Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v16/2002
19/4/2002

Vänner,

Om intryck från en vecka i Washington och den annorlunda bilden av konflikten i Mellersta Östern där, den kommande valsöndagen i Frankrike, Ungern och Sachsen-Anhalt och diskussionen i Nederländerna om en rapport om vad som hände i Srebrenica i Bosnien sommaren 1995.

Efter närmare tio dagar i försommarlika Washington, och en liten final i mer bistra Reykjavik, är jag tillbaka i vårsolens Stockholm.

I Washington, liksom här, står diskussionen om den alarmerande utvecklingen i Mellersta Östern i centrum. Och i en så intensivt politisk stad som Washington innebär det åtskilligt mer än vad vi finner någonstans på denna sida av Atlanten.

Men det är slående hur bilden av denna konflikt skiljer sig mellan de bägge sidorna av Atlanten. Jag tror att man får gå mycket långt tillbaka för att finna en allvarlig internationell situation där den grundläggande attityden varit så olika i Europa och i USA.

Medan konflikten i Europa främst ses som ett israeliskt ockupationskrig, ses den i USA i vida kretsar som en integrerad del av kampen mot den globala terrorismen efter den 11 september. Och med de två olika synsätten på konflikten är det inte märkligt att politiken skiljer sig allt tydligare åt. Vi riskerar att få en spricka som kan komma att bli allt mer bekymmersam.

USA är fortfarande ett samhälle som domineras av den 11 september och det krig mot den internationella terrorismen som därmed inleddes. En del av de tydligaste manifestationerna av den nationella sammanhållning som då inleddes har visserligen försvagats, men den grundläggande inställningen och viljan finns kvar.

President Bush har gång på gång sagt att kriget kommer att bli långvarigt och föras över många fronter. Och man förefaller nu att inse att också operationer i Afghanistan kommer att pågå under betydande tid. Kriget mot terrorismen kostar nu ca 20 miljarder kr om månaden, och när man talar med dem som vet så mycket som det finns att veta i dessa frågor talar de om fortsatta operationer också i Afghanistan under åtminstone ytterligare ett år.

Detta är en betydande kraftansträngning för USA. Till operationerna i och kring Afghanistan måste allt flygas i väldiga luftbroar som sträcker sig både över Stilla Havet och Atlanten för att nå fram till centrala Asiens otillgängliga trakter. Och till detta skall läggas det starkt ökade skyddsbehov man ser för praktiskt taget varje amerikansk installation i praktiskt taget varje del av världen, plus de insatser som nu sker för s k hemlandsförsvar med soldater på flygplatser och vaksamhet längs gränser som förmodligen aldrig förr.

Och det är mot denna bakgrund av nationell mobilisering för kriget mot terrorism som många ser på konflikten i Mellersta Östern också. En politisk koalition mellan de judiska grupper som har sin starkaste förankring i det demokratiska partiet och den s k kristna höger som har sin starkaste förankring i det republikanska partiet talar om vikten av att ge regeringen Sharon stöd när den med militära insatser försöker att möta den terrorism som riktas mot staten Israel.

Sloganen ”United We Stand” från tiden omedelbart efter 11 september har blivit den nya sloganen ”United We Stand with Israel”. Man drar en direkt linje från USA:s insatser mot Usama bin Laden till Sharons insatser mot en Yasser Arafat som ses som ytterst ansvarig för våldet mot och i Israel.

Opinionsbildningen är intensiv. Den f d israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu är på plats i Washington för ständiga framträdanden i TV, ständiga kontakter med den politiska miljön och ständiga möten för att föra fram en syn som är mer kraftfull än den som Sharon står för. Jag ser i dagens Jerusalem Post att han varit på snabbesök i Israel för att informera Sharon innan han kastat sig tillbaka till Washington och sin opinionsbildning där.

Detta innebär att president Bush har en politisk situation som inte är alldeles enkel. När han tydligt krävde ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken och sände utrikesminister Powell till regionen för att utöva tryck också på Israel möttes detta av mycket betydande och brett förankrad politisk kritik. I den europeiska miljön må hans politik ses som alldeles för förstående för Sharons linje, men i den amerikanska politiska miljön nu är det snarare det motsatta som gälle. Perspektivskillnaden är mycket stor.

I sak är det huvudlöst att jämföra terrorattacken mot USA den 11 september med de terrorattacker som nu riktas mot Israel. Jag är inte medveten om någon amerikansk ockupation av Afghanistan före den 11 september, men jag är medveten om en långvarig israelisk ockupation av viktiga delar av Palestina innan den senaste våldsvågen bröt ut. Att säga detta är på intet sätt att försvara de terrordåd som riktas mot oskyldiga civila i staten Israel, men att försöka att förklara det som aldrig kan bekämpas om vi inte också förstår dess ursprung.

Sharon vill militärt bekämpa den terrorismens infrastruktur som han menar fanns och finns i de palestinskt administrerade områdena på Västbanken. Och att det fanns en sådan råder det knappast någon om. När vi nu ser de förfärande bilderna av förödelsen i flyktinglägret Jenin efter närmare tre veckors hårda strider inser vi förvisso att den israeliska armén har gått hårt fram, men också att den under dessa strider mötte ett hårt och militärt betydelsefullt motstånd av en art som vi normalt inte förknippar med ett fredligt läger för flyktingar.

Men problemet med denna politik är att den med all sannolikhet föder fler terrorister än vad den dödar. Sharon säger nu att han ser tecken på att fenomenet med självmordsbombningar håller på att få fotfäste också hos araber i Israel självt. Men om detta skulle vara fallet hjälper det inte med att bomba den palestinska administrationen på Västbanken sönder och samman under förebärande att den inte kontrollerar vad som händer på dess territorium, utan då har konfrontationen fött en cancer i staten Israel själv som kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Jag har skrivit många gånger i dessa brev efter den 11 september, att kriget mot den terrorismen i den islamska världen bara kan vinnas om vi vinner stöd och förståelse hos majoriteten av människorna i majoriteten av dessa länder. Och samma sak gäller i grunden i detta fall. Men hitintills har den israeliska politiken lett till att stödet för Yasser Arafat ökat markant, och att rekryteringsbasen för fortsatt terrorism med all sannolikhet ökat. Sharons egna farhågor för det han befarar i Israel självt är en fruktansvärd dom över hans egen politik.

För USA är situationen allvarlig. När utrikesminister Powell på väg till Mellersta Östern i Madrid träffade FN:s Kofi Annan, EU:s Javier Solana och Rysslands Igor Ivanov för att dessa skulle kunna ge honom stöd visades USA:s position som den enda supermakten och den enda makten med verkliga möjligheter i denna konflikt. Men när han en vecka senare återvände hem utan vare sig vapenvila eller omedelbart israeliskt tillbakadragande visades samtidigt också den amerikanska makten är begränsad när en konflikt fått en sådan kraft som denna. Powells misslyckande framställs som USA:s misslyckande.

Det paradoxala med denna konflikt, i motsats till en del av de frågor jag haft att göra med på Balkan, är att det är relativt lätt att se hur den skall lösas, och att det råder en ganska så bred enighet på denna punkt. Grundprinciperna i resolutionerna från FN:s säkerhetsråd i förening med de resultat som uppnåddes i de direkta förhandlingarna mellan israeler och palestinier i Taba för två år sedan ger alla de grundläggande elementen i en fredlig reglering eller t o m lösning av konflikten.

Problemet är att skapa tillräckligt politiskt stöd i bägge parter för att acceptera de kompromisser som alla vet förr eller senare kommer att bli nödvändiga. Det finns detaljer, och betydelsefulla sådana, som fortfarande måste förhandlas i botten för att en lösning skall kunna nås, men i grunden är det inte en lösning som saknas, utan politiskt stöd för den lösning som förr eller senare måste komma.

Det återstår att se om det kommer att gå att mobilisera ett tillräckligt internationellt tryck på parterna innan utvecklingen skenar alldeles ur kontroll och helt nya scenarios blir sannolika. FN:s generalsekreterare Kofi Annan talar nu tydligt om behovet av att sända en fredsbevarande styrka till området, även om han vet att denna tanke fortfarande avvisas av Israel. Och från olika håll ligger olika tankar om olika internationella konferenser på bordet.

För USA står mycket på spel. Bilden i omvärlden är i dag att Sharon trotsade Bush när det gällde dennes krav på ett omedelbart tillbakadragande från Västbanken. Och den politiska makten hos en supermakt ligger i mycket hög grad i föreställningen att den inte kan trotsas. Kan den ene göra det, kommer det snart att framstå som möjligt också för den andre.

Även om det finns starka skäl till kritik mot den amerikanska linjen skulle detta inte ligga i vårt intresse. Den amerikanska makten behövs för att upprätthålla viss stabilitet i en global situation som annars skulle riskera att bli alltför instabil. Vi har därför också ett vidare intresse av att de amerikanska ansträngningarna får det stöd som krävs för att de skall lyckas att bryta våldsspiralen.

I Washington är det tydligt att siktet bortom denna kris är inställt på Bagdad och Saddam Hussein. Jag hade möjlighet att möta och lyssna till det mesta av politisk och militär ledning i den amerikanska huvudstaden, och det gick inte att ta miste på den samlade beslutsamheten i denna fråga i det samlade systemet. Men samtidigt är det uppenbart att detta ligger en tid framåt, att avgörande beslut om strategi och taktik ännu inte är fattade, och att avgörande förberedelser återstår. Men ett krig kring Irak inom ett år tillhör dock de säkrare av prognoser som kan göras i denna osäkra värld. Och detta krig kommer i sin tur att vända upp och ned på mycket annat i denna region. Till denna fråga kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återvända.

Men USA är mer än dess utrikespolitik. På en middag i förra veckan lyssnade jag på centralbankschefen Alan Greenspan när han fritt filosoferade om varför nedgången i den amerikanska ekonomin blivit så mjuk och kort som nu förefaller att ha blivit fallet. Hans egna offensiva räntesänkningar spelade säkert sin roll, men Greenspan talade mer om de stora strukturella förändringar som skett när marknader liberaliserats och ny teknologi kommit till. Inte minst handlade det, trodde han, om en serie av innovationer som gav de finansiella marknaderna betydligt bättre möjligheter att hantera olika situationer, och att göra det på ett långt smidigare sätt än vad han trodde skulle vara möjligt i Europa. Att produktiviteten förefaller att fortsätta att förbättras tvärs genom uppgångar och nedgångar är utan tvekan ett tecken på grundläggande styrka i den amerikanska ekonomiska omvandlingen.

På denna sida Atlanten närmar vi oss ånyo en söndag med viktiga val.

Första omgången av det franska presidentvalet kommer med all säkerhet att leda till att det blir Jacques Chirac och Lionel Jospin som går vidare till den andra och avgörande omgången den 5 maj. Men ingen av dem kommer att ha något alltför imponerande stöd, och i de opinionsmätningar som görs mellan dem ligger Chiracs ledning väl inom ramen för den statistiska felmarginalen. Stora delar av valmanskåren förefaller oinspirerad av kampanjen och kandidaterna, och detta är i sig någonting som mycket väl kan bädda för överraskningar.

I Ungern blir det avgörande andra omgång i det komplicerade parlamentsvalet. Lite mot min försiktiga tro i mitt förra brev kom det att bli socialisterna som kom ut starkast i den första omgången, och den konventionella visheten är nu att detta kommer att upprepas på söndag. Sittande premiärminister Urban har mobiliserat stort under den gångna veckan, men mönstret är att det som etablerats i den första omgången står sig i den andra.

I den tyska delstaten Sachsen-Anhalt är det också val på söndag, med den betydelse som detta kommer att få som fingervisare inför det viktiga förbundsdagsvalet i oktober. Räkna med att CDU kommer att gå fram en del och att socialdemokratiska SPD kommer att förlora en del av det stöd man haft.

Ett tidsmässigt något mer avlägset val, nämligen det i Nederländerna den 15 maj, har plötsligt fått betydelse i och med den oväntade utveckling det inneburit att regeringen Kok avgått efter det att en historikerkommission lagt fram sin rapport om det som hände i Srebrenica i Bosnien i juli 1995.

Med all sannolikhet finns det ett starkt samband mellan avgången och det förestående valet. Premiärminister Wim Kok har sedan länge förklarat att han avgår i samband med valet, och den existerande regeringskoalitionen har sedan en tid tillbaka gått mot sin upplösning. Vad som skedde med Srebrenica som argument skulle något senare ha skett i alla fall.

Därmed inte sagt att det skedda inte är betydelsefullt. Det visar hur djupt det trauma som Srebrenica var har påverkat det mycket moralistiska samhälle som Nederländerna är. Och det kommer med all sannolikhet att leda till en ny debatt om det som skedde.

Den rapport som nu lagts fram av ett oberoende forskningsinstitut är den hitintills mest omfattande och bästa genomgång av vad som faktiskt skedde som presenterats någonstans. Jag hade besök av institutets utredare några dagar för något år sedan, och imponerades då av den noggrannhet som de tagit itu med sin viktiga uppgift på.

I media får man intrycket att rapporten lägger ansvaret för massakern efter den bosnienserbiska erövringen av Srebrenica på de holländska FN-soldaterna eller på den holländska regeringen. Men så är faktiskt inte fallet. När det gäller vad som skedde under dessa dagar i östra Bosnien tillbakavisar rapporten tvärt om nästan alla de olika konspirationsteorier eller snabba sanningar som annars dominerat mycket av den internationella debatten.

Men rapporten är kritisk mot att Nederländerna utan noggranna förberedelser och noggranna överväganden ställde sina soldater till FN:s förfogande för ett uppdrag som man borde ha insett skulle kunna leda till betydande problem. Man sade ja till FN:s begäran att sända de holländska soldaterna till Srebrenica efter det att flera andra sagt nej och utan att ge frågan en ingående prövning.

Men frågan är inte enkel. FN:s säkerhetsråd hade fattat sitt beslut om s k säkrade områden, och FN-sekretariatet frågade land efter land om de ville ställa soldater till förfogande för att göra det som säkerhetsrådet fattat beslut om. Jag tycker att det är svårt att vara alltför kritisk mot regeringar som hörsammade en vädjan från FN, även om det är lätt att vara kritisk mot den lättsinnighet med vilken säkerhetsrådet först fattade beslutet och sedan vägrade att godkänna den bedömning av behovet av militära stridskrafter som generalsekreteraren lade fram.

Med den holländska rapportens mått mätt gjorde Nederländerna fel. Men konsekvensen av det resonemanget riskerar dessvärre att underminera FN:s möjligheter till olika fredsbevarande operationer i framtiden. Det blir nödvändigt för varje regering att i varje situation pröva varje del av det uppdrag som de soldater man ställt till FN:s förfogande skall utföra. Strävan efter ett enhetligt kommando riskerar att än tydligare förvandlas till en kakofoni av konkurrerande politiska dagordningar i varierande huvudstäder.

På samma sätt som det material som lagts fram vid FN-tribunalen i Haag pekar de bedömningar som görs i den holländska rapporten på generalen Radko Mladic som den som är ytterst och direkt ansvarig för de massakrer som skedde. Därmed stärks ytterligare kravet på att han så snabbt som möjligt kan ställas inför rätta.

Men FN-tribunalen kommer säkert att vara mindre förtjust över att rapporten säger att man inte ser några trådar till Belgrad, att man tvivlar på att den bosnienserbiske ledaren Karadzic var del av de avgörande och vidriga besluten eller att man väljer att tala om ”massmord” i stället för ”folkmord”. Debatten om det hemska som hände kommer att fortsätta.

Om världen i övrigt finns det inte mycket utrymme för i detta brev. Tumultet i Venezuela och dess betydelse för vidare utveckling i Latinamerika skulle förtjäna en mer utförlig kommentar. I Afrika förefaller det att finnas en viss ljusning i den annars alarmerande situationen i Madagaskar, medan arbetet att få till stånd en fungerande politisk lösning på konflikterna i Kongo drabbats av nya och allvarliga bakslag.

Stockholm den 19 april 2002



Carl Bildt

PS. För den som är intresserad finns betydande delar av Srebrenica-rapporten på engelska på www.sr[Marker]ebrenica.nl









Sunday 
20/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]