Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v21/1998
18/5/1998

Syster/Broder,

I torsdags kom så den politiska bomben när regeringsrätten förklarade att Barsebäck inte får stängas den 1 juli eftersom utgången av den juridiska processen mellan Sydkraft och regeringen är “oviss” och hur som helst inte kommer att kunna avgöras intill dess.

Aldrig någonsin tidigare har en svensk regering fått en så tydlig örfil i en så central fråga av landets högsta juridiska instanser.

Det enda vi nu med absolut säkerhet vet i det energipolitiska moras som regeringens politik skapat är att den första reaktorn i Barsebäck inte kommer att stänga den 1 juli i år. Och detta var tidigare i stort sett det enda vi över huvud taget förväntades att veta. Allt annat var oklart och ovisst. Nu är även detta oklart och ovisst.

Jag skall inte här skriva hela historien om socialdemokraternas hantering av kärnkraften och energipolitiken. Det är i grunden en lång historia om politisk opportunism och politiskt manövrerande. I slutet av 1970-talet fördömdes varje minut som idrifttagandet av nya reaktorer fördröjdes, därefter gjordes en ytlig helomvändning i samband med folkomröstningen 1980 och sedan dess har man konsekvent sagt ett och gjort ett annat.

Och att lova att avveckla Barsebäck är ingen nyhet. Dåvarande energiministern Birgitta Dahl lovade detta redan för ett decennium sedan, och dåvarande statsministern Ingvar Carlsson förklarade att löftet om att den första reaktorn skulle tas ur drift allra senast 1995 var heligt och inte kunde rubbas.

Nu är det statsminister Göran Persson som lovat efter en uppgörelse med centerledaren Olof Johansson. Och löftet denna gång från de bägge var att den 1 juli 1998 skulle avvecklingen börja.

Men sedan har de misskött frågan både juridiskt och ekonomiskt. Det är ett kraftfullt misslyckande när man missköter sin egen politik så att dess genomförande blockeras av regeringsrätten. Ty vad regeringsrätten säger är att det är “ovisst” om regeringens och riksdagsmajoritetens förfarande över huvud taget är förenligt med svensk och europeisk lagstiftning.

Göran Persson och Olof Johansson har levt i föreställningen att makt går före rätt men får nu finna sig i att så faktiskt inte är fallet.

Vad som kommer att hända nu vet vi ingenting om. Det enda vi vet är att det enda som regeringen sagt inte kommer att inträffa. Sannolikt kommer den juridiska prövningen att ta betydande tid. Om slutresultatet förefaller det i dag oklokt att försöka sia. Under mellantiden skall regeringen av allt att döma försöka att träffa en uppgörelse med Sydkraft för att på det sättet komma ur sin klämma.

Den avgörande fråga som regeringen hela tiden försöker att komma undan är vad hela detta spektakel egentligen kommer att kosta, och vem som skall betala. Olika beräkningar som publicerats visar på kostnader på tiotals miljarder kr för denna förtida avveckling.

Göran Persson brukar tala om att vi nu har “egna pengar”, men jag är dessvärre övertygad om att det inte är med “egna pengar” utan i stället med
“våra pengar” som detta spektakel i slutändan skall betalas. Högre skatter, minskade statsinkomster och högre energipriser kommer i en eller annan form att leda till att det blir “våra pengar” som kommer att stå för räkningen.

Det extra anslag till kommuner som socialdemokraterna nu gör till den centrala delen av sin valrörelse ligger nu på ca 4 miljarder kr om man tar skillnaden mellan oss under det kommande året. Större delen av detta kommer att försvinna ner i olika svarta hål i kommunerna, varav underskott i bostadsbolag bara utgör ett.

Alldeles klart är att de pengar som skall betala Barsebäcks-avvecklingen för vart och ett av åren under de kommande mandatperioderna med all sannolikhet kommer att bli avsevärt mycket större än dessa pengar. Bara genom att inte avveckla Barsebäck skulle vi kunna förbättra statsbudgeten med belopp klart högre än dessa.

Nu vet vi inte hur det går. När en boll kommit i rullning fortsätter den ofta att rulla. Vi har sett det förr inte minst i denna fråga. Förbundsordföranden i Pappers Sune Ekbåge kallade över helgen avvecklingsbeslutet för “helt vansinnigt” och LO-ordföranden Bertil Jonsson erinrade om att LO i dess helhet är mot förtidsavvecklingen. Opinionsundersökningar visar entydigt en kompakt folkopinion mot regeringens och centerns politik i frågan.

Frågan hur avvecklingen av Barsebäck den 1 juli skulle påverka möjligheterna att bilda en borgerlig fyrpartiregering har jag ofta mött. Jag har hela tiden sagt att det inte ens var möjligt att veta om Barsebäck skulle avvecklas då, och att det därför inte var så lätt att svara. Och det har förvisso besannats.

Nu är osäkerheten än större. Det finns en möjlighet att rättsprocessen kommer att ta mycket lång tid. Det finns en möjlighet att det på ett eller annat sätt blir en uppgörelse mellan nuvarande regeringen och Sydkraft. Vår inriktning måste vara att i varje läge som uppkommer försöka att vinna stöd för att inte genomföra denna “helt vansinniga” och utomordentligt kostsamma förtidsavveckling. Och ju starkare stöd vi får i valet, desto större är rimligtvis våra möjligheter till framgång i denna strävan. Svårare än så är det knappast.

Dagen före bomben om Barsebäck förra torsdagen samlades en mycket stor demonstration i Stockholm för att kräva att fastighetsskatten sänktes och avskaffades. Och på denna demonstration uppträdde samtliga partiledare med undantag av Göran Persson.

Tydligt var att det finns en enig borgerlig linje om att så snabbt som möjligt sänka fastighetsskatten från dagens 1,7 till 1,5%. Jag är övertygad om att vi kan lägga ett sådant förslag på riksdagens bord redan i slutet av oktober eller början av november. Det blir en viktig del i startpaketet för den nya politik vi kommer att föra.

Socialdemokraterna är bestämda motståndare mot att sänka även denna skatt, och det bekräftade de i samband med demonstrationen. Men jag tror att de i själva verket förbereder faktiska höjningar av skatten genom att under den kommande mandatperioden låta taxeringsvärdena slå igenom fullt ut.

Dagens Nyheters ledare påpekade härom dagen att Göran Persson före förra valet sade att de inte skulle höja fastighetsskatten, men när han nu säger att detta är en skatt bara på de rika så är detta en signal så gott som någon på att färdriktningen i deras politik här är upp snarare än ned. De
är fast bundna vid högskattepolitiken med alla dess konsekvenser.

Det är vår för de europeiska ekonomierna. Det är tydligt att den ekonomiska
återhämtningen i Europa nu vinner i både bredd och styrka. Och detta påverkar självklart också Sverige positivt. Vi är en del av Europa.

Men i ett alldeles avgörande avseende släpar vi efter. De nya jobben kommer inte fram på det sätt som är en nödvändighet. Finns det en enstaka fråga som borde vara långsiktigt viktig att diskutera i denna valrörelse så är det faktiskt denna.

Att allt färre skall försörja allt fler kommer i det långa loppet helt enkelt inte att gå. Utan en tydlig och klar politik för fler riktiga jobb kommer den smygande svenska krisen bara att förvärras.

I veckan som gick publicerade EU-kommissionen sin utvärdering av de olika ländernas handlingsprogram för sysselsättning.

Man konstaterade där att det går bättre för Europa, och noterade att tillväxten ökade speciellt kraftigt i Irland, Finland, Luxemburg, Portugal, Grekland, Storbritannien, Spanien och Holland medan ökningen av sysselsättningen var speciellt imponerande i Irland, Spanien, Luxemburg, Danmark, Holland och Finland.

Som européer har vi självfallet all anledning att ta emot dessa nyheter med glädje - samtidigt som vi tvingas konstatera att Sverige inte finns med. Vi tillhör dem som utvecklas sämre än jämförbara länder.

En förklaring är skatterna. Kommissionen konstaterar att den svenska regeringen i dag är den enda regering i Europa som ifrågasätter behovet av sänkta skatter på arbete för att stimulera sysselsättningen, och det trots att detta ingår i den gemensamma europeiska strategi som man varit med om att lägga fast.

Det amerikanska kreditvärderingsföretaget Moody’s har nu en allt mer positiv syn på hur de europeiska ekonomierna utvecklas. Inte minst har det samband med den starka optimism som beslutet om övergången till euron förefaller att ha lett till. Därmed finns också förutsättningar för att uppvärdera kreditbetygen åt olika länder, däribland också Sverige. Ett sådant beslut är inte fattat, men förefaller sannolikt och logiskt.

I ett pressuttalande i fredags kommer dock Moody’s, mitt i denna optimism, med tydliga varningar riktade till Sverige:

“The agency pointed out that the economy continues to be characterised by market distortions, particulary in taxation and labour regulations, that represents risks to the country’s economic health and competitiveness over the longer term. Unemployment remains quite high by historical standards and job creation in the private sector may continue to disappoint”.

Också beslutet att stå utanför euron noteras som negativt.

Jag citerar detta därför att det är ganska ovanligt att kreditvärderingar som dessa tar större hänsyn till annat än underskott/överskott och inflationsutsikter. På bägge dessa områden hävdar sig ju Sverige väl. Men när Moody’s tar upp dessa faktorer, som man normalt mer sällan gör, är det ett tecken på den långsiktiga oro som mitt i uppgången finns för Sverige.

För mig är förutsättningarna för nya jobb och bättre tillväxt den enskilt viktigaste valfrågan. Och jag är oroad för att den har en så undanskymd plats i den valdebatt som media speglar.

Undantag - det skall medges - finns. Två av de skarpaste pennorna i svensk politisk journalistik har spetsat sina formuleringar i ärendet de senaste dagarna.

Så här skrev Lena Mellin i Aftonbladet i lördags:

“De ekonomiska kurvorna pekar alltså uppåt. Utan att det ger den effekt på arbetsmarknaden som alla hoppas på. Mindre än hälften av befolkningen jobbar. Otryggheten ökar eftersom de fasta anställningarna minskar. Samtidigt fattas det utbildad personal i nyckelsektorer som sjukvård och utbildning. Någonting är fel. Alldeles väldigt fel.”

Och så här skriver Malin Siwe i dagens nummer av Veckans Affärer när hon efterlyser en borgerlig kraftsamling kring detta tema:

“Naturligtvis kan inte fyra partier tycka lika. Men tänk om de kunde fokusera på det viktigaste av allt, att färre svenskar måste försörja fler.”

Efter förra veckans intensiva resande för min del blir det denna vecka lite lugnare. I dag är jag åter i Uppsala för att se på brottsbekämpningen i olika avseenden. Det är en oroande utveckling av delar av brottsligheten, inte minst när det gäller narkotika. Men mot slutet av veckan tror jag att de flesta kommer att vilja njuta lite av våren med allt vad den innebär.

På fredag är det folkomröstning både i Republiken Irland och i Nordirland om fredsavtalet. Allt tyder på att det kommer att godkännas, och det därmed finns bättre förutsättningar än någonsin tidigare för att få en början till ett slut på denna lika svåra som segdragna konflikt. Jag tror att det gjorde ett starkt intryck när premiärminister Tony Blair tillsammans med sin företrädare John Major gemensamt åkte runt och argumenterade för det fredsavtal de medverkar till att föra fram. Den typen av samverkan visar styrka.

Nere i Kosovo lyckades Richard Holbrooke få en delöverenskommelse som medförde att president Milosevic och den kosovoalbanske ledaren Rugova träffades i Belgrad i en och en halv timme i fredags. Och fortsatta samtal kommer att föras mellan deras företrädare under den kommande fredagen. Det var ett betydelsefullt steg för att försöka att bromsa försämringen av ett allvarligt läge. Men det återstår en lång och besvärlig väg. Här ligger en krutdurk under Europa.

På goda grunder har de indiska kärnvapenförsöken upprört världen. Att det efter de tre sprängningarna kom ytterligare två visar en tydlighet i de rent militära ambitionerna att utveckla fungerande vapen som gör det hela
än värre.

Det är viktigt att vi reagerar. Regeringen har än så länge bara talat allmänt om att säga upp samarbetsavtalet med Indien samt bett SIDA att komma in med förslag för hur man efter 1998 skall kunna åstadkomma en
“minskad” biståndsvolym. Reaktionen är svag. Inga existerande program har omedelbart avbrutits och inriktningen för vad som sker kommande år är otydlig. När det land som inom tre dagar spränger fem kärnladdningar är det största programlandet för svensk biståndspolitik krävs det större tydlighet i regeringens politik.

Stockholm den 18 maj 1998



Carl Bildt









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]