Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v27/1998
28/6/1998

Syster/Broder,

Min lilla propå i föregående veckobrev om att jag kanske skulle dra ner brevfrekvensen under sommaren fick inget påfallande positivt mottagande. En serie av meddelanden hävdade att, semester, javisst, men ett litet veckobrev då och då var i alla fall efterfrågat. Och då får det väl bli på det sättet.

När jag skriver detta sitter jag på Arlanda och läser tidningar i väntan på ett plan som ska ta mig ut i Europa i olika ärenden i några dagar. I SvD läser jag hur SSU:s ordförande ställer frågan var framtidsdebatten finns inom socialdemokratin. ”Man vinner inga val på att tala om hur duktig man varit utan på att föra ut vad man vill göra. Vad vill vi efter år 2000?”

När inte ens det socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande vet vad det egna partiet vill under de kommande åren är det i sanning illa beställt med framtidssynen inom det ännu regerande partiet. Göran Persson har visserligen sagt att man efter valet måste vara beredd att diskutera också framtiden, men jag tror att SSU-ordföranden Nordström har rätt när han säger att inte minst unga människor vill ha besked före valet.

För det finns det dessutom andra skäl. Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt att driva en bra och konsekvent regeringspolitik om man inte vet vad man vill och tydligt redovisat detta. Att bara begära s k öppna mandat från väljarna, och sedan driva med vindarna eller tillfälligheternas tryck, leder aldrig till en politik med tillräcklig kraft i de stora frågorna.

Socialdemokratin är ett framtidsfattigt parti. Det har vi nu också SSU-ordförandens ord på.

I Business Week bläddrar jag upp en artikel om ”Europe’s Hot Little Economies”, om de mindre europeiska länder som genom reformpolitik nu fått en imponerande tillväxt och tydligt drar ifrån de större europeiska länderna. Det är Finland med en beräknad tillväxt på 4,5%, Holland med 3,5%, Portugal med 4,5% och Irland med 8,25% som står i fokus för den berömmande beskrivningen. Inte, inte alls, Sverige.

Här hemma har Landstingsförbundet försökt sig på en långtidsbedömning av svensk ekonomi. De målar visserligen åtskilligt i ljusa färger, men ånyo illustreras de stora riskerna i en utveckling där allt färre riskerar att få försörja allt fler. Från mitten av det kommande decenniet kommer den demografiska utvecklingen att börja innebära en klart ökad belastning, och har vi inte innan dess lyckats med att få en radikalt ökad sysselsättning kan det komma att bli utomordentligt besvärligt.

Föreningssparbanken har i dagarna också visat arbetslöshetens direkta kostnader. En svensk medelinkomstfamilj betalar varje år ca 23.000 kr i skatt för den samlade sjukvården i landet, men betalar samtidigt ca 26.000 kr i skatt för att betala den höga arbetslöshetens direkta kostnader. Och då handlar det om en påtagligt försiktig beräkning som enbart tar med de direkta kostnaderna för a-kassa och arbetsmarknadspolitik. Läggs till detta socialbidrag, skattebortfall och annat stiger kostnaden snabbt och tydligt.

Faran i denna utveckling måste diskuteras i valrörelsen. En låg sysselsättning som omedelbart medför mycket höga skattekostnader och som på lite längre sikt för oss in i ett mycket besvärligt läge. Och det är bara en politik som radikalt och uthålligt förbättrar klimatet för företagande och tillväxt som kan klara detta.

Om Finland, Holland, Portugal och Irland kan - varför skulle då inte också Sverige kunna? Men det förutsätter en ny regering med en ny politik.

Men socialdemokraterna trampar på i gamla hjulspår. Nu växer ilskan mot att tullen - som borde ha viktiga uppgifter när det gäller att stoppa knark vid gränserna - av regeringen beordras att öppna postförsändelser som kan innehålla varor som inhandlats via internet från andra länder. I ett tidigare veckobrev refererade jag lagrådets nedgörande kritik av regeringens lagförslag, men det hindrade självfallet inte socialdemokraterna att med benäget bistånd trumma igenom lagen i vårriksdagens slutspurt.

Högskattesamhällets överlevnadskamp i en allt mer integrerad värld tar sig allt mer egendomliga former.

Vi påverkas alla av det som händer runt om oss. Kommer t ex Clintons resa i Kina att kunna förhindra den devalvering av den kinesiska valutan som allt fler nu befarar i takt med att inte minst den japanska ekonomins utsikter ter sig allt osäkrare? Vilka blir konsekvenserna av den allt besvärligare finansiella situationen i Ryssland?

Clinton accepterade en mottagningsceremoni på Himmelska Fridens Torg - scenen för massakern 1989 - men var i gengäld tydlig och klar i sin i kinesisk TV direktsända kritik av det som då inträffade, vilket föranledde president Jiang Zemin att i ordalag som föreföll bekanta tala om stabiliteten i Kina och dess betydelse.

Men stabilitet kommer aldrig ur repression. Det som de kinesiska ledarna gjorde på Tiananmen gav kortsiktig stabilitet på samma sätt som Milosevics repression i Kosovo gjorde det kortsiktigt. Men på längre sikt leder det nästan alltid till att det byggs upp spänningar som kan komma att bli ett hot mot hela stater och nationer.

Jag är allt mer oroad för utvecklingen i Kosovo. Även om kontaktgruppen kommer att mötas i veckan efter den som nu inleds, fruktar jag att det internationella samfundet tappat momentum i ett viktigt skede.

Min gamle medlarkollega Richard Holbrooke´s skytteldiplomati under fyra dygn ledde av allt att döma knappt till någonting alls. Det förefaller mig som om det, kanske på grund inte minst av ryska påtryckningar, nu varit en period av viss serbisk återhållsamhet, men att denna snarare utnyttjats av den albanska gerillan till att flytta fram positioner och gå till anfall. Holbrooke gick långt i sina kontakter med UCK-gerillan, vilket ytterligare försvagade den valde ledaren Rugovas ställning, men lyckades uppenbarligen inte få någon försäkran om återhållsamhet från gerillans sida.

Därmed är risken betydande för att den successiva upptrappningen kommer att fortsätta. Mönstret känns igen inte minst när det börjar att uppstå mer eller mindre spontana konflikter i de områden där befolkningen till viss del är blandad.

Jag tror att det hade varit bra om NATO redan tidigare hade varit berett att visa en påtaglig närvaro i området t ex genom trupper i norra Albanien. Nu har man inskränkt sig till en lite löjlig flygförevisning för pressen och ett oändligt planerande av olika flyganfall. Jag anser att beredskap för sådana är ett viktigt inslag i en samlad politik som också inkluderar trupper och politiska initiativ, men ensamma kan de vara direkt kontraproduktiva.

Utvecklingen kan också komma att påverka Bosnien. Redan nu finns tecken på att så sker. När jag i samband med att jag mottog en brittisk hedersbevisning för mitt fredsarbete i Bosnien hade möjlighet att samla olika f d medarbetare från området till en middag i Stockholm var signalerna om detta många. I Sarajevo talar man om hur relativt välbärgade albaner från Kosovo nu börjar att köpa upp hus som serber ansett sig tvingade att lämna. Storgräl har brutit ut mellan ledande muslimska och serbiska företrädare om Bosniens roll i eventuella NATO-operationer mot Serbien.

På Balkan har konflikter en tendens att gå över de nationella gränserna. Och en successivt upptrappad konflikt i Kosovo kommer med all sannolikhet att göra det. Risken för en ny stor europeisk flyktingtragedi - serber och albaner - förefaller dessvärre mycket stor. Jag hoppas att det inom EU pågår diskussioner om hur en sådan skall hanteras. En upprepning av Bosnien när det gällde hur flyktingbördan klarades och fördelades kan inte accepteras. Jag har tidigare uppmanat den svenska regeringen att agera i frågan.

Vad den svenska regeringen gör vet jag mycket lite om. Man förefaller att ha valt en mycket låg profil. Jag har bara nåtts av besked att man vill ställa in det sammanträde med utrikesnämnden som alltid brukar äga rum omedelbart efter sommaren. Det är oklokt. I det läge som nu håller på att uppstå, med direkta konsekvenser för Sverige, skulle det annars snarast finnas skäl att kalla in utrikesnämnden för diskussioner.

Förra helgens val i Tjeckiska Republiken hade allmänt tippats att bli en socialdemokratisk promenadseger efter det att de borgerliga reformpartierna regerat kontinuerligt sedan kommunismens fall och efter de ekonomiska svårigheter som uppstod. Men trots att socialdemokraterna förvisso gick fram blev det för tredje gången en klart borgerlig majoritet i det tjeckiska parlamentet, med en stark come-back för f d premiärministern Vaclav Klaus. Regeringsbildningen kan komma att bli besvärlig, men valresultatet säkrar med all sannolikhet landet från den vänstersväng som vi annars sett under ett skede i Polen och Ungern.

I dessa bägge länder är det nu dock åter säkra borgerliga regeringar. I Warszawa regerar våra vänner sedan förra året, och i Budapest bildades föregående vecka en liberal-konservativ koalitionsregering efter det att socialisterna hade förlorat makten i valet tidigare. De som talar om vänstervåg i Europa har inte upptäckt utvecklingen i de länder som dessvärre har den tydligaste erfarenheten av just vänsterpolitik.

I min läshög i väntan ligger senaste numret av tidskriften Wired, som jag ibland brukar hänvisa till när det gäller framväxten av den nya globala ekonomin. Förutom en intervju med den isländska sångerskan Björk - som jag erkänner att jag inte kände till bara för några dagar sedan - introducerades ett nytt ekonomiskt index som på samma sätt som ”gamla” Dow-Jones gjort med den industriella erans ekonomi skall mäta den nya ekonomins framväxt.

Hur detta kommer att lyckas återstår att se. Intressant är dock att notera att man valt ut 40 företag i världen som går i spetsen. Av dessa är 34 amerikanska, och ett japanskt (Sony) och fem europeiska - Reuters, Cable&Wireless och SmithKline Beekman från Storbritannien, Daimler Benz från Tyskland och Nokia från Finland. En tankeväckande lista i en lång rad olika avseenden.

Sverige har all anledning att accelerera. Under veckan som gick har jag haft anledning att åter peka på regeringens senfärdighet när det gäller att ta sig an den s k millenieproblematiken med våra datorsystem. Tidigare i år har jag ju föreslagit en s k 2000-general för att fokusera och samordna insatser, men av detta blev intet.

Då sade regeringen att allt var under kontroll. Men nyligen skrev IT-företagen en larmskrivelse till statsminister Göran Persson och sade att man var ” starkt bekymrad över att regeringen fortfarande gör så lite” och att ”ingen handlingskraftig ledning, ingen övergripande samordning, ingen trovärdig plan” finns. Jag hoppas att regeringen lyssnar denna gång. Förlorad tid nu kommer inte att kunna återtas av en ny regering efter valet.

Min vecka, som nu tagit sin början, blir en ”halvarbetsvecka”. På tisdag deltar jag i ceremonierna i Frankfurt i samband med att den Europeiska Centralbanken träder i funktion, med tal av bl a Helmut Kohl, Tony Blair och Jacques Santer. Det skadar ju inte om någon svensk politiker på någon nivå visar denna centrala händelse i den moderna europeiska historien viss uppmärksamhet. På onsdag är jag så i Bonn för olika begivenheter, och på torsdag deltar jag i ett heldagsmöte med de tyska och franska utrikesministrarna för att diskutera om det finns någon europeisk identitet i utrikes- och säkerhetspolitiken.

På SAS-planet söndag eftermiddag 28 juni 1998

Carl Bildt









Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]