|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v23/1998
2/6/1998
Syster/ Broder,
Jag vet inte riktigt vart socialdemokraterna har tagit vägen i den politiska debatten på sistone. De verkar vara på väg att villa bort sig i viktiga frågor.
Först fastighetsskatten, där såväl stats- som finansministern "skyllt på" moderaterna när de försökt att förklara att det som var fel ena dagen var rätt den andra. Även om Göran Persson sagt att han fortfarande egentligen tycker att det är fel.
Sedan vårddebatten, där borgerliga krav på en vårdgaranti för att kapa köer nu möts med ett socialdemokratiskt utspel om en "rikskö". I stället för att inrikta sig på att kapa köer ägnar man sig åt att smeta ut dem över landet.
Och nu en allt tydligare socialdemokratisk isolering i den viktiga frågan om skatten på arbete. På allas arbete.
Detta för att återkomma till min käpphäst samtidigt som sysselsättningsutvecklingen fortsätter att vara anmärkningsvärt svag.
I onsdags i förra veckan stod samtliga partiledare - utom Göran Persson - i riksdagens talarstol och diskuterade det problem som de senaste årens växande vårdköer innebär. Det var tydligt att regeringen inte klarar av att vidta de åtgärder som krävs.
Jag tror inte att Margot Wallström vill ha långa vårdköer men för mig är det uppenbart att hennes politik ger detta resultat.
Och skälet till det är självfallet det ideologiska motståndet mot valfrihet och fri etableringsrätt. Det är när valfriheten och etableringsfriheten inskränkts av en monopolinriktad socialdemokrati som vårdköerna växer.
Också på vårdområdet har vi sett det jag skulle vilja kalla
"Solna-effekten" när det gäller den offentliga servicen. Under den mandatperiod när vi hade makten var skatten lägre och vårdköerna kortare med socialdemokraterna är skatten högre och köerna längre. Högre skatt, men sämre service det är "Solna-effekten".
Förklaringen ligger i det som Eva Fernvall från Vårdförbundet och Anders Milton från Läkarförbundet beskrev i sin uppmärksammade debattartikel om nödvändigheten av förnyelse av vården:
"Vi har från sinsemellan olika utgångspunkter dragit slutsatsen att en helt annan och friare organisation än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda en bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad."
Efter att ha snubblat runt om fastighetsskatten och inte producerat mer än rök i vårddebatten blir socialdemokraterna nu allt mer isolerade i den viktiga inkomstskattedebatten. I söndags gick Anders Milton i egenskap av ordförande för SACO, TCO:s ordförande Inger Ohlsson,och SAF:s VD Göran Tunhammar till gemensam attack på högskattepolitiken:
"Det går inte att förneka att den höga skatten på arbete slagit ut arbetstillfällen och förhindrat tillkomsten av nya jobb, med andra ord bidragit till att skapa arbetslöshet."
Och de attackerade hårt det sätt på vilket den stora skatteomläggningen från början av 1990-talet har förstörts:
"Skattereformen har urholkats på flera sätt. Brytpunkten för statlig skatt räknades inte upp som den skulle. Värnskatten infördes. Kommunalskatten har stigit. Egenavgifter till socialförsäkringarna lades ovanpå andra skatter."
Ord och inga visor. Och alldeles sant. Och de tre fortsätter med att kräva
"en ny tillväxt- och sysselsättningsorienterad skattepolitik" där man vill
återupprätta principen att de flesta bara skall betala ca 30 procent av en inkomst i skatt och ingen skall behöva betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt.
Just så, frestas jag att säga. Detta har varit närmast ett ledtema för mig under det senaste året. Att vi behöver en reform för att få ett skattesystem som upplevs som rättvist och rimligt, både vad gäller skattetryckets höjd och skattesystems omfattning.
Och att en politik för mer arbete måste vara en politik som sänker skatten på arbete.
Att jag tycker detta är en sak. För några veckor sedan sade Metall-ordföranden Göran Johnsson samma sak. Och nu denna helg således ledningarna för TCO, SACO och SAF gemensamt.
Vad vilja socialdemokratin? Av allt att döma inte så mycket annat än att vara mot varje tänkbar skattesänkning. Med glöd förklarar skatteminister
Östros gång på gång att skatterna möjligen kan höjas men aldrig sänkas.
Med denna högskattepolitik har socialdemokraterna nu lyckats förändra sin relation till tjänstemännens centralorganisation TCO i grunden. Och det är en utveckling som skall ses i ett längre perspektiv.
Under 1980- och början av 1990-talet gjorde den dåvarande socialdemokratiska partiledningen stora ansträngningar för att göra TCO till en del av sin informella maktbas. Lennart Bodström blev statsråd, och synpunkter från hans efterträdare Björn Rosengren var betydelsefulla när det gällde att utforma den stora skatteomläggningen.
Men nu ser Sverige annorlunda ut. TCO:s ordförande skriver gemensamma skatteartiklar med SACO och SAF. Det som hänt är dock inte att TCO ändrat sig, utan att socialdemokraterna gjort det. TCO kräver bara en återgång till de nivåer för inkomstskatten som regeringarna Carlsson och Persson i sin högskattenit lämnat under de senaste åren.
Vi har all anledning att ständigt fråga socialdemokraterna vad det är för fel på det som Metall-ordföranden eller ordföranden i TCO nu säger om skatten. Har Metall-basen fel? Har TCO fel?
Den gemensamma artikeln avslutades med att författarna efterlyste "en långsiktig inriktning av politiken som innebär tydliga, successiva steg mot en rimligare nivå på arbetsskatten."
Just det kan sägas vara kärnan i de riktlinjer för den ekonomiska politiken som företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet och kristdemokraterna presenterade på en gemensam presskonferens i fredags.
Det var betydelsefullt. Därmed står två alternativ i den ekonomiska politiken tydligt mot varandra ett socialdemokratiskt som inte vill göra någonting, och ett borgerligt tydligt inriktat på förnyelse.
De borgerliga riktlinjerna är riktlinjer för de närmaste åren. Det finns skillnader mellan oss, t ex när det gäller tekniken för och takten i de nödvändiga sänkningarna av skatter. Men det är av största vikt inför den valrörelse som stundar att det nu finns tydliga och omfattande gemensamma principer och riktlinjer för den ekonomiska politiken för en ny regering.
Därmed har vi under de senaste månaderna successivt byggt en allt tydligare borgerlig samstämmighet i strategiska frågor. Hemnära tjänster. Avreglering. Vårdgarantin. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Och det arbetet bör kunna fortsätta. Inte minst måste behovet av nya jobb och ny tillväxt stå i centrum.
Vårens ekonomiska Europaprognos från Europakommissionen som publicerades i förra veckan - visar svagare tillväxt av nya jobb i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Nästa år räknar man t ex med att de länder som inför den nya euron kommer att ha dubbelt så snabb ökning av privat sysselsättning som vårt land. Och även om man skall vara försiktig med kortsiktiga siffror noterar jag att utvecklingen av nya jobb i näringslivet under de två senaste veckorna faktiskt varit svagare än vid motsvarande tid förra året.
Ibland förstår jag mycket lite av hur regeringen tänker i dessa viktiga framtidsfrågor. När Göran Persson talade på Landstingsförbundets kongress i onsdags i förra veckan sade han bl a att han ser framför sig en situation där vi "i stort sett skall rekrytera 75 av 100 av en utgående kull på arbetsmarknaden" till den offentliga sektorn under kommande år.
Uppenbarligen föreställer sig statsministern en framtid där den alldeles
överväldigande delen av de nya jobben skall komma i den offentliga sektorn. Det är en i grunden annan bild än den som dominerat den ekonomiska debatten under senare år, också från socialdemokratins sida.
Konsekvenserna riskerar att bli betydande. Vi kan komma att få en strypning av företagsamheten och ett stort språng uppåt vad gäller skattetrycket. Jag har svårt att se annat än att en sådan politik riskerar att driva fram en ekonomisk och social kollaps.
Men Perssons uttalande om att 75% av ungdomarna skall gå till den offentliga sektorn stämmer dock ganska väl med den inriktning som man ger politiken.
I förra veckan publicerade Riksrevisionsverket sin senaste budgetprognos. Också den innehöll ett och annat av betydelse. Det s k underliggande underskottet i statsbudgeten beräknas för 1998 till ca 35 miljarder kr.
Men det verkligt intressanta är att se vad som hänt med statsbudgeten de senaste åren.
Mellan 1995 och 1996 minskade underskottet till mycket stor del på grund av olika engångsoperationer. Men mellan 1996 och 1997 skedde en förbättring av den underliggande situationen med inte mindre än ca 50 miljarder kr. Detta var ett resultat av att utgifterna minskades med ca 11 miljarder kr och inkomsterna ökade med ca 39 miljarder kr.
Således en viss utgiftsminskning men framför allt en massiv inkomstökning genom bl a höjda skatter.
Mellan 1997 och 1998 sker emellertid en betydelsefull förändring. Det underliggande saldot fortsätter att förbättras med ca 25 miljarder kr. Men denna förbättring är nu ett netto av att inkomsterna ökar med ca 41 miljarder kr samtidigt som utgifterna också ökar med ca 16 miljarder kr.
Den som trodde att Göran Persson som först finans- och därefter statsminister sparat på utgifterna har nog anledning att fördjupa sig i Riksrevisionsverkets material.
Statsutgifterna ökar men skatterna ökar än mer.
I helgen som gått upphörde i all tysthet IT-kommissionen att finnas till. Några fanfarer eller annat sågs inte till. En tillvaro i tysthet kom därmed att avslutas stilenligt.
Med posten fick jag oceremoniellt en avslutande skrift "Nya tider, nya förutsättningar…" som är slutprodukten. Ingen politik eller strategi, utan lite olika reportage och reflektioner. Och en serie av frågetecken utan svar.
Slutklämmen i denna den socialdemokratiska IT-kommissionens sista suck kan finnas anledning att citera:
"Världen har med IT inte blivit enklare. Det finns inga enkla lösningar. Alltså…"
Alltså? Kom man inte längre? Den socialdemokratiska IT-politiken under dessa år upplöses i ett uppgivet "alltså…".
Lite försöker man dock att accelerera när valrörelsen nu närmar sig. I veckan skall man försöka hälla nytt vin i gamla läglar genom ett s k IT-lyft för skolorna. Det är en försenad upplaga av det som vi som regering påbörjade och det som denna regering sedan dess förhalat.
Det finns större skäl att tala om "IT-paus" än "IT-lyft" när det gäller den socialdemokratiska politiken.
I torsdags förra veckan sade Danmark ett tydligt ja till förnyelsen av den Europeiska Unionen genom Amsterdam-fördraget. Och därmed finns det all anledning att utgå från att detta kommer att träda i kraft som planerat.
Med 55,1% ja- och 44,9% nej-röster var det ett tydligt resultat. Speciellt finns anledning att notera att den danska socialdemokratin successivt etablerat sig som partiet med de mest EU-positiva väljarna. Göran Persson och socialdemokraterna här hemma har ett och annat att lära.
Omvärldens utveckling hoppar jag över att kommentera denna vecka. Kärnvapenrisker på den indiska subkontinenten, allvarlig finansiell och ekonomisk kris i Ryssland, tilltagande tumult i och kring Serbien efter det viktiga valet i Montenegro ämnen saknas förvisso inte.
För min del blir det närområdet som blir viktigt denna vecka. På onsdag kväll kommer finska Samlingspartiets ordförande och Finlands finansminister Sauli Niinistö till Stockholm för att hålla årets Jarl Hjalmarson-föreläsning om EMU och Norden.
Och på fredag samlas företrädare för olika Östersjöländer i Visby för vårt traditionella försommarseminarium. Dit kommer bl a Litauens nyvalde president Valdas Adamkus, Lettlands utrikesminister Valdis Birkaus och Polens försvarsminister Janusz Onyskiewicz liksom företrädare för Europakommissionen, Europaparlamentet och NATO-sekretariatet.
Stockholm den 2 juni 1998
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
