to remake Europe into a competetive powerhouse, the fulcrum of economic power in the 21st century could eventually shift back to the Atlantic basin, away from the now-troubled Pacific Rim. The bull-run on the major bourses of the Continent that is beginning to rival Wall Street’s (and surpass Asia’s) is a sure sign that many investors believe that Europe has a good chance of regaining leadership.”

Mycket återstår för att detta skall bli möjligt. ”Europe must break down workplace, tax and regulatory rigidities before the euro can act as a solvent dissolving barriers and uniting the Continent into one gigantic player on the global scene”. Och det är det arbetet som nu på allvar måste ta sin början. Jag är övertygad om att det kommer att kraftigt stimuleras av beslutet om införandet av euron.

Men i detta vill inte socialdemokraterna att Sverige skall vara med. Regeringen Persson kommer på lördag att ställa vårt land vid skampålen i Europa. Och man gör det endast och enbart därför att man som parti är splittrat och framtidsförlamat. Det är ett elände.

I stället kommer man på fredag att tåga under socialismens trötta röda fanor på gator och torg runt om i Sverige. Jag såg att någon hade försökt lite förnyelse i Stockholm och ville att man skulle bort från Norra Bantorget med dess associationer till allt som är gammalt och pampigt och socialistiskt. Men icke! Norra Bantorget skall det vara, partiordföranden skall basunera och socialismens röda fanor, märkta av associeringen av förtrycket av halva Europa, kommer det att vara.

Jag vet inte riktigt vad som kommer att sägas där. Jag anar dock att det kan komma en och annan kritisk synpunkt på ”högern”. Däremot är jag alldeles övertygad om att man inte klarar av att presentera någon politik för framtiden. Socialism och framtid är oförenliga som eld och vatten.

Dagen därpå börjar vi vår moderata vårkampanj. Runt om i landet har vi moderata möten denna dag. Själv börjar jag med torgmöte på Sigtuna torg kl 12.00, och får då möjlighet att kommentera vad de socialistiska härskarorna hävt ur sig dagen innan. Det ser jag fram emot.

Stockholm den 28 april 1998


Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]