Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v20/1998
12/5/1998

Syster/Broder,

Nu börjar det tydligt att likna valrörelse! Vårluft och sol, en starkare borgerlig front, tydligare skattedebatt, smutsoperationer av SSU och en allt intensivare reseverksamhet bär syn för sägen.

Själv befinner jag mig i stort sett varje dag ute på resa i landets olika delar. I lördags var jag i Norra Botkyrka i Storstockholmsområdet och i Norrköping, igår var det dags för Umeå och idag tisdag blir det en rundresa i Skåne med anhalter i Landskrona, Eslöv, Malmö och Lund.

Som vanligt är mina resor värdefulla både för att föra ut min syn på politiken och för att lyssna på synpunkter och problem. I mitt förra veckobrev berättade jag om pappan till 5-årige Andreas Östling som på torget i Sigtuna vädjade om hjälp för att klara problemen för sin son med de orimligt långa operationsköerna. Och det faktum att jag tog upp frågan ledde till publicitet och snabba reaktioner som jag hoppas skall leda till att Andreas får den hjälp han behöver.

På samma sätt som jag är förvånad över att socialdemokraterna så tydligt avvisar sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare är jag genuint förvånad över att man låst sig så tydligt i motstånd mot en vårdgaranti för att kapa vårdköerna. De borde ha lärt något av att operationsköerna över i stort sett hela landet har växt sedan vår vårdgaranti avskaffades.

I stället har regeringen nu lagt sig på en byråkratiskt avvisande linje där det sägs att en expertutredning först skall se om det är möjligt att göra som vi och de borgerliga partierna i övrigt kräver. Men det är en avledningsmanöver! Inte nog med att vi visade under vår regeringsperiod att det gick, utan det är dessutom så att vi tidigare haft socialdemokrater med oss i detta krav.

Men grunden till det socialdemokratiska motståndet ligger i deras benhårda försvar för dagens landstingsstrukturer. Allt som leder till att dessa ifrågasätts genom att andra vårdgivare kommer fram eller att individer får större valfrihet skall bekämpas. Och detta blir också konsekvenserna av vårdgarantin eftersom det blir nödvändigt att se på och ta i anspråk alla de olika vårdresurser som finns i landet.

För lille Andreas finns det nu en möjlighet på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Det är utmärkt. Men med en vårdgaranti hade hans pappa aldrig behövt att gå omvägen över ett torgmöte med den moderate partiordföranden och dennes veckobrev. Han hade haft rätten till det som han har betalat skatt för.

I lördags var jag så i Norra Botkyrka strax söder om Stockholm. Det tillhör de s k problemområden som kännetecknas av en mycket hög andel invandrade och en mycket låg sysselsättning. Och jag - liksom andra moderater - har under de senaste månaderna ägnat en betydande uppmärksamhet åt områden som dessa.

Skälen till det är flera.

Ett är att de alltför ofta glöms bort. Då och då passerar ett statsråd och lovar nya bidrag, men mer sällan är det någon som mera på djupet försöker att se på deras problem, som i många fall snarare handlar om för mycket av bidrag. Ett annat skäl är att jag är oroad för en situation där det uppstår allt tydligare ghetto-situationer i olika delar av storstad-Sverige, med alla de konsekvenser detta för med sig. Och ett tredje är självklart att jag känner att det nu i dessa områden finns ett långt starkare stöd för det vi vill göra än vad som var fallet för ett antal år sedan.

I Botkyrka träffade jag Ibrahim Celik, som är ordförande i föräldraföreningen där, och som skrivit till kommunens politiker om den oro han och många andra föräldrar till invandrarbarn känner för skolan.

"Vilka föräldrar tror Ni vill bo kvar i Norra Botkyrka om Ni politiker fuskar bort gymnasiet? Redan nu har de flesta svenskar lämnat mitt område. Snart kan det bli invandrarnas tur att flytta bort - för skolans och skattens skull. Jag själv betalar 120.000 kr i skatt och vill ha en bra skola för pengarna. Andra kommuner har lägre skatt och bättre skola."

Ja, så är det. Ser man på Skolverkets statistik är det tydligt att moderatledda kommuner oftast har både lägre skatt och bättre skolor. Och man kan dessutom se skillnader där den politiska majoriteten växlar. När kommunerna blir socialdemokratiska går visserligen ibland de totala kostnaderna för skolan upp, men de som direkt handlar om undervisningen gör det inte. Och vi ser också en tendens till skillnad i undervisningsresultat mellan moderat- och socialdemokratiskt ledda kommuner.

Ibrahim Celik kom en gång som kurd från norra Irak, och ville nu att hans barn skall få en så bra start som möjligt i det nya landet. Han har alldeles rätt. När invandrarna koncentreras till röda kommuner där skatterna är högre och servicen sämre är detta ett hot inte minst mot invandrarbarnens möjligheter i framtiden.

Den nya integrationsministern Lars Engqvist har försökt att rivstarta genom att säga att Sverige är världsbäst på integration. Det är ett hårt omdöme om världen i övrigt - om det skulle vara sant. Sanningen är ju att integrationen i Sverige går långsamt och trögt och att vi måste göra mycket mer än att bara slå oss för bröstet för att detta inte skall bli ett kraftigt växande problem i framtiden.

Att det är ett problem visas ju av att Invandrarverket nu rapporterar att de har svårt att få kommuner att acceptera att ta mot fler flyktingar. Regeringen må anse att dess integrationspolitik är världsbäst, men kommunerna anser det uppenbarligen inte, eftersom de fruktar starkt ökade bidragskostnader.

Denna situation kan regeringen inte bara vifta bort genom att säga att allt
är världsbäst. Så länge integrationspolitiken inte fungerar finns det en avgörande risk för att de problem som Invandrarverket redovisar kommer att växa och växa med alla de konsekvenser detta kan få.

Viktigt i detta avseende är inte minst kunskaperna i språk. Jag är oroad och upprörd över den utvärdering som visar att storsatsningen på svenska för invandrare - s k SFI-undervisning - går så dåligt som den gör. Efter två år av avslutad utbildning är det färre än hälften av deltagarna som kan godkännas. Det är en påtagligt dålig utdelning på de ca 700 mkr i skattepengar som satsas årligen. Bristande kunskaper i svenska försvårar integrationen och leder till stora ytterligare kostnader både för individer och för samhället i övrigt.

Det är möjligt att Lars Engqvist tycker att detta är bäst i världen - jag tycker att det är sämre än vad vi skulle acceptera.

I Alby i Norra Botkyrka i lördags presenterade Chris Heister och jag vår syn på hur storstads- och integrationspolitiken måste förändras. Det som håller på att bli problemområden skulle, med en annan politik, istället kunna bli områden av nya möjligheter och nytt företagande. En bra integrationspolitik är en viktig del av internationaliseringen av Sverige.

Varhelst jag kommer när jag är ute och reser får jag frågor om skatten. Och skattepolitiken har fått ny aktualitet när nu allt fler anser att det krävs sänkta skatter på arbete för alla.

Förra veckan var det Metallbasen Göran Johnsson som trädde fram och förklarade sitt hjärtas mening:

"Det är viktigare att sänka skatten än att höja a-kassan. En vanlig jobbare skall inte betala mer än 30 procent i inkomstskatt."

Och han fortsatte:

"En bra offentlig sektor avgörs inte bara av ett högt skattetryck. Det avgörande är att skatteunderlaget kan växa. Och alltför höga skatter hämmar tillväxten."

Hans linje i skattefrågan blir därmed närmast identisk - åtminstone när det gäller inkomstskatten - med den som jag ser som både rimlig och rättvis under kommande år:

"Jag tror att en skälig nivå för vanliga jobbare är 30 procent, inklusive egenavgifter. De som kommer över brytpunkten ska betala 50 procent, precis som det var i skattereformen. Då lönar det sig att arbeta."

Just det. Så mycket underligare att den socialdemokratiska partiledningen då lagt sig på kontrakurs med alla från oss moderater till metallbasen. Det spekuleras i att de i alla fall kommer att tvingas att sänka skatter efter valet, men all erfarenhet av hur de beter sig visar att det i så fall blir halvdant och försenat och otillräckligt. Det förefaller som om högskattepolitiken har ett närmast genetiskt drag över sig i socialdemokratins ledning.

Att sänka skatten på arbete - för alla! - är också viktigt för jobben. Som läsare av detta veckobrev vet, spanar jag fortfarande efter någon ekonomisk bedömare som tror att regeringen klarar det mål för arbetslösheten - 4 procent år 2000 - som den själv satt upp.

De senaste dagarna har såväl TCO som Handelsbanken levererat sina bedömningar. TCO först:

"Den svenska ekonomins oförmåga att skapa nya arbeten även i en konjunkturuppgång är ett problem. Behovet av nya metoder för att öka sysselsättningen, exempelvis skatteminskningar på arbete, ter sig alltmer uppenbart."

Dock, frestas man tillägga, ännu inte så uppenbart att det gått upp för landets nuvarande regering. Handelsbanken gör följande bedömning i en i
övrigt relativt optimistisk prognos om ekonomin:

"Tillväxten ser... ut att bli alltför svag för att den totala arbetslösheten skall kunna falla under 10 procent under de närmaste tre
åren."

Skattefrågor inskränker sig dock inte bara till skatten på arbete. Jag har tydligt lyft fram också två andra nödvändiga förändringar. Först förslaget om sänkt skatt på hemtjänster för att få fram nya riktiga jobb och för att få bättre förutsättningar för jämställdhet. Och därefter förslaget om att sänka fastighetsskatten.

I bägge dessa senare fall har jag vågat ställa ut borgerliga vallöften. Här ligger samtliga fyra borgerliga partier så nära varandra att det är möjligt att säga att en borgerlig majoritet kommer att leda till snabba förslag om sänkt fastighetsskatt och sänkt tjänsteskatt.

På onsdag kväll i Stockholm kommer det att ordnas en stor demonstration för att understryka betydelsen av sänkt skatt på fastigheter och boende. Jag kommer att vara på Mynttorget kring kl 18.00 tillsammans med andra partiledare - med den socialdemokratiska som ett relativt naturligt undantag. Och jag är alldeles övertygad om att det kommer att vara många som kommer att vilja gå dit för att ge kravet stöd.

Också i denna skattefråga håller socialdemokraterna på att bli isolerade. I riksdagens näringsutskott har socialdemokraterna idag lidit ett nederlag genom att det borgerliga förslaget om att inte fasa in de s k krisårgångarna i fastighetsskatten, i syfte att något mildra problemen med den socialdemokratiska bostadspolitiken.

Det är ett smärtsamt och symboliskt nederlag för socialdemokraterna i en fråga - skatten på boende - som i hög grad blivit en symbol för hur många vanliga människor kommit i kläm i högskattelandet Sverige.

Allt tyder dock på att socialdemokraterna kommer att gå på i ullstrumporna när det gäller fastighetsskatten. Man har nu tillsatt en utredning för att se över systemet, men har sagt att denna inte får föreslå sänkt skatt. Det
är naturligt för oss att inte delta i en sådan utredning. Vi vill sänka - inte utreda! - fastighetsskatten.

Därmed tycker jag att det blir allt tydligare hur det finns ett borgerligt reformprogram på viktiga nyckelområden. Och jag tror att gemensamma konkreta förslag på nyckelområden är viktigare än allmänna formuleringar av olika slag.

Vårdgarantin vill vi alla ha och är angelägna om snabba beslut om. Sänkt fastighetsskatt skulle vi kunna besluta om direkt. Sänkt tjänsteskatt är avgörande för jobb och jämställdhet. Och även om det är vi moderater som har det tydliga och konkreta förslaget är samtliga borgerliga partier inriktade på sänkta skatter på låg- och medelinkomsttagare.

Till detta kommer successivt att läggas fler gemensamma förslag. Inte minst gäller detta de viktiga skolfrågorna. Vi vill alla ha större valfrihet i skolan, och vi vill alla ha en rejäl förbättring av gymnasieskolan genom inte minst en gymnasieexamen.

Medan vi arbetar med att lägga fram förslag, tvingas jag notera att socialdemokraterna till mycket stor del valt en annan inriktning på sin valrörelse. Den skall vara negativ mot moderaterna i allmänhet och mot mig personligen i synnerhet.

När SSU nyligen ertappades med byxorna nere sedan dess presschef sänt ut förslag till förfalskade moderataffischer till ett hundratal av de mest centrala personerna inom deras kampanjorganisation fanns det dessvärre skäl att se det som delar av ett mönster. Och när både partisekreteraren Ingela Thalén och SSU-ordföranden Niklas Nordström därefter började släta över och försvara blev bilden än tydligare.

Jag reagerade hårt mot SSU-planerna. För mig handlar det om någonting så grundläggande som hederlighet. Om grundläggande etik som har med grundläggande respekt för den demokratiska dialogen att göra. Jag tycker att SSU:arna skall hålla sig för goda för att bli drängar som slänger dynga i den politiska negativismens tjänst.

Men mönstret finns där. I LO-tidningen läser jag en avslöjande intervju med Johan Ehrenberg, som gjort den svårt smutskastande LO-kampanjen. I artikeln sägs att amerikanska undersökningar visat att s k negativa kampanjer är effektiva även om de riskerar att minska människors förtroende för politiken.

"Visst", säger Johan Ehrenberg, "på ett sätt mår man ju alltid bättre av att vara positiv. Men nu handlar det om att gå till val."

Den inställningen bekymrar mig. Jag tror att den allvarligt kommer att skada tilltron till politiken och politiker om den sprider sig. Om det anses viktigare att vara negativ mot andra än positiv i sina förslag, och om det anses rätt att ljuga och att arbeta med förfalskade papper och affischer i valrörelsen fruktar jag att den relativt anständiga demokrati Sverige haft riskerar att hamna på det sluttande planet.

Det borde vi - alla! - ha ett intresse av att förhindra. Den demokratiska debatten skall inte få smutsas ned på detta sätt.

Mitt i valrörelsen tränger sig det internationella skeendet på. Att Indien detonerar inte mindre än tre kärnladdningar i en politisk demonstration av sin tekniska kapacitet är utomordentligt allvarligt. Den första reaktionen var chock, och den kommande reaktionen kommer säkert också att präglas av den tekniska och därmed också militära kapacitet som Indien demonstrerade med tre så gott som samtidiga laddningar av olika karaktär. Två var relativt små - vilket är en teknisk prestation - och den tredje hade tydligen drag av vätebomb - vilket även det är en teknisk prestation.

Statsminister Göran Persson har sagt att detta kommer att leda till en debatt om att dra ner det svenska biståndet till Indien. Jag håller helt och fullt med om detta. Varför skall det gå svenska skattepengar till ett land som lägger sina egna på att bygga kärnvapen?

Nere på Balkan har nu Richard Holbrooke kastat sig över Kosovo-problemet. Jag välkomnar hans engagemang och hans insatser.

Men jag kan inte undgå att förvånas över att Europa förefaller att sova som man gör. Den av EU utsedde representanten, den f d spanske premiärministern Felipe Gonzales, sitter och väntar på en inbjudan av Milosevic att bli medlare innan han går till aktion.

Men så går det inte till. Ingen i dessa konflikter vill egentligen ha någon medlare. Och jag vet ingen som väntat på någon inbjudan från Milosevic eller någon annan för att börja arbeta med att lösa problemen. Richard Holbrooke och USA inbjöd sig själva - och satte igång att arbeta. De har nu tydligt tagit ledningen i det svåra fredsarbete som kommer att krävas under lång tid framöver.

Just nu förvärras situationen i Kosovo så gott som dagligen. På den politiska nivån finns vissa begränsade tecken på öppningar, som Holbrooke nu försöker vidga, men frågan är om dessa ens kan hålla jämna steg med det som händer ute i samhället i Kosovo. Det finns risk för att utvecklingen kommer att glida alla ur händerna med brutala och blodiga konsekvenser som kommer att påverka också oss.

I lördags var det Europa-dagen. Och konflikten kring Kosovo visar på nytt hur viktig den europeiska samverkan är som fredsfaktor. Att bygga broar av samverkan och integration mellan individer och nationer, kulturer och religioner. Det är när Europaflaggan och allt vad den representerar ses som lika självklar i Botkyrka och Belgrad som i Bryssel som vi har anledning att se med större tillförsikt på våra möjligheter att klara spänningar inom och mellan samhällen.

Stockholm den 12 maj 1998


Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]