Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v8/2000
21/2/2000

Vänner,

I dag lyser solen från en klarblå himmel i ett vårvintervackert Stockholm.

Det känns skönt med en helg hemma efter nästan två veckor i de mest varierande typer av fordon i de mest varierande delar av sydöstra Europa. Några dagar av eftertanke och analys innan det kring kommande helg bär av till FN-högkvarteret i New York för rapportering och politiska slutsatser.

Mitt förra veckobrev avslutade jag i Dubrovnik vid den dalmatinska kusten. Där var det strålande solsken och ca 15 grader varmt. Men starka vindar gjorde det omöjligt för helikoptrar och flygplan att landa på dess flygplats, och för mig blev det en nostalgisk bilresa från kusten upp mot Sarajevo.

Det var flera år sedan jag senast åkte denna vackra väg. En del hade förändrats, men alltför mycket föreföll att ha förblivit detsamma.

Vid gränspassagen mellan Kroatien och Bosnien vid Metkovic fanns inga tecken alls på att man kom in i ett nytt land. Möjligen indikerades att man passerade från ett kroatiskt distrikt till ett annat. Det dröjde länge innan vi kunde se någon annan flagga
än de olika kroatiska längs vägen.

Vi stannade i Mostar för en kopp kaffe. Dess berömda bro sköts sönder under det bosniska kriget, och stora delar av staden förstördes. Jag vet inte hur många ceremonier och utspel som gjorts om att nu skulle återuppbyggnaden av denna bro börja, men det enda som hänt är att misskötsel av ett av kraftverken högre upp i Neretva-flodens smala dalgång lett till en flodvåg genom staden som nu sopat bort också den provisoriska bro som fanns på den gamlas plats.

Det är en sorglig syn att se krigets och fredens brorester ligga lagrande ovanpå varandra i den trånga ravinen mitt i staden.

Och lite av symbolik är det tyvärr i detta. Snart fem år och fem miljarder dollar efter fredsslutet har det förvisso skett mycket av återuppbyggnad i Bosnien, och den massiva internationella närvaron har satt fart på ekonomin, men ändå är det mycket som inte hänt.

Det finns få tecken på en självgenererad ekonomisk tillväxt i landet. Av utländska investeringar finns praktiskt taget ingenting alls. De gemensamma institutioner som jag slet med dag och natt under mina år fungerar bara obetydligt bättre nu än vad de gjorde då. President Izetbegovic har ännu aldrig gett sig utanför områden i landet kontrollerade av den Bosnienmuslimska armén. Oändlig politisk motiverad byråkrati stoppar fortfarande mångas möjligheter att få sina lägenheter eller hus tillbaka.

Och när lokalvalen nu närmar sig - de är i början av april - ser man hur den nationalistiska retoriken börjar att komma tillbaka.

När jag tar en kopp kaffe med yngre vänner på ett av Sarajevos många nya kaféer är bilden milt sagt blandad. Jo, fruktan för krig har fortsatt att sjunka undan. Nej, någon riktig framtidstro finns det ändå inte. De gamla politikerna sitter kvar. Strukturerna är stabila. Helst verkar de flesta unga människor vilja söka sig till ett annat land.

Ute på ett av mina gamla favorittillhåll i en förort till Sarajevo äter Anna Maria och jag en lång middag med min efterträdare som High Representative, österrikaren Wolfgang Petrisch, och hans hustru. Han är en erfaren diplomat, kan språket och visade sin förmåga som EU-representant i fredssamtalen om Kosovo. Han är rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Man trots hans och allas ständiga arbete blockeras ständigt möjligheterna till framsteg. Nu har plötsligt det gemensamma bosniska parlamentet vägrat att anta någon vallag över huvud taget därför att man är osams om hur en sådan skall se ut.

Jag ilsknar till och säger inför den internationella konferens som är den formella anledningen till mitt besök i Sarajevo att det nu är de bosniska politikernas egen oförmåga som är det främsta hotet mot det egna landets självständighet.

Starka ord. Men hur kan man tala om att komma med i Europarådet, börja en process mot medlemskap i EU och annat om man inte ens förmår att sätta sig ner och komma fram om en gemensam lag för demokratiska val?

I allt väsentligt bottnar detta i det bristande ansvarstagandet hos bosniska politiker. Men i någon utsträckning tror jag att ansvaret också ligger hos oss.

Vi har skapat ett intryck av att internationella representanter ytterst ändå ställer allt till rätta. Vi har inte tillräckligt tydligt sagt att det är ert land och ert ansvar och att ni också får ta konsekvenserna om ni missköter det. Vi har räddat dem från konsekvenserna av deras ansvarslöshet - och därmed har vi i någon utsträckning också uppmuntrat den.

Men mina dagar i Sarajevo var ändå främst dagar med vänner och minnen.

Jag har levt två ytterligt intensiva år av mitt liv med och i denna stad. Jag känner dess gator och gränder lika bra eller bättre än jag känner Stockholms. Jag har upplevt mer av människors sorg och glädje i denna stad än vad vårt svenska folkhems fredliga normalliv i Sverige ger anledning till.

Ett gammalt ryskt flygplan inhyrt av FN tog oss från Sarajevo till Banja Luka, som är centralorten i den serbiska republiken i Bosnien. Och jag tas emot med poliseskorter och blåljus även här på ett sätt som känns närmast besvärande. Här ser jag faktiskt en liten bosnisk flagga förskrämd vaja vid flygplatsen. Inte mycket
- men alltid något.

Också här är stämningen bekymrad. Det handlar inte bara om politiken, som befinner sig i något av ett permanent undantagstillstånd efter olika internationella ingripanden.

Mycket handlar om ekonomin. Om arbetslösheten i den s k federationen i Bosnien ligger på 40-50 procent ligger den i de serbiska delarna på 50-60 procent. Och tendensen förefaller snarast att vara stigande. Krisen i Serbien påverkar. Internationell hjälp kommer att börja minska. De politiska låsningarna kvarstår.

Mycket kommer att bero på vad som händer i Belgrad - och vad som kommer att hända i Zagreb. I många avseenden är utvecklingen i Bosnien en funktion av utvecklingen i Kroatien och i Serbien och av förhållanden mellan dem bägge.

Just dessa dagar illustrerar också skillnaden.

I torsdags när jag satt i Banja Luka under större delen av dagen
- inledde socialistpartiet SPS sin kongress i Belgrad med Milosevic som den centrala gestalten. Och i fredags - som jag inledde i Zagreb men avslutade i Stockholm installerades den nye presidenten Stipe Mesic under stor internationell närvaro.

Socialistkongressen i Belgrad var emotsedd av bedömare som t ex mig själv därför att man kunde förvänta sig att Milosevic skulle ge några antydningar om sin färdriktning eller om möjliga förändringar. Men därav blev ingenting alls.

Vid den förra kongressen för några år sedan minns jag hur Milosevic skamlöst målade upp en serbisk socialistisk framtidsvision som lovade en utveckling efter svensk modell. Men denna gång fanns det inga visioner alls i hans anförande. Det var tomt och tunt.

Det mest substantiella var att Milosevic återvaldes som socialisternas partiordförande med 2 308 röster av 2 309 avgivna
- en röstsedel förklarades av någon anledning ogiltig. Sådan är den slutna regimens ansikte.

I soliga Zagreb rådde dessa dagar uppbrottsstämning. Jag mötte sansade bedömare som talade i termer av något av en revolution.

Och något låg förvisso i luften. Själv var jag under en icke oväsentlig del av Tudjman-regimen utnämnd till närmast en statsfiende eftersom jag öppet och tydligt kritiserat dess nationalism som lett den till massiva etniska resningar. Nu är plötsligt en person president som sagt i stort sett samma sak, och jag möter plötsligt en påtaglig vänlighet när jag checkar in på hotell, möter kroatiska journalister eller t o m träffar på poliser.

Är det stundens inspiration under just dessa nystartens dagar, eller handlar det verkligen om ett Kroatien som vänt den extrema nationalismen ryggen?

Vi får se och hoppas. Just nu ser det förvisso positivt ut. Och det är viktigt att vi på alla sätt ger denna utveckling stöd. Den nya regeringen övertar ett korrumperat moras som den gamla regimen lämnat efter sig. Det kommer inte att bli alldeles lätt.

Men som signal till regionen i övrigt är det som hänt i Kroatien av allra största betydelse. I Belgrad har Milosevic förlorat sin spelkamrat Tudjman. De spelade samma spel, om än på olika sidor. I hela regionen ser man att det finns en reaktion mot en politik som i nationalismens namn mest lett till isolering och korruption.

Jag flyger hem via Wien och tar del av den senaste utvecklingen i det drama som ett antal EU-regeringar ställt till med kring den
österrikiska regeringen. Solen lyser även här. Än förefaller riksdagshuset vid Ringstrasse stå kvar. Än syns inga tecken på koncentrationsläger i Wiens utkanter. Än har Polen inte invaderats.

Det mest substantiella som hitintills hänt är att en provinsiell populist från Kärnten gjorts till europeisk mediestjärna. I tyska vänsterorienterade Der Spiegel läser jag en förtvivlad artikel om hur den provinsielle populisten inbjudits till alla populära TV-program och där förefaller att ha gjort slarvsylta av alla dem som var inbjudna för att göra slarvsylta av honom.

Man talar kritiskt om medias misslyckande i denna affär. Kanske hade det varit riktigare att tala om politikens klavertramp.

Det är svårt att undgå att tala i termerna av en politikens kris i vissa av dessa länder. Det som hänt i Österrike bottnar i mångas reaktion mot ett förstelnat politiskt system. Och samma nummer av Der Spiegel talar på omslaget om Tyskland som ”Landet av lögner” med CDU:s svarta pengar och SPD:s användande av en motsvarighet till sparbankerna för alla möjliga typer av verksamhet.

Värst är krisen utan tvekan för CDU. Dess partiordförande Wolfgang Schäuble har nu beslutat sig för att avgå, och en ny ordförande skall utses. Till detta kommer att man genom ett beslut av förbundsdagens talman ålagts att betala en form av böter på 41 miljoner DM, vilket är en betydande summa, och till vilken kommer att läggas ytterligare summor längre fram.

Det korrekta i detta är svårt att bedöma. Den förseelse det handlar om är att en siffra i den redovisning som länsförbundet i Hessen lämnat in visat sig vara felaktig, vilket man också från CDU:s sida inrapporterat så fort detta uppdagats.

Fortfarande befinner vi oss i ett skede av dessa affärer där det inte är alldeles lätt att skilja agnarna från vetet.

Helmut Kohl talar fortfarande om anonyma bidragsgivare framför allt under början av 1990-talet på sammantaget enstaka miljoner DM, och detta så skall ses mot bakgrund av att CDU har en omsättning varje år på ca 250 miljoner DM. Att det var ett brott mot landets lagar och partiets egna regler råder det däremot ingen tvekan om.

Men därutöver cirkulerar alla möjliga och omöjliga uppgifter vars sanningshalt det nog kommer att ta sin tid att verifiera. Konton i Schweiz och Liechtenstein har använts för betalningar. Till en del förefaller det här ha rört sig om olika typer av understöd till utländska partier i svåra situationer. Till en del förefaller man här ha sparat pengar man inte ville redovisa hemma.

So oder so är situationen allvarlig för CDU.

Inte minst finansiellt. Det finns en risk för att upptrappade olika bötesbelopp kommer att allvarligt äventyra partiets möjligheter att bedriva en rimlig valrörelse hösten 2002.

Och omedelbart politiskt. De olika affärer som nu också drabbar SPD har visserligen lokal betydelse i främst Nordrhein-Westphalen, men kommer ändå tydligt i skymundan. Och SPD kan därmed bedriva politik rätt obesvärade av den opposition som det annars alltid finns ett betydande behov av.

Wolfgang Schäuble i CDU är dock inte den enda mer framträdande partiledare som under förra veckan annonserade avgång. I
Österrike avgick SPÖ-ledaren och mångårige förbundskanslern Klima efter sitt och SPÖ:s misslyckande. I Oslo sade Arbeiderpartiets ledare och tidigare statsministern Jagland att han inte vill kandidera som statsminister igen.

Politisk dramatik har det också varit på andra sidan Atlanten, där det länge såg ut som den republikanska kampen mellan George Bush och John McCain skulle sluta i seger för den senare efter det som hände i New Hampshire, men där primärvalet i South Carolina i lördags innebar en överraskande stor seger för George Bush.

Nu går den kampen vidare. I morgon tisdag är det primärval i Arizona och i Michigan. Men det stora slaget står den sjunde mars när det är inte mindre än tretton delstater som har både republikanska och demokratiska primärval.

Säkert kommer dramatiken att fortsätta. Dagsnoteringen är att vi går mot en valrörelse i höst mellan republikanernas George Bush och demokraternas Al Gore, och att den kampen kommer att bli mycket hård.

Men politik är alltid dramatik, dagsnoteringar föga mer än just detta, och nya överraskningar alltid runt hörnet.

Nu sitter jag i Stockholm. I kväll skall jag hålla ett anförande om ”Europa mellan Balkan och bredband”. Sådan är spännvidden i min vardag, och sådan är spännvidden i de utmaningar som Europa står inför.

Frågorna om den nya ekonomin blir allt viktigare politiskt. Det gäller inte minst debatten i USA. Jag är övertygad om att både integritets- och säkerhetsfrågorna i det nya nätverkssamhället inom kort kommer att tillhöra politikens allra viktigaste frågor i våra olika länder.

Nu samlas europeiska politiker i dessa frågor. I dagarna bildas med anknytning till Europaparlamentet ett European Internet Forum som också inbjuder till dialog om dessa olika frågor. På deras site http://www.eifonline.org finns både information och inbjudan till dialog.

Ett viktigt initiativ.

I Sverige solar vi oss just nu i glansen över att äntligen ha uppmärksammats mera för de framgångar som Internetföretagsamheten lett till. Och det är väl förtjänt. Det finns en ny företagsanda i Sverige som vi skulle kunna bygga en bättre framtid med.

Men till sorgligt stora delar är detta en utveckling som skett trots snarare än tack vare den förda politiken. Jag ser i Dagens Industri att av de 81 förslag från den s k Småföretagaredelegationen som vi diskuterade i valrörelsen 1998
(!) är det fortfarande bara futtiga 13 som man klarat av att genomföra. Och ordföranden i den delegation som skulle åstadkomma förenklingar har avgått i protest mot det låga tempot. T o m Aftonbladet varnar nu för riskerna för det man kallar utgiftssocialism.

Och så är det i många avseenden. Man slås av den uppräkning av viktiga strukturreformer som förbättrat svensk ekonomi som finns i den senaste långtidsutredningen, och där det är enkelt att se att praktiskt taget alla beslutats eller drivits fram av andra politiska krafter än den nuvarande regeringen.

Som tidens typiska tecken kan noteras att Telia nu rör sig mot en privatisering. Det är i hög grad välkommet, men har varit en lång väg där man ständigt försökt att undvika just detta steg. Det var bara någon vecka sedan ett riksdagsinitiativ i frågan avstyrdes av den rödgröna majoriteten. Och hela tanken med fusionen med statsägda Telenor var ju att detta skulle kunna undvikas.

Men det är en nödvändighet. Europa har en jättechans när det gäller mobilt Internet. Men det finns anledning att notera hur andra skjuter fram positionerna. Japan har en imponerande utveckling när det gäller just mobilt Internet och terminaler för detta. I Finland sluter Nokia det ena samarbetsavtalet efter det andra om arbetet med en portal för mobilt Internet. I Storbritannien sitter nu Vodafone som världens största mobiloperatör.

Ett tidens tecken är att Ericsson nyligen fick ett kontrakt på utrustning för ett nät i Finland för tredje generationens mobil kommunikation. Sverige har ofta teknologin - men andra är ofta mer offensiva på att utnyttja den. Världens första s k 3G-system kommer i Japan, och just nu ser det ut som om Europas första kommer i Finland.

Vi har ingen anledning att slå oss till ro - vi måste accelerera.

Framtiden och freden måste gå hand i hand.

I dag återupptas fredssamtal om Burundi i Arusha under ledning av Nelson Mandela. I Nairobi försöker man samtidigt tala om förutsättningarna för fred i Sudan. Norges utrikesminister Knut Vollebaeck gör ett behjärtansvärt försök att få igång en fredsprocess i Sri Lanka. I Nordirland har hela den så lovande processen gått i baklås efter två månader av gemensamt självstyre i provinsen. Och från Mitrovica i Kosovo kommer nu rapporter timme efter timme om de problem vi möter i denna del av Europa.


Stockholm den 21 februari 2000


Carl Bildt


PS. Att följa med i den republikanska kampen i USA är spännande på http://www.georgewbush.com liksom http://www.mccain2000.com. På http://www.bildt.net finns fler länkar till siter som följer utvecklingen i USA. Och siten för European Internet Forum är http://www.eifonline.org .









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]