Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v22/1998
25/5/1998

Syster/Broder,

Det är tydligt att den socialdemokratiska partiledningen är avsevärt mycket mer nervös inför valet än vad man utåt vill låta påskina.

När jag nu ser hur man manövrerar i olika frågor kommer jag att tänka på de inledande faserna av valrörelsen 1991.

Då fann man sig föranlåten att vid ungefär denna tidpunkt plötsligt slänga in ett förslag om att sänka momsen på mat, för att på det sättet försöka att ta en fråga från borgerligheten och att visa någon form av initiativkraft.

Men slutresultatet då blev mest att skapa ytterligare osäkerhet om kursen i den socialdemokratiska regeringspolitiken. Någon månad därefter förlorade man regeringsmakten.

Förra tisdagens plötsliga manöver om fastighetsskatten var ett mycket tydligt tecken på en tilltagande nervositet i den socialdemokratiska partiledningen. Och när man nu tydligen förbereder någon form av mer eller mindre ordnad reträtt när det gäller vårdgarantin är det ytterligare ett tecken på att man tydligen inte tycker att man klarar av sakdebatten i viktiga frågor.

Reträtterna är reträtter under tryck och av taktik snarare än genuina politiska förändringar. Och det är tydligt att de dessutom lett till en betydande intern förvirring.

Efter att ha instruerats att säga att sänkt skatt leder till sämre skola och sämre vård, får nu partiarbetarna veta att den fastighetsskatt som statsministern sagt absolut inte gick att sänka nu skall sänkas eftersom Carl Bildt och moderaterna krävt det.

Jag förstår om den av nervositet framkallade reträtten lett till en del förvirring.

En annan sak är att det finns all anledning att sätta frågetecken inför vad förändringen innebär. Högskattepolitiken skall kamoufleras - men knappast
överges.

Det gäller också fastighetsskatten. Det som vi nu tvingade fram var en sänkning med ca 10% av boendebeskattningen. Men det finns all anledning att sätta frågetecken för vad som kommer härefter.

Nu har taxeringsvärdena frysts på 1996 års nivå efter kraftig kritik från oss. Men den frysningen kommer att upphöra att gälla 1999, och då finns det en alldeles överhängande risk för att det blir ett mycket kraftigt kliv uppåt som i många områden kan komma att mer än äta upp den sänkning som nu sker.

Och risken för en dubbelsmäll är betydande. När priserna stiger som ett resultat av de sänkta skatterna riskerar detta att leda till att taxeringsvärdena stiger med ökade skatter som följd. På sina håll inom socialdemokratin kan det mycket väl vara detta som man också är inställd på. Finansutskottets socialdemokratiske ordförande Jan Bergqvist påpekade t ex i helgen att ”en frysning gäller ju inte i evighet” och antydde att han den vägen ville ta tillbaka sänkningen.

Det hela understryker bara än tydligare att det behövs en rejäl reformering av hela systemet, och att denna måste innebära en rejäl och bestående sänkning av nivån på boendebeskattningen.

Som det nu blivit har Sverige Europas högsta boendekostnader. Och vi har anledning att påminna om att detta är resultatet av de skattehöjningar på boende som socialdemokraterna drev igenom i början och slutet av 1990-talet.

Mer och mer tycker jag att det blir tydligt att vi måste se över hela skattesystemet såväl vad gäller nivåer som den principiella inriktningen. Just nu har vi allt mer av skatter och allt mindre av system. Ett allt mer osammanhängande lapptäcke av olika tillfälligheter, och i takt med att högskattepolitiken allt mer utmanas av verkligheten finns det en risk för att allt bara kommer att bli värre och värre.

Effekterna av detta på såväl samhällsekonomi som samhällsmoral tror jag att vi alla känner i vardagen, även om det är svårt att fånga i siffror eller enkla sammanhang.

I fredags skrev Göran Skytte en kolumn i Aftonbladet där han målande från sin horisont beskrev hur högskattesamhället Sverige håller på att utvecklas ”Nästan alla medelklasspersoner jag känner utnyttjar svarta tjänster. Samtliga arbetslösa jag känner jobbar svart” och sade med eftertryck att det inte är människorna som det är fel på:

”Det är det politiska systemet som är fel och skadligt. Om politikerna tar ut världens högsta skatter från dem som arbetar och samtidigt ger världens högsta bidrag till dem som inte arbetar, då leder detta förr eller senare till ett samhälle där allt färre arbetar vitt och där allt fler arbetar svart.”

Och så är det tyvärr. Vi har låg sysselsättning, hög skatt och en fallande kvalitet i offentlig service.

I dag har regeringen lagt fram sitt förslag till förändringar inom ramen för gymnasieskolan. Fyra år av inaktivitet följs av en hastigt ihopsatt proposition som läggs fram så sent att den inte kommer att bli aktuell för beslut under denna mandatperiod.

Den bekräftar regeringens bristande vilja och förmåga att ta itu med de problem som den egna gymnasiereformen lett till, och som är så tydliga för var och en med bara lite kontakt med denna verklighet. Man rör sig lite försiktigt i vår riktning genom tal om gymnasieexamen och lärlingsutbildning, men förmår inte gå hela vägen.

En borgerlig regering i höst kommer som en av sina allra första åtgärder att dra tillbaka denna proposition. Den duger inte som underlag för beslut.

Media under helgen har annars dominerats av miljöpartiets konvulsioner, föranledda av de ständiga slitningarna mellan de bägge språkrören i partiet. Och denna gång förefaller det ha varit Schlaug som fick stryka på foten för Samuelsson, även om det annars mest brukar vara tvärtom.

Kongressen bekräftade bilden av ett parti som sakta men säkert glider åt vänster. En gång i världen fanns det en individualism och anti-kollektivism i miljöpartiet som innehöll ett frö till någonting nytt. Men det har successivt försvunnit. Nu ser främst Schlaug partiets roll mer som en satellit till den socialdemokratiska världen.

Att man ser få beröringspunkter med oss moderater gjorde man alldeles tydligt. Och på den punkten har man rätt. Höjda skatter och Europa-hat ställer miljöpartiet i en kategori för sig. Avståndet till vår politik för lägre skatter och samarbete i Europa är mycket stort.

Det finns anledning att påminna om att miljöpartiet i sin extrema isolationism står isolerade också bland sina egna motsvarigheter i andra länder. I såväl Finland som Tyskland har de gröna miljöpartierna under de senaste månaderna tillhört dem som klart tagit ställning för deltagande i euro-samarbetet.

Om miljöfrågor hörde man praktiskt taget ingenting alls från denna miljöpartikongress. Det verkar som om allmän vänstersträvan och Europamotstånd nu tagit över helt som drivkrafter i åtminstone ledningens politik.

Detta har ingenting med miljöpolitik att göra, och det har inte heller regeringens egenartade pytsande ut av olika typer av bidrag samtidigt som miljöforskningen rustas ned. Utan att underskatta de insatser som görs av t ex Göte Johnsson från moderat sida hoppas jag att Lennart Daléus som centerledare kommer att medföra att en modernare syn på miljöpolitiken än miljöpartiets teknikfientlighet och socialdemokraternas bidragsfixering kan få större kraft i debatt och politik.

Veckan som nu inletts är veckan då arbetet i riksdagens finansutskott med utgångspunkt från regeringens vårproposition och de olika oppositionspartiernas motioner går in i sitt slutskede. Därmed kommer vi också att kunna få klarare besked om hur de olika partierna ställer sig när det gäller inriktningen på t ex sänkta skatter på låg- och medelinkomsttagare under de kommande åren.

Men därtill kommer extradebatter i riksdagen i viktiga ämnen. På tisdag blir det extradebatt om kärnkraften, som tillkommit på bl a moderat begäran efter regeringens bakslag om Barsebäck, och på onsdag blir det extradebatt om vårdgaranti, som säkert kommer att visa den starka enighet som finns mellan de borgerliga partierna i denna fråga.

Medan Sverige står och stampar fortsätter världen omkring oss att förändras.

Att det blev ett så tydligt ja i folkomröstningarna om det irländska fredsavtalet i helgen var utomordentligt glädjande och viktigt. Konkret kan vi här se hur det successiva närmandet inom ramen för medlemskapet i EU berett vägen för ett fredsavtal. Hade Storbritannien och Irland gått olika vägar i EU-frågan, eller bägge stått utanför, hade detta varit mycket svårare.

Nu skall processen föras vidare. Närmast är det val till den nordirländska församlingen den 25 juni som står på dagordningen. Och därefter skall alla avtalets komplicerade och viktiga bestämmelser successivt börja att förverkligas. Mycken möda återstår.

I Pristina i Kosovo var det så i fredags den första egentliga förhandlingskontakten mellan albaner och serber, och att fyra timmar kunde
ägnas åt främst procedur om fortsatta möten var ett icke oväsentligt framsteg. Här är vägen framöver dock utomordentligt lång.

I dag måndag träffas EU:s utrikesministrar för att diskutera bl a EU:s långsiktiga reformplaner, men de har också anledning att ställa sig frågan om varför de tillåtit EU att så tydligt marginaliseras i det viktiga fredsarbetet på Balkan. På sikt är EU den i särklass viktigaste fredsfaktorn här, men det kräver att man är beredd till större beslutsamhet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

På torsdag träffas NATO:s utrikesministrar, och då står frågan om någon form av militär styrka med NATO som kärna i norra Albanien på dagordningen. Jag tillhör dem som är övertygade om att en sådan styrka kommer att behövas.

Samma dag sker avgörandet i den danska folkomröstningen om Amsterdam-fördraget. Allt tyder nu på att det kommer att godkännas, men osvuret är alltid bäst i detta sammanhang. Med ett godkännande i Danmark
öppnas vägen för det avtal som både ger en bättre gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ett öppnare Europa med mindre av gränser och inte minst den viktiga utvidgningen med nya medlemmar.

I dag har jag sänt personliga telegram till Hong Kong där Martin Lee och Emily Lau tydligt segrat i det val som den kinesiska regimen tolererat. De kastades ut från den lagstiftande församlingen i samband med det kinesiska
övertagandet, men återvänder nu efter en stor valseger. Att den församling de valts till är helt och hållet kontrollerad av Beijing gör att de inte får makt, men deras moraliska och politiska seger är desto viktigare.

Att stödja dem som arbetar för demokrati och frihet i Kina är utomordentligt viktigt. Kina är världens största diktatur. Och Martin Lee och Emily Lau förtjänar världens både respekt och stöd.

Och samtidigt som våra socialdemokrater fortsätter att låta som om ingenting kan bli bättre i Sverige omvandlas den globala ekonomin snabbt. De senaste veckorna har inneburit att den globala omstruktureringen av viktiga industrier som t ex bilar och flygplan skjutit ny fart.

Visste Du att fyra av de fem största industriella sammanslagningarna över huvud taget i modern tid har utannonserats under de senaste sex veckorna?

Vad kommer detta att innebära för Sverige?

Och kraften i informationsteknologin blir allt tydligare. I Silicon Valley i USA finns i dag ca 7 000 IT-företag, varav den absoluta huvuddelen inte existerade för tio år sedan, där sätts varje vecka upp ca elva nya, börsintroduceras varje vecka ca fem framgångsrika företag och tillkommer varje dag ca 62 nya dollarmiljonärer.

Varför skall inte vi i Sverige kunna i alla fall en del av det som de kan där?

Och viktiga politiska initiativ bereder marken för fortsatt utveckling. Vid ministermötet med World Trade Organisation i Genève i förra veckan kom man
överens om att dess 132 medlemsländer inte kommer att lägga några som helst tullar eller avgifter på den snabbt växande elektroniska handeln under det kommande året.

Det var ett beslut som togs efter det att såväl president Clinton som premiärminister Blair varit på det viktiga mötet och argumenterat för denna viktiga linje.

Vem som möjligen var där från den svenska regeringen vet jag inte.

Här är allt man numera läser om den för IT-frågor ansvariga ministern att hon vill avgå. Jag klandrar henne inte.

Själv har jag i dag tillsammans med Per Unckel lagt fram ett förslag om att högskolan i Ronneby och Karlskrona skall bli ett ”IT-universitet” som under de kommande åren skall komma upp på samma nivå som Tekniska Högskolan i Stockholm, Chalmers i Göteborg och universitetet i Linköping i dessa frågor.

I Ronneby och Karlskrona har vi kunnat se att IT ger nya jobb och nya framtidsmöjligheter. En nedläggningsbygd dominerad av problem har fått ett drag av framtidslyft över sig. I det Karlskrona som förr hade flottan som sitt A och O jobbar i dag fler med IT än med marinen.

Och jag är övertygad om att ett ”IT-universitet” här, med ansiktet vänt inte minst mot den andra sidan av Östersjön, är en viktig och riktig satsning.

Stockholm/Ronneby den 25 maj 1998


Carl Bildt









Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]