Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v25/1998
19/6/1998

Syster/Broder,


Så har då riksdagen hemförlovats för denna mandatperiod, midsommaren är här och den politiska debatten går långsamt in i sommaren före det stora avgörandet. Och mitt veckobrev är försenat – jag hoppas att det skall gå att läsa även i hängmattan eller dess motsvarighet.

Riksdagens avslutningsdebatt i onsdags i förra veckan var en tämligen defensiv tillställning för statsminister Persson. Utan eget program gjorde han sitt bästa för att attackera våra förslag när det gäller jobb och skatt. Och han formulerade socialdemokratins uppgift som att
”rida spärr” mot bl a den moderata politiken.

Så är det alldeles säkert. Utan egen vision och egna idéer är socialdemokraterna i dag en tillbakablickande och defensiv kraft. Då är det naturligt att tala om att ”rida spärr” mot de idéer som är på frammarsch. Så skulle aldrig en politisk rörelse och en politisk ledare med framtidstro uttala sig.

Så mycket till övers för vår politik hade han inte. Från riksdagens talarstol sade han att vår politik var ”dumdryg”, och gav därmed begrepp som öppenhet och ödmjukhet i den politiska debatt en ny rejäl råsop. Jag får väl finna mig att offentligt beskrivas som både ”dum” och ”dryg”, och tänker motstå frestelsen att ge igen med samma mynt.

Viktigare än glåpord är sakfrågorna. Och det var tydligt att socialdemokraterna inte har något svar på de sju treklöverpunkterna för jobb och tillväxt. Medan vi tydligt definierat det uppdrag som är det avgörande för den kommande mandatperioden – nya jobb och ny tillväxt – har socialdemokraterna inte ens lyckats med detta. Och därefter har vi gått vidare både med en inriktning av politiken och med att bygga den allians som krävs för att denna skall kunna genomföras.

Det är så politik med strategisk blick formas. Formulera uppdraget – ange riktlinjerna – bygg allianserna. Och här är det nu mycket tydligt att initiativet i den politiska debatten har förskjutits till vår sida.

När jag lyssnar till Persson blir jag inte riktigt klok på vad han vill använda den politiska makten till – mer än att ”rida spärr” mot våra idéer. Han har svårt att formulera uppdraget om nya jobb och ny tillväxt eftersom det skulle innebära ett erkännande av att de inte lyckats under dessa fyra år. Han har än svårare att acceptera den politik som ett genomförande av detta uppdrag kräver. Och han är påtagligt ovillig att diskutera hur han tänker bygga allianser i ett läge där Olof Johansson försvunnit, Gudrun Schyman är försmådd och ingen vågar lita på Birger Schlaug.

Det förefaller att vara konjunkturförbättringen och nya bidrag som är kärnan i hans politik. Men när jag i riksdagsdebatten gång på gång kom tillbaka till att antalet riktiga jobb inte blivit fler under dessa år och att företagarna blivit färre hade han egentligen inget svar.

För fyra år sedan lovade socialdemokraterna att skatterna inte skulle höjas, men att jobben snabbt skulle bli fler. Det blev tvärt om. Skatterna höjdes dramatiskt, men jobben blev inte fler.

Och därmed är det, enligt min mening, en självklarhet att uppdraget för de kommande åren måste handla om att skapa förutsättningar för nya jobb genom att också sänka skatten.

Stödet för denna linje växer för varje vecka som går. Medan socialdemokraterna för några månader sedan planerade för en valrörelse där vi moderater skulle trängas in i ett hörn genom att alla skulle kräva ökade statsbidrag till kommunerna, ledde debatten om Solna-effekten till att den uppläggningen kom av sig, och vi i stället har fått ett läge där det är socialdemokraterna som håller på att trängas in i ett hörn genom sitt envetna motstånd mot sänkta skatter.

I förra veckan publicerade internationella valutafonden IMF i Washington slutsatserna från den årliga granskning som man gör av den svenska ekonomin. Även om granskningen inleds med ett erkännande till Sverige för klart starkare statsfinanser nu än tidigare är det i realiteten en hård dom över den socialdemokratiska oförmågan som levereras.

Det är framför allt ”the limited progress on structural reforms” som oroar IMF och som leder till att man tror att den totala arbetslösheten knappast kommer att gå under 12 procent år 2001, att man fruktar att den öppna arbetslösheten kommer att börja att stiga när de olika satsningarna i det s k kunskapslyftet tar slut och att man avslutar med att säga att ”much remains to be done if the recovery should not peter out prematurely.”

Och det som står i centrum för rekommendationerna från IMF är behovet av ”a program for sustained expenditure and tax cuts, with particular emphasis on lowering high tax wedges that distort incentives to work and save.” Just så.

Från TCO blir kravet också allt tydligare när det gäller behovet av en omläggning av politiken. I onsdags återkom TCO:s ordförande Inger Ohlsson i skattedebatten med en artikel i Arbetet Nyheterna, där hon direkt polemiserar med en del av de grundläggande socialdemokratiska myterna:

”Om dagens höga arbetslöshet fortsätter kommer skatteintäkterna inte att räcka till, välfärden kommer att drabbas ytterligare. Att sänka skatter för att öka sysselsättning och tillväxt är nödvändigt för att minska arbetslösheten. Utan sådana åtgärder hotas den offentliga sektorn på längre sikt.”

Och hon fortsätter:

”Att socialdemokraternas partisekreterare Ingela Thalén kallar debatten
'hysteriska krav på gigantiska skattesänkningar' är oroväckande. Sverige behöver en seriös debatt om skatterna och en långsiktig inriktning på skattepolitiken.”

Även på den punkten finns det all anledning att instämma med det som Inger Ohlsson och TCO säger.

Att socialdemokraterna är på defensiven visas också med stor tydlighet av de senaste av LO:s storstilade kampanjinsatser. I senaste numret av LO-Tidningen meddelas med fasa i en stor rubrik att ”moderaterna är nu det näst största partiet bland medlemmarna”, och i en påkostad s k debattbok som går till angrepp på moderata idéer meddelas med oförställd fasa att modeter numera verkar finnas överallt.

”Moderaterna är inte de där borta, förskansade på herresäten, slott, gods och i paradvåningar. Nu bor de i vilket radhusområde som helst. De finns på bussarna på morgnarna och vid frysdisken i matvaruaffären.”

Och inför detta fasansfulla hot av att det finns moderater på morgonbussen och vid frysdisken i matvaruaffären mobiliserar LO miljonkampanjen för att varna för de moderata idéerna om mer av frihet och ansvar för enskilda människor. Men vad det i grunden handlar om är att man är rädd om sin egen makt.

Desperationen i den allt mer defensiva socialdemokratin ser man inte bara i de lätt hysteriska tonfallen i kaskaden av pressmeddelanden från partisekreterare Ingela Thalén – som dagligen tar heder och ära av såväl mig som Inger Ohlsson – utan även här i Stockholm just nu också i en grovt förljugen kampanj om s k marknadshyror. I namn av nye
(s)-ledaren Agneta Billström skickas ut stora skaror kort som talar om den oro alla måste känna för det förslag om s k marknadshyror som jag anses att ha lagt fram.

Problemet är bara att det inte finns något sådant förslag. Kampanjen bygger på en grov lögn. Det som framför allt drivit upp hyres- och bostadskostnader under senare år är ju dessutom de skattehöjningar som det är just socialdemokraterna som drivit fram. Men denna lögnkampanj visar nog dessvärre en del av det vi har att vänta från en socialdemokrati utan egna idéer.

Till de frågor som inte får någon större uppmärksamhet i den offentliga debatten, men är av stor betydelse för framtiden, hör forskningspolitiken. Medan vi under vår mandatperiod inledde en kraftig forskningssatsning, har den socialdemokratiska perioden inneburit en kraftig nedrustning. I ett upprop nyligen skrev 93 professorer i naturvetenskapliga ämnen om det ”chocktillstånd” som de försatts i genom regeringens nedskärningar inte minst av Sveriges medverkan i olika delar av det europeiska forskningssamarbetet.

Förr fanns en forskningstradition inom socialdemokratin. Tage Erlander satt själv som statsminister ordförande i den s k forskningsberedningen, och man hade ett påtagligt intresse för att på detta sätt stärka Sverige för framtiden. Men nu är det annorlunda. Med Göran Persson som statsminister och Carl Tham som statsråd har det drivits fram en nedrustning som skadar Sveriges framtidsmöjligheter på ett mycket påtagligt sätt.

Nyligen redovisade Naturvetenskapliga Forskningsrådet sina slutsatser av vilka konsekvenser som neddragningarna får. Två till tre av de nationella forskningslaboratorierna - MAX-laboratoriet i Lund, Onsala rymdobservatorium, Manne Siegbahn-laboratoriet i Stockholm och The Svedberg-laboratoriet i Uppsala – måste läggas ned för att rädda i alla fall något av Sveriges medverkan i det internationella samarbetet. Men trots detta ser NFR inget alternativ till att Sverige också lämnar det viktiga partikelfysiksamarbetet inom CERN.

Detta sker samtidigt som President Clinton i USA nu flerdubblar i stort sett samtliga forskningssatsningar. I USA talar man om ”en ny upptäcktstid” som nu randas genom vetenskapens häpnadsväckande framsteg på en lång rad olika områden. Också europeiskt sker viktiga nysatsningar inom t ex rymdforskningen.

Men när världen i övrigt förstärker forskningssatsningarna, rustar socialdemokraternas Sverige ned. Få saker visar så tydligt hur gammalmodig och framtidsfarlig denna regering är som kombinationen av deras ökade bidrag till kampanjorganisationen LO och deras kraftiga nedrustning av forskningen

En ny regering måste satsa på forskningen och framtiden. I vårt budgetförslag finns utrymme för en omedelbar förstärkning på 400 miljoner kr. Jag skulle vilja bereda marken för än större satsningar just på den grundläggande forskningen. Menar vi allvar med Sverige som ett framtidsland måste vi vara beredda till detta.

Hängmattan lockar, och jag skall avstå från att kommentera alltför mycket av det som händer i världen runt omkring oss. Ett relativt avslaget europeiskt toppmöte i Cardiff, som Göran Persson lanserade som en stor svensk succé genom att man fått in en bisats om betydelsen av barnomsorg i arbetsmarknadspolitiken, trots att frågan om dagis med alla rimliga mått mätt knappast är en fråga som vi tycker att Bryssel skall ägna sig åt. En allt allvarligare ekonomisk situation såväl i Asien – Japan med möjliga återverkningar på Kina – som i Ryssland. Och fortsatt marsch mot fortsatt krig i Kosovo.

Till allt detta kommer jag att återkomma. Nu är det sommar, och jag kan inte riktigt lova att komma med veckobrev med samma regelbundenhet. Sannolikt är det väl så att en och annan av er rör er bort från terminaler och PC och ut i den natur som ännu inte är digitalt uppkopplad. Det avser i alla fall jag att försöka göra.

Vinden har vänt. Socialdemokraterna är på defensiven. Nu är det sommar
– och sedan vinner vi valet!


Carl Bildt









Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]